Diskussionen om läkemedelspatentens vara eller icke vara som Piratpartiet har initierat har hittills undvikit att se problematiken utifrån läkemedelsbranschens horisont. Varför ser systemet ut som det gör idag? Hur ser processen ut när ett läkemedel utvecklas?
Läkemedelsindustrin har ett förvånansvärt dåligt rykte inom delar av opinionen. Det är trots allt en bransch vars produkter gjort att vi i västvärlden lever mer än 20 år längre, och dessutom att vår levnad är fascinerande befriade från krämpor förutom de absolut sista åren. Ett sådant positivt inflytande på oss alla kan t.ex. knappast möbelbranschen skryta med, men trots det är IKEA inte ifrågasatt som vissa läkemedelsföretag. En stor del av kritiken är gammal antikapitalism i mer processad form. Att någon tjänar pengar på att göra oss friska sticker i ögonen på en del, trots att fördelarna även för konsumenterna uppenbar. I och med att marxismen utvecklades av Lenin till att uppfinna motsatsförhållandet mellan rika och fattiga länder (kallat Imperialism), så fick även läkemedelsföretagen sina fiskar varma. De som utvecklar mediciner blev syndabockar för att kleptokratiska despoter i Afrika hindrar sina medborgare att bli rika nog för att ha råd med mediciner och att politiker i väst föredrar att skänka dessa länder stalinistiska dammbyggen istället för mediciner. Piratpartiets kritik har till stora delar svalt extremvänsterns kritik, men hävdar även att ett samhälle där inga patent finns och medicinsk forskning helt styrs och betalas från staten från grundforskning till färdig medicin, skulle vara ett bättre system för att utveckla mediciner. Detta håller inte jag med om och jag tänkte förklara varför.
Till att börja med vill jag poängtera att läkemedelsutveckling är väsenskilt från den grundforskning som bedrivs på universitet. Detta är viktigt då piratpartiet använder just grundforskning som någon form av mall för att bevisa att även läkemedelsutveckling skulle kunna bedrivas i statlig regi. Men akademisk forskning är något speciellt. Våra universitet är idag mer som skal åt små forskningsnätverk på 2-30 personer. Dessa nätverk eller grupper fungerar idag helt beroende på enskilda nyckelpersoner kunnande, men även deras engagemang och lynne. Ifall t.ex. en professor i en grupp förolyckas på något sätt, eller tröttnar så är det mycket troligt att hela gruppen faller sönder och forskningen stagnerar. Akademisk forskning är ej heller ett säkert vinnande koncept. På senare år har våra universitet börjat kvalitetsgranska sina egna forskare, och även om där finns flera lyckade exempel där grupper globalt ligger i den absoluta täten, så finns där även exempel på synnerligen dysfunktionella grupper och där nivån på forskningen är låg. Att utveckla en medicin ställer helt andra krav på organisation, ledarskap, antal personer som behövs, och inte minst att en process inte hänger upp sig på nyckelpersoner som är helt omöjliga att ersätta.
Därtill får vi inte glömma att forskningsinriktningen i de flesta fall är helt annorlunda mellan akademisk och läkemedelsforskning. Ett projekt som försöker utröna en gens betydelse i ett sjukdomsförlopp eller i fosterutveckling, är faktiskt en helt annan frågeställning än om en molekyl kan fungera effektivt som ett läkemedel i patienter, och dessutom utan fara för patienten.
Så hur fungerar utveckling av mediciner (Fig 1)? Ja den delen som man normalt förknippar med forskning är en otroligt liten del av själva processen. Jag menar då provrör och djurförsök, den så kallade prekliniska fasen. Det är alltså här själva idén kläcks, och prövas på djur i sjukdomsmodeller, och även då själva läkemedelspatentet registreras. Denna fas kan ta olika tid, men ca 2-5 år. Därefter blir det pappersarbete då företaget ansöker om att få testa medicinen på människor vilket kallas för IND application (Investigation of New Drug) och tar 2-5 månader. Om detta går igenom så testas medicinen i tre prov. Fas I sker på en mindre grupp friska individer (50-150), Fas II på en något större grupp patienter (100-300), medan Fas III görs på en större grupp patienter (1000-3000). Dessa kliniska tester tar mellan 3-6 år. Om allt gått bra så är det dags att försöka få medicinen godkänd och registrerad via en NDA (New Drug Application) och det tar ytterligare 1-3 år. Under hela denna process så sker ett frånfälle. Bara 1 % av alla prekliniska projekt blir ett färdigt läkemedel, och endast 30 % av prekliniska studierna, samt bara 80 % av NDA-ansökningarna går igenom. Detta är i stort naturligt då det är väldigt svårt att omvandla en preklinisk idé till en effektiv och säker medicin på patienter. Dosering och hur medicinen skall ges är svårt att lösa. Men det beror också på ett samspel mellan de allt snårigare regleringar som stater kräver av läkemedelsbolag, samt att dagens mediciner bygger på allt mer invecklade mekanismer, vilket också kräver nya säkerhetsaspekter.
Så vad kostar kalaset då? Ja varje ny medicin går på ca 1 Miljard dollar. Det intressanta är att det vi normalt förknippar med forskning, den prekliniska delen, faktiskt också är den billigaste (Fig 2). Vad som är dyrast är de kliniska testerna där Fas I är billigast, Fas II dyrare och Fas III dyrast, vilket är naturligt då andelen försökspersoner växer.
En utveckling som är intressant är att allt större del av preklinisk forskning sker på unga småföretag, som inte så sällan har sitt ursprung inom akademin. Ett exempel från Sverige är Neuronova. Dessa småföretag är helt skapade kring de medicinpatent som de har registrerat. Ifall dessa småföretag har en lovande medicin på gång som går in i Fas I så köps de ofta upp av storföretag som då vill åt patenten. Det är win-win så småföretagen inte har råd med Fas II och Fas III, samt att de stora företagen naturligtvis inte kan täcka allt inom preklinisk forskning, och ibland kan vara stelbenta strukturer.
Så vad kan vi dra för slutsatser av detta.
Läkemedelsindustrin har ett förvånansvärt dåligt rykte inom delar av opinionen. Det är trots allt en bransch vars produkter gjort att vi i västvärlden lever mer än 20 år längre, och dessutom att vår levnad är fascinerande befriade från krämpor förutom de absolut sista åren. Ett sådant positivt inflytande på oss alla kan t.ex. knappast möbelbranschen skryta med, men trots det är IKEA inte ifrågasatt som vissa läkemedelsföretag. En stor del av kritiken är gammal antikapitalism i mer processad form. Att någon tjänar pengar på att göra oss friska sticker i ögonen på en del, trots att fördelarna även för konsumenterna uppenbar. I och med att marxismen utvecklades av Lenin till att uppfinna motsatsförhållandet mellan rika och fattiga länder (kallat Imperialism), så fick även läkemedelsföretagen sina fiskar varma. De som utvecklar mediciner blev syndabockar för att kleptokratiska despoter i Afrika hindrar sina medborgare att bli rika nog för att ha råd med mediciner och att politiker i väst föredrar att skänka dessa länder stalinistiska dammbyggen istället för mediciner. Piratpartiets kritik har till stora delar svalt extremvänsterns kritik, men hävdar även att ett samhälle där inga patent finns och medicinsk forskning helt styrs och betalas från staten från grundforskning till färdig medicin, skulle vara ett bättre system för att utveckla mediciner. Detta håller inte jag med om och jag tänkte förklara varför.
Till att börja med vill jag poängtera att läkemedelsutveckling är väsenskilt från den grundforskning som bedrivs på universitet. Detta är viktigt då piratpartiet använder just grundforskning som någon form av mall för att bevisa att även läkemedelsutveckling skulle kunna bedrivas i statlig regi. Men akademisk forskning är något speciellt. Våra universitet är idag mer som skal åt små forskningsnätverk på 2-30 personer. Dessa nätverk eller grupper fungerar idag helt beroende på enskilda nyckelpersoner kunnande, men även deras engagemang och lynne. Ifall t.ex. en professor i en grupp förolyckas på något sätt, eller tröttnar så är det mycket troligt att hela gruppen faller sönder och forskningen stagnerar. Akademisk forskning är ej heller ett säkert vinnande koncept. På senare år har våra universitet börjat kvalitetsgranska sina egna forskare, och även om där finns flera lyckade exempel där grupper globalt ligger i den absoluta täten, så finns där även exempel på synnerligen dysfunktionella grupper och där nivån på forskningen är låg. Att utveckla en medicin ställer helt andra krav på organisation, ledarskap, antal personer som behövs, och inte minst att en process inte hänger upp sig på nyckelpersoner som är helt omöjliga att ersätta.
Därtill får vi inte glömma att forskningsinriktningen i de flesta fall är helt annorlunda mellan akademisk och läkemedelsforskning. Ett projekt som försöker utröna en gens betydelse i ett sjukdomsförlopp eller i fosterutveckling, är faktiskt en helt annan frågeställning än om en molekyl kan fungera effektivt som ett läkemedel i patienter, och dessutom utan fara för patienten.
Så hur fungerar utveckling av mediciner (Fig 1)? Ja den delen som man normalt förknippar med forskning är en otroligt liten del av själva processen. Jag menar då provrör och djurförsök, den så kallade prekliniska fasen. Det är alltså här själva idén kläcks, och prövas på djur i sjukdomsmodeller, och även då själva läkemedelspatentet registreras. Denna fas kan ta olika tid, men ca 2-5 år. Därefter blir det pappersarbete då företaget ansöker om att få testa medicinen på människor vilket kallas för IND application (Investigation of New Drug) och tar 2-5 månader. Om detta går igenom så testas medicinen i tre prov. Fas I sker på en mindre grupp friska individer (50-150), Fas II på en något större grupp patienter (100-300), medan Fas III görs på en större grupp patienter (1000-3000). Dessa kliniska tester tar mellan 3-6 år. Om allt gått bra så är det dags att försöka få medicinen godkänd och registrerad via en NDA (New Drug Application) och det tar ytterligare 1-3 år. Under hela denna process så sker ett frånfälle. Bara 1 % av alla prekliniska projekt blir ett färdigt läkemedel, och endast 30 % av prekliniska studierna, samt bara 80 % av NDA-ansökningarna går igenom. Detta är i stort naturligt då det är väldigt svårt att omvandla en preklinisk idé till en effektiv och säker medicin på patienter. Dosering och hur medicinen skall ges är svårt att lösa. Men det beror också på ett samspel mellan de allt snårigare regleringar som stater kräver av läkemedelsbolag, samt att dagens mediciner bygger på allt mer invecklade mekanismer, vilket också kräver nya säkerhetsaspekter.
Så vad kostar kalaset då? Ja varje ny medicin går på ca 1 Miljard dollar. Det intressanta är att det vi normalt förknippar med forskning, den prekliniska delen, faktiskt också är den billigaste (Fig 2). Vad som är dyrast är de kliniska testerna där Fas I är billigast, Fas II dyrare och Fas III dyrast, vilket är naturligt då andelen försökspersoner växer.
En utveckling som är intressant är att allt större del av preklinisk forskning sker på unga småföretag, som inte så sällan har sitt ursprung inom akademin. Ett exempel från Sverige är Neuronova. Dessa småföretag är helt skapade kring de medicinpatent som de har registrerat. Ifall dessa småföretag har en lovande medicin på gång som går in i Fas I så köps de ofta upp av storföretag som då vill åt patenten. Det är win-win så småföretagen inte har råd med Fas II och Fas III, samt att de stora företagen naturligtvis inte kan täcka allt inom preklinisk forskning, och ibland kan vara stelbenta strukturer.
Så vad kan vi dra för slutsatser av detta.
- Från det att ett läkemedel registreras tar det mer än 10 år innan det finns en färdig medicin. Läkemedelspatentens längd på 20 + 5 år är inget extremt. Snarare är det ett dielmma som varje läkemedelsföretag måste analysera så ett läkemedel når den punkt som heter ”brake even” (vinsten för försäljning överstiger kostnader för utveckling) gärna långt innan patentet går ut. Detta är viktigt då företaget som lagt ner pengar på att utveckla en medicin förlorar ca 80 % av marknadsandelarna då patentet går ut och när andra företag som inte behövt bry sig om utvecklingskostnader också kan sälja det.
- Det dyraste i fasen är inte klassik forskning, utan snarare klinisk prövning. Därmed blir frågan något annorlunda om man är kritisk till dagens system, än bara ren patentkritik. För borde inte företagen som lägger ned tid och pengar på att testa om ett läkemedel är säkert och effektivt, få något tillbaka för det, i jämförelse med dem som bara tillverkar och säljer mediciner som andra utvecklat?
- En ytterst viktig del av dagens system är dessa småföretag som inte säljer några läkemedel själv, utan bara forskar prekliniskt, och därmed endast lever på sina patent. Utan patent så skulle inte dessa företag existera.
- Dagens system där marknadsmekanismer styr läkemedelsutveckling fungerar. Men kommer piratpartiets alternativ med all forskning i statlig regi fungera? Det blir inte som i akademin då det krävs helt andra och större organisationer för att utveckla mediciner. Det skulle skapa enorma statliga och planekonomiskt styrda jätteföretag. Sådana system har prövats förr på båda sidor om järnridån, och de var kroniskt ineffektiva och synnerligen dåliga på att utveckla innovativa nyheter.
- Ett tillägg är att det skulle vara omöjligt att basera medicinpatent på något annat än själva läkemedlet i sig. Vissa tycker nämligen att patent borde bygga processen det tar att tillverka produkten. Problemet är att den misstänkte patentbrytaren hur enkelt som helst kan hindra någon undersökning, då det kräver att de som undersöker fallet har total insikt i hela tillverkningen. Multinationella företag med flera fabriker i olika länder skulle busenkel kunna obstruera det. Det skulle också kräva en helt annan övervakningsmyndighet, ja en aktiv patentpolis med globalt verksamhetsområde, istället för dagens tvistdomstolar där parterna lämnar underlag för beslut.
Min slutsats, som jag redovisat i flera inlägg är att pratpartiets syn på läkemedelspatent är naiv, vänsterextrem och synnerligen skadlig.
Tidigare inlägg:
Liberala argument mot Piratpartiet
Medicinpatent och U-länder, extremvänsterns argument sprider sig.
Piratpartiet, en oliberal återvändsgränd för integriteten
Piratideologi
Jag blir aldrig pirat, Piratpartiet och läkemedelsbranschen
35 kommentarer:
Som fd anställd på AstraZeneca tycker jag dock att det är anmärkningsvärt att ett musikstycke är skyddat i 70 år efter upphovsmannens bortgång, emedan ett läkemedel som borde gagna oss mera är skyddat i max 20 år.
@Anonym
Man kan inte bara jämföra nyttan. Man måste också jämföra skadorna. Ensamrätten till ett läkemedel är skadligare än ensamrätten till ett musikstycke. Däremot stämmer det att balansen mellan nytta och skada borde innebära att skyddstiden för upphovsrätten begränsas radikalt och bli mer lik den för patenträtten.
@Niklas
Tack för inlägget. Jag hoppas att du kan locka hit några piratpartister som vill debattera. Just läkemedelspatent diskuteras alldeles för litet.
Jag tror inte att piratpartiet kommer att sätta den bredare patentfrågan som högsta prioritet eftersom den dels inte är lika relaterad till de frihets och integritetsfrågor man driver och dels förmodligen är svårare att få gehör för bland andra EU-parlamentariker. Upphovsrättslagstiftningen med skydd i upp till 130 år är ju så uppenbart obalanserad och flera av frihetsfrågorna borde ju gå att få gehör för. Även om man är kritisk till piratpartiets patentpolitik (de har dock helt rätt om mjukvarupatenten - och (c) och (mp) har också denna kloka hållning) så verkar det ganska riskfritt att lägga sin röst på dem. Det är min bedömning i alla fall.
Tor,
Det är möjligt att du har rätt och att det knappast blir den viktigsate frågan för piratpartiet. Men dock är det en fråga som flera av topparna inom partiet driver.
Som forskare är det också helt omöjligt för mig att sympatisera med ett parti som kommer med så verklighetsfrämmande förslag inom ett fält som jag själv är intresserad av. Det blir som ett lackmuspapper på deras seriositet, och svaret jag får är både surt och beskt samtidigt.
Dessutom, oavsett om partiet tänker driva frågan så anser jag att de förpestar diskussionsklimatet om medicinsk forskning med dennna typ naivitet.
Jag tror att grunden till PPs patentprinciper i första hand är formade utifrån erfarenheter av mjukvarupatent. De flesta är nog överens om att mjukvarupatenten är rent skadliga för samhället.
Medicinpatenten däremot är den del i PPs principprogram som jag har svårt att komma överens med, men att bara göra ett undantag för en vis typ av produkter känns inte heller helt rätt.
Efter att ha läst ditt inlägg och sett att själva forskningsdelen nog kan vara självbärande, medan det är de krav som samhället ställer på produkterna som ger upphov till höga kostnader så fick jag en idé:
Patentskyddet borde kanske differentieras och regleras utifrån de krav som samhället ställer.
Mediciner har ju överlägset högst krav på sig, och bör ha längsta skyddstiden, medan den som "uppfinner" en plastbit som man rensar vasken med i köket inte bör få något patentskydd alls.
Just den här vaskrensarprylen var något som en föreläsare i immaterialrätt drog upp på universitetet. Han tog det som avskräckande exempel på hur det kan gå om man slarvar med patentansökan. Den stackars, stackars uppfinnaren fick nämligen se sin plastbit kopierad av kineser inom ett par år.
På vilket sätt hade det gagnat samhället om hans patent hade gått igenom?
Skyddstiderna bör stå i relation till "något", och detta "något" skulle kunna vara samhällets (säkerhets-)krav på slutprodukten.
Det är sant att det kostar stora summor att utveckla en medicin. Men det är också sant att största delen av pengarna står de olika ländernas statskassa för. Till på köpet har massor av länder (bland annat Sverige) statligt subventionerade mediciner, vilket innebär att staten betalar en del även där. Slutresultatet är faktiskt (kolla själv upp läkemedelsindustrins egna officiella siffror, jag tänker inte länka) att Svenska staten betalar MER till läkemedelsföretagen än de själva lägger på utveckling...
Det finns idag billiga och effektiva mediciner mot flera saker som i tredje världen ofta har dödlig utgång, exempelvis malaria, men dessa används inte eftersom de gör intrång i patent på mediciner som inte används så ingen får tillverka dem. Läs själva vad oberoende expertis kommit fram till och fundera på om något inte är fundamentalt fel:
http://www.i-sis.org.uk/trips2.php
http://www.thenation.com/doc/20020805/newman20020725
http://www.nytimes.com/2007/02/13/opinion/13crichton.html?_r=2&oref=slogin
http://www.lakareutangranser.se/nyheter/2004/April/Varldens-regeringar-maste-ta-till-sig-informationen-i-WHO-rapport/
Digitaliz,
Jag tror du har rätt, orsaken till att piratpartister inte gillar läkemedelspatent är att de extrapolerar från sina kunskaper om mjukvarupatent ( ett fält som jag inte vet mycket om, skall jag erkänna och därför inte skriver om). Jag tycker det är synd. Jag håller också med om att det kanske vore bäst med olika patentregler efter olika sorters produkter, men såär det ju delvis redan idag.
Grå,
Om nu staten subventionera, mediciner så är det en separat fråga, och hör knappast hemma i en debatt om patent. Subventioneringen kan ju bero på att man vill att det skall vara billigare för konsumenterna. Sedan är priser på läkemedel hårt reglerade och bestäms många gånger efter rent absurda ansökningar still statliga verk, så frågar du snubbar från läkemedelsbranschen så tycker de många gånger att priserna är konstgjort låga.
Angående tredje världen och malaria så kan du väl berätta vilka mediciner mot malaria som finns men inte används av någon. Det är mycket skitsnack och lögner i den debatten. Om det finns mediciner mot malaria så skulle de användas. Annars skulle tex inte Novartis lägga ner miljarder på att utveckla malariamediciner vid sitt tropical disease center Singapore. En sådan medicin skulle nämligen vara så jäkla mycket goodwill för företaget som kom på det.
För övrigt var inte någon av dina artiklar av några oberoende experter inom forskning…
Tack för en mycket intressant och klargörande artikel.
/Erik ö
digitaliz skrev: "Medicinpatenten däremot är den del i PPs principprogram som jag har svårt att komma överens med, men att bara göra ett undantag för en vis typ av produkter känns inte heller helt rätt."
Jag vet inte du om du menar göra undantag för mediciner eller för mjukvara. Om du menar mjukvara så tycker jag inte att det är speciellt svårt att motivera varför mjukvara inte ska kunna patenteras. För det första kan man ta de avskräckande erfarenheterna från USA. För det andra så blir ofta mjukvarupatent ett sätt att patentera praktisk användning av matematik. Redan där bör ju varningsklockor börja ringa. Sedan är mjukvaruindustrin mycket snabbrörlig, och utvecklingskostnaderna koncentrerade på implementation snarare än framtagning av bakomliggande idéer. Implementationen skyddas sedan av upphovsrätten. Ett mer långtgående skydd skulle bara begränsa konkurrensen. Det är dessutom svårt att peka på några program som inte skulle ha implementerats i frånvaro av mjukvarupatent. Osv. osv.
Låt mig citera Bill Gates, 1991 (som numera i sin monopolistställning inte helt oväntat har ändrat inställning):
"If people had understood how patents would be granted when most of today’s ideas were invented and had taken out patents, the industry would be at a complete stand-still today. The solution . . . is patent exchanges . . . and patenting as much as we can. . . . A future start-up with no patents of its own will be forced to pay whatever price the giants choose to impose. That price might be high: Established companies have an interest in excluding future competitors."
Tor: om du hade läst du första stycket så hade du inte behövt ge dig på att försöka övertyga mig om att mjukvarupatent är fel (eller helt sjuka rent utav)... :)
Medicin är annorlunda dels därför att samhället påtvingar företagen kostnader som marknadsekonomin inte kan optimera bort. När läkemedlet väl är godkänt har konkurrenterna redan haft upp till 9 år på sig att kopiera det. Antingen måste staten bekosta all läkemedelsutveckling, eller så måste man kompensera för detta på något annat sätt.
Jag är emot alla typer av monopol - och ännu mer emot förstatligande - men ser ingen annan lösning än att behålla patentsystemet inom detta och eventuella liknande områden. (patent är som bekant ett statssankionerat artificiellt monopol)
Min slutsats av dagens funderingar är att: OM det är samhällets säkerhetskrav på produkterna som gör att den fria marknaden inte fungerar så är de kraven en utmärkt måttstock på i vilken grad producenterna behöver kompenseras av samhället för att utvecklingen ska kunna fortgå.
Problemet med PP är väl deras i allmänhet fullständigt sanslösa syn på allt vad icke-materiellt arbete innebär. Tittar man i deras partiprogram är det ultrakommunism å det grövsta, där allt som de anser gynnar samhället ska vara tillåtet även om individen kränks.
Utdrag från deras partiprogram:
"Allt icke-kommersiellt inhämtande, nyttjande, förädlande och spridning av kultur skall uttryckligen uppmuntras."
Med andra ord kan vi om vi har tur se fram emot ett riksdagsparti som ger oss råd om hur vi bäst plankar in på fotbollsmatcher, går på bio utan att betala, och bäst fixar gratis HBO.
/Christian
@Anonym (Christian)
I den amerikanska konstitutionen beskrivs syftet med upphovsrätten vara att gynna vetenskapen och samhällets tillgång till "useful arts". Eller med andra ord: upphovsrättens syfte är att gynna samhällsnyttan. Tycker du att också den amerikanska konstitutionen är kommunistisk?
Intrång i den materiella upphovsrätten är i vidare bemärkelse inte en kränkning av individen utan ett underminerande av ett system som syftar till att skapa samhällsnytta. Jämför med hur hembränning inte är en kränkning av spritföretags verksamhet utan ett underminerande av alkoholmonopolet och dess syfte att värna om folkhälsan genom att minska/kontrollera tillgången till alkohol (tycka vad man vill om detta mål).
Ditt exempel med plankning är rätt fånigt och långsökt. Du måste skilja på knappa resurser och avtalsrätt å ena sidan och icke-exklusiva oändliga resurser som är utsatta för statlig reglering å andra sidan.
Hur som helst, detta känns litet OT eftersom blogginlägget handlar om patenträtt.
@digitaliz
” patent är som bekant ett statssankionerat artificiellt monopol”
Jag håller faktiskt inte med dig. För konsumenter och konkurrenter är inte läkemedelspatent ett monopol. Orsaken är att det finns alternativ. Konsumenter kan köpa andra läkemedel mot samma sjukdom, och konkurrenter kan utforska nya mediciner för samma sjukdom.
Att kalla läkemedelspatent för monopol är ungefär lika givande som att säga att Nokia har monopol på sina egna telefonmodeller. Eftersom konsumenter kan köpa Motorolas, Ericssons (med fleras) telefoner istället, så blir det ett meningslöst påstående. Jämför med systembolaget som har lagligt monopol på spritförsäljning i Sverige (vilket visserligen EUs införelsekvoter urholkar tack och lov). Alternativen är ju antingen att vara olaglig eller röka braj, vilket knappast är ett alternativ för den överväldigande majoriteten av bolagets kunder. Därmed blir det ju ett reellt monopol både för kunder och konkurrenter.
Niklas, det beror nog i förhållande till vilken part man använder begreppet monopol. I litet smalare bemärkelse är det naturligtvis ett monopol i förhållande till läkemedelsföretagen och i förlängningen har det naturligtvis en mer eller mindre konkurrenshämmande effekt. Syftet är ju just att höja priser genom att hämma konkurrensen och därmed öka investeringsviljan, inte sant?
Bara för att det inte är monopol på botemedel av en sjukdom, hindrar ju inte det att patenten fortfarande innebär monopol på en viktig metod för botemodel. Om man sedan vill kalla det för monopol eller ensamrätt är kanske en smaksak - jag kan inte se någon större skillnad.
Tor,
Visst man kan triksa med definitioner. Men det råder ingen tvekan om att piratpartiet använder det i betydelse av ” monopol på botemedel av en sjukdom”, framförallt när de spinner låss ibland de vänsterextrema argumenten kring läkemedel och u-länder. Se exempelvis Grå i kommentatorsfältet som påstår att läkemedelsföretag håller patent på tex malaria från marknaden, vilket naturligtvis är ren lögn.
Jag vet inte om jag har sett att piratpartiet har gjort sig skyldigt till det misstaget särskilt ofta. Annars instämmer jag i att Grås påstående är missvisande (ifall han/hon inte kan backa upp det på något sätt).
Jag tycker det är litet besvärande att medicinpatentdiskussionerna alltid börjar med att piratpartister sprider en massa referenser men se'n tar aldrig diskussionen riktigt fart och följdfrågorna får inga riktiga svar.
"Eller med andra ord: upphovsrättens syfte är att gynna samhällsnyttan. Tycker du att också den amerikanska konstitutionen är kommunistisk?"
USAs konstitution artikel 1 sektion 8:
...To promote the Progress of Science and useful Arts, by securing for limited Times to Authors and Inventors the exclusive Right to their respective Writings and Discoveries...
Vilket går precis, exakt rakt emot vad PP vill göra med bl a patent.
"Ditt exempel med plankning är rätt fånigt och långsökt."
Kan så tyckas - men jag har faktiskt hört just det argumentet från piratpartister när jag ställt frågan ("det är ok att planka in om du annars inte skulle gått, eftersom du inte tar platsen från någon annan"). Möjligtvis att partiledningen inte håller med om det, men väljarna tycks göra det.
MVH Christian
"Jag tycker det är litet besvärande att medicinpatentdiskussionerna alltid börjar med att piratpartister sprider en massa referenser men se'n tar aldrig diskussionen riktigt fart och följdfrågorna får inga riktiga svar."
Det stämmer Tor, Jag har som bekant försökt mig på det rätt många gånger. I mitt första inlägg fick jag en del motargument från topparna och Swartz, men sedna dess har det inte blivit mycket mer än länkar, och lustigt nog exakt samma länkar hela tiden. Det är en från den amerikanska vänstertidningen the nation, nått från läkare utan gränser, och nått om genpatent. Jag saknar motargument varför piratpartiets system skulle kunna fungera.
Christian,
Jag representerar på intet sätt pp. Jag instämmer i deras kritik av grundläggande frihetsinskränkningar, men jag håller inte med dem på alla punkter när det gäller immaterialrätt.
Jag tycker att upphovsrätten endast bör ha ett sådant omfång att den uppmuntrar mer till skapande än vad den i onödan låser in verk. Det är ju precis vad den amerikanska konstitutionen säger - "to promote useful Arts". Av det resonemanget följer att de materiella rättigheternas skyddstid borde hamna någonstans i storleksordningen av de som gäller för patent. Inte kan du väl mena att det skydd som idag för en konstnärs tidiga verk gäller i ~130 år kan beskrivas i termer av "limited time"? Vad gäller patent så bör man heller inte lura sig genom att överdrivet förenkla resonemangen. Det finns exempel på patent, tex. mjukvarupatent, som hämmar utvecklingen. Tycker du att vi ska ha patent på affärsmetoder precis som i USA? Skatteavdrag? Matematik?
Man måste bedöma ändamålsenligheten från fall till fall, precis som det här blogginlägget tar upp ett sådant fall. Det finns både lösningar som samhället inte tjänar på att dela ut patentskydd för och sådana där det gör det.
"Av det resonemanget följer att de materiella rättigheternas skyddstid borde hamna någonstans i storleksordningen av de som gäller för patent"
Som ju PP vill avskaffa.. jodå, inte ska den vara för evigt. Tycker det system vi har nu funkar bra, där du faktiskt kan skaffa dig kultur gratis på bibliotek fastän upphovsrätten gäller helt. Detta borde byggas ut.
Vad gäller patent osv så anser jag att om man tycker något motverkar sitt syfte skall man se hur man kan göra om det. Inte, som PP, helt avskaffa det.
MVH Christian
Christian,
om någonting motverkar sitt syfte tycker du att man ska göra om det. Gott så. Kultur handlar inte bara om att tillgodogöra sig exemplar utan om att nya konstnärliga uttryck använder, tolkar, vidarebearbetar tidigare uttryck. Bibliotek är knappast lösningen på det. Se'n har du litteratur som inte längre trycks och föräldralösa verk vars rättighetsinnehavare inte längre står att finna och därför är inlåsta i mer än hundra år.
Jämför marginaleffekterna på utbud respektive inlåsningseffekter vid dagens längd på upphovsrätten. Ett års förlängning ger inget ökat utbud men konstanta eller ökande skador i form av inlåsning och begränsad tillgång. Varningsklockor borde ju börja ringa hos var och en när man ser denna obalans. För mig är det helt obegripligt att liberaler inte kan se detta problem. När man diskuterar höga skatter så är alla snabba med att poängtera alla uteblivna möjligheter för företag och nyanställningar som aldrig kommer att ske, men när det gäller en skyddstid för upphovsrätten som går bortom allt vett och sans då är många av samma liberaler helt blinda för alla förlorade möjligheter och konstnärliga uttryck och utbyten. Det enda liberalerna då stirrar sig blinda på är motsvarigheten till de nyttigheter som kan erbjudas av den offentliga sektorn där skattepengarna ackumulerats.
"Kultur handlar inte bara om att tillgodogöra sig exemplar utan om att nya konstnärliga uttryck använder, tolkar, vidarebearbetar tidigare uttryck."
Det är faktiskt tillåtet att göra detta utan att bryta mot upphovsrätten, exempelvis i parodier på upphovsrättsskyddat material. Vill man utöka denna rätt kan man göra det utan att ta bort upphovsrätten. Men att rapartister ska få sampla hela låtar, sjunga "west coast" över dem och tjäna grova pengar är inget jag ser som eftersträvansvärt.
"Se'n har du litteratur som inte längre trycks och föräldralösa verk vars rättighetsinnehavare inte längre står att finna och därför är inlåsta i mer än hundra år."
Detta kan lösas. Vi har kulturminnesskydd, låt skattebetalare få köpa rättigheterna etc.. men det PP anser är inte rätt lösning IMO.
/Christian
@Niklas,
Om man tittar på den fundamentala problemaspekten med monopol är det enkelt att avgöra om det är ett monopol eller inte: när patentet går ut och generika finns sjunker priset drastiskt. Alltså fanns det ingen fungerande konkurrens.
Monopol har problemet att de tenderar att ackumulera kostnader, hur mycket av den där miljarden det kostar att utveckla ett läkemedel kommer sig just av det att man kan ta in pengar för att täcka den? Företag drar sällan ner om de inte måste och det är alltid lätt att öka kostnader. Se bara på effektiviteten i forna öststaterna.
Ytterligare ett problem med monopolprissättning är att vinstmaximering sker i relation till tillgängligt kapital. Finns mer kapital att tillgå, t.ex, genom subventioner av läkemedel så _stiger_ priserna. Pristaket i vinstkurvan ligger på en nivå där ytterligare prishöjningar leder till så stort bortfall i försäljning att totala intäkten minskar.
Sen kan man ju diskutera för vilka värden av 'fungerar' som det nuvarande systemet gör det; när inte ens 20% av intäkterna går till det avsedda syftet, och lika mycket går till reklam som till R&D så fungerar det ju rätt dåligt. (läkemedelsreklam? om folk köper mer läkemedel på grund av reklam så får man ju fråga sig om reklamen gör dem sjuka...).
Om något annat statligt incitamentsystem hade tappat bort 80% av anslagna medel hade det knappast betraktats som fungerande.
Men visst kan det vara så att det behövs ett incitamentsystem. Sådana går dock alldeles utmärkt att konstruera utan monopolrättigheter. Till exempel skulle man kunna tänka sig en 'ersättningsrätt'. Tänk dig att alla läkemedel som säljs beläggs med en 'R&D avgift', men att man tilllåter allt att tillverkas som generika. Sedan kan man ha en, säg, 5 årig ersättningsrätt, och utav de intagna avgifterna delas pengarna ut med automatik till R&D bolagen när deras substanser produceras och säljs av generikabolagen (modulo maxbelopp/max ROI, fler år, etc, såsom skapar maximerad samhällsnytta och investeringsvilja).
Med ett sådant system återställer man konkurrensen i produktionsled, och kan minska incitamentet av reklam för ett specifikt bolag. Dessutom, om man lägger avgiften generiskt över alla medel så normaliserar man prissättningen så bästa preparatet används i alla fall, det finns inte ett inbyggt disincitament att använda nyare och potentiellt mer effektiva medel över äldre.
Christian,
jag vill inte avskaffa upphovsrätten - inte ens delar av den som piratpartiet vill. De undantag som idag ges för textcitat och satir är ytterst begränsade. Din karaktärisering av nytolkningar och vidarebearbetningar som lågklassig rap-samplande tycker jag är orättvist och ett sätt att blunda för alla de högkvalitativa uttryck som skulle kunna komma till och egenvärdet i att allmänheten får billigare och bättre tillgång till verken som ingått i public domain. Hur lång skyddstid tycker du är rimlig?
Problemen med föräldralösa verk ska lösas genom en statlig byråkrati menar du, där skattebetalarna köper in vissa rättigheter - av vem förstår jag dock inte eftersom verken är föräldralösa. Och vem väljer verk?
Den enskilde konstnär som vill bygga vidare på ett hundra år gammalt verk ska alltså inte kunna göra det utan att skicka en ansökan till någon statlig myndighet menar du? Jag förstår inte vitsen när det är mycket enklare att bara korta skyddstiden rakt av.
Vad är det som du upplever vara så problematiskt med att sänka skyddstiden så att upphovsrätten fungerar på liknande sätt som patenträtten - som incitamentsskapande kraft / investeringsskydd?
Olof Hansson,
Att priserna sjunker när patent går ut är varken ett tecken på att priset var för högt eller att läkemedlet har haft ett reellt monopol. Det är snarare ett bevis på det självklara faktumet att det är billigare att tillverka en medicin om man inte behöver stå för några utvecklingskostnader. Vidare som jag redan påpekat så är diskussionen om subventionering av läkemedel rent verklighetsfrämmande då priserna på många läkemedel sätts efter ansökningar hos statliga verk. Frågar du läkemedelsbolag så är de konstgjort lågt satta.
Jag har också diskuterat R&D-kostnader för läkemedelsföretag och de är helt naturliga. Ca 20% gå till forskning, och ca 35% går till att tillverka själva produkterna, Reklam är inte ens egen post i läkemedelsbolagens budget utan uppblandas med försäljning och distribuering tillsammans på ungefär samma summa som tillverkning. Det beror på att det inte finns några TV-reklamer för cancermediciner. Vad som oftast är reklam i läkemedelsbranschen är att säljare jämt är ute och träffar läkare, och det kräver många välutbildade anställda varvid ca 35% är att förvänta. Men det är svårt att göra på något annat sätt, och det skall vi nog vara glada för. Jag föredrar en läkare som baserar beslut på att ha läst artiklar och snackat med säljare, framför någon som sett en medicin i reklampausen på TV.
Sedan undrar jag om andelen av budgeten till R&D verkligen är ett skäligt sätt att bedöma läkemedelsföretag? Inte bedömer vi Nokia efter hur mycket de forskar för. Hur mycket forskning i budgeten skull piratpartiet kräva för att inte vilja avskaffa patent? Måste ett företag som lägger ner dubbelt så mycket pengar på forskning, verkligen ge dubbelt så mycket resultat också? Att vi väljer att köpa läkemedel för miljarder och samtidigt är friskare och lever längre tyder ju på att systemet funkar.
Angående ditt alternativ så är problemet med din R&D-ersättning är för det blir ett otroligt statligt byråkratisk system där staten skall gå in och avgöra vilka som har rätt till en sådan ersättning och hur mycket. Alltså mer statlig reglering och styrning, och mindre marknadsmekanismer. Och vad skall ersättningen baseras på? Hur mycket pengar bolag pumpar in i R&D, eller vad de faktiskt får ut av dem? Och varför skulle kostnader av utveckling av läkemedel bli mindre med mer statlig styrning? Du refererar själv till sovjetsystemet, men din egen lösning är mer sovjetism.
Jag har väldigt svårt att se några som helst fördelar med ett sådant system för att det för det första försöker lösa problem som inte finns, och samtidigt att det ger en byråkratisk lösning som inte hänger på marknadsmekanismer. Varför skulle just läkemedelsutveckling bli bättre med mer statlig reglering när allt annat blir sämre av det?
Jag tycker nog ändå inte att R&D-andelen är oväsentligt. Om den i allmänhet skulle vara väldigt låg så är ju det en indikation på att patenten inte primärt uppmuntrar innovation och forskning och att det kanske vore bättre samhällsekonomiskt att konkurrensutsätta hela verksamheterna. Vad som ska kallas lågt kan man dock diskutera.
Tor,
Men om nu vi inte ens vet vad som är "lågt" så blir ju däremot diskussionen noll värd.
Niklas Lindgren,
Definitionen på ett monopol är att man kan utöva signifikant påverkan på tillgång och pris. Det är en ekonomisk term liksom de tillhörande effektivitetsproblemen som är väl kända.
Att priserna i vissa fall sätts med inflytande från statliga verk återställer inte konkurrensen; företagen kan alltid låta bli att sälja till det priset, följaktligen kontrollerar de priset. Vilket som sagt var slutgiltigt demonstreras av prisfallet vid generikaintåg.
Naturligtvis inkluderar jag säljarkostnaden i begreppet reklam.
Att läkare sedan skall veta vad de skriver ut är naturligtvis en uppgift för läkarna. Att läkare överhuvudtaget påverkas i det av säljare kan ses som etiskt tveksamt.
Och nej, det är inte så jättesvårt att göra på något annat sätt. Datoriserade register över mediciner, deras biverkanprofiler, deras interaktionsprofiler, effektivitesgrader, effektområden, etc, som kan kombineras med symptomprofiler, specifika patienters biverkanerfarenheter, tidigare effektprofiler, etc, kan konstrueras (i den mån de inte redan finns) och skulle bara genom sin utförlighet vara en större tillgång än även väldigt välutbildade säljare.
Jag har själv talat med folk som enbart genom att googla tagit fram läkemedelsrekommendationer och kombinationer som deras doktor inte övervägt, vilket tyder på stor förbättringspotential. Och då inte genom säljare, utan genom bättre generella medel för att kartlägga och tillgängliggöra erfarenhet på standardiserade sätt, både erfarenhet från kliniska studier och inom mer generell behandlingserfarenhet.
Se inte det som en kritik mot läkare, problemområdet är gigantiskt och förändringshastigheten är helt enkelt så stor att det är svårt för en människa att hålla sig ajour.
Du har rätt i att vi inte bedömer Nokia efter deras R&D procent, men de är ju inte till större delen finansierade genom statliga skyddssystem. Hade läkemedelsforskning och produktion skett i konkurrens hade jag inte haft någon åsikt om fördelningen. Men då immaterialrätter är makroekonomiskt jämställbara med ett taxerings/bidragssystem till sin natur är det oacceptabelt att en signifikant del av pengarna går till annat än de är avsedda för.
Tänk bara hur mycket friskare vi skulle blivit för samma miljarder om 80% gått till R&D.
Alternativet jag föreslog här behöver inte innebära en ökad statlig styrning; att ett 'patent' ger rätt till automatisk ersättning vid försäljning, oavsett producent, istället för monopol kräver ingen större förändring. Efterfrågesidan styrs fortfarande av sjukdomar och förskrivningar så marknadskriteriet kvarstår där.
Kostnaden blir automatiskt lägre om du har den minsta tro på marknadsekonomi, då vilket bolag som helst kan producera substansen uppstår konkurrens och effektivisering sker. Plus att incitamenten för alla de där säljarna blir lägre utan monopol i hela ledet. R&D frikopplas helt enkelt och blir mer en automatisk del i affärsmodellen för rena R&D bolag.
Den bästa invändningen är onekligen hur stor ersättningen skall vara; ersättning baserad helt och hållet på en del av per-dos priset passar för vissa, men inte för mer sällsynta men mer allvarliga sjukdomar. Men det är ju knappast en ny problematik inom området, det är ju precis det som redan idag hanteras inom subventionsdiskussioner och förmånsnämnder. I slutändan är ju målet att maximera samhällsnyttan.
Inte mer statlig styrning alltså. Statlig redovisning av pengarna i systemet, så vi faktiskt ser kostnaden, mer konkret styrning av kostnadsnivåer (jämfört med styrning av monopoltid fram och tillbaka några år som är extremt trubbigt, hur mycket kostar t.ex ett extra års patent samhällsekonomin?)
Tack för en konstruktiv diskussion förresten :)
Är piratpartist, och har redan röstat lila, men tycker att detta var en mycket bra och informativ artikel.
Du är säkert rätt partisk eftersom det handlar om din bransch, och även en förändring i hur saker funkar kan vara skrämmande, men samtidigt så hade jag med mina tankar om mjukvarupatent innan jag gick med.
Detta tycker jag vi skall prata mer om inom partiet till val i framtiden. Även 3 mandat i EU kommer inte göra skillnad i närmaste mandatperioden, och integriteten är just nu så viktig att detta får stå åt sidan.
Tycker du skall registrera ett konto på piratpartiet.se (men inte gå med som partimedlem, om du inte vill), och lägga fram dessa argument, samt tala med folk där. Det är nog ett bättre sätt att få kommunikation än genom bloggposter enbart.
Patent som de ser ut idag är hur som helst komplicerade, så förklaring och insikt behövs. Jag är själv intresserad av att ta debatten, och jag tror att PP-medlemmar nog är mer benägna till öppen debatt än till exempel upphovsrättslobbyn. Och ja, jag tror alla är överens om att mjukvarupatent är fel överallt.
Tack för en bra artikel. Den nödvändiga översyn som måste göras av patent och upphovsrättssystemen måste bevara det som faktiskt fungerar väl. Medicinpatenten är en sådan del som bör bevaras! Tunga utvecklings- och verifieringskostnader och långa produktlivscykler gör patenten nödvändiga. Inom andra områden bör patenttiden kortas och inom många områden bör det inte gå att få patent över huvud taget. Inom data och telekom t ex vore en halvering av patenttiden förmodligen önskvärd eftersom produktlivcyklerna är så korta, utvecklingstakten så hög och korslicensieringarna så omfattande.
Jag tror mest på en stegvis förändring av systemen, att minska tiden i små steg och se vad som händer. Då minskar riskerna med förändringarna samtidigt som vi rör oss i rätt riktning.
Olof Hansen,
Du målar upp en bild av läkemedelsindustrin som är helt felaktig. Varenda läkemedelsbolag verkar på en marknad och måste följa marknadsekonomiska principer. Varje patenterat läkemedel är konkurrentutsatt från andra patenterade läkemedel, och många gånger även generiska (varför piratpartiets snack om läkemedelsmonopol är synnerligen missvisande). Exempelvis har 2-3 Pharmajättar de senaste åren försökt utveckla insulininhalatorer, parallellt, där varje företag har haft sitt eget patent. Att R&D skulle fungera i någon typ av planekonomisk monopolvärld där kostnader kan ackumulera okontrollerat är ren lögn. Lyft telefonen och ring valfri anställd på Astrazeneca så lär du får reda på hur deras vardag ser ut.
Ej heller kan läkemedelsbolag helt sonika sluta sälja en medicin. Det skulle vara en public relationship-katastrof med bibliska proportioner och just läkemedelsbolag är synnerligen känsliga för sånt. Jag jobbade kort tid på ett företag, och de fortsatte att sälja en gammal medicin som de inte ens hade patent på längre trots att det var så små volymer att det var en ren förlustaffär. Samarbetet med patienter och läkare är så pass känsligt att sådant får man räkna med.
Sedan är ditt system en ökad statlig makt och reglering, för du vill ju att hett statligt system som antingen belönar eller bestraffar läkemedelsbolag efter hur staten tycker att de uppför sig. Det är att frångå de marknadsprinciper jag beskrivit ovan, så forskningen lär inte bli mer effektiv, utan snarare tvärtom, ren socialism. Ditt försvar av dina reglerande datormodeller är fascinerande men samtidigt avslöjande. Det påminner inte så lite om gamla marxister som evigt tror att planekonomi skulle fungera bara planerandet kunde göras med superdatorer. Men det hjälper varken dem eller dig. Resultatet blir fortfarande att någon byråkrat skall sitta och ställa in logaritmerna i programmen, och därmed tror sig kunna veta över vilken forskning som är bäst, effektivast och vad patienterna behöver, och därmed vad som skall premieras och vad som skall bestraffas. Snacka om byråkratvälde. Ditt snack om 80% mer till forskningen är alltså rent nys. Det finns inget som säger att läkemedelsbolagen egentligen lägger en oskäligt liten del på forskning, och alternativet är planekonomi, som inte gett bättre produkter eller service inom något område, så varför skulle det funka inom forskning?
Sedan undrar jag lite vad du tror om både läkare och läkemedelskonsulenter när du skriver ” Att läkare överhuvudtaget påverkas i det av säljare kan ses som etiskt tveksamt”? Det här handlar inte om att sälja tuggummi eller datorspel via färgglada reklamer. Det handlar om fackmässiga diskussioner, tillhandagivande av vetenskapliga publikationer, vetenskaplig uppföljning, etc, etc. Den informationen skulle aldrig läkare få tag på om det inte fanns läkemedelskonsulenter. Det vore nog på sin plats att se förbi det företagshat som grasserar inom piratpartiet, om ni vill kunna göra sunda bedömningar av medicinbranschen.
MHV
Gunnar P, Så jag är ” rätt partisk” när jag diskutera medicinpatent för att jag är forskare, men de mjukvaruutvecklare som driver piratpartiet är naturligtvis bara kunniga när de anser att man skall avskaffa patent inom deras område?
Kom igen, skippa snack om partiskhet och pröva på argument.
Rikard Bergsten,
Tack själv för en bra artikel. Jag håller, diskussionen om patent är för generell. Det verkar uppenbart att vad som gäller för medicinpatent behöver inte gälla för mjukvarpatent. Utvecklingstider och kostnader är väldigt olik. Sedan håller jag mig i stort ifrån diskussioner om mjukvarupatent då jag anser mig för okunnig. Det vore förövrigt inte helt fel om piratpartisterna intog en något blygsam hållning inför läkemedelspatent.
"Hur lång skyddstid tycker du är rimlig?"
Rätt till "credit" för evigt, i övrigt kan saker verkligen diskuteras. Om jag är tvungen att dra en siffra ur a*slet som PP gör :), ett par år? Tycker det vore rimligare att sätta någon sorts tak för vad saker får kosta och sedan får staten gå in och köpa det om folket vill, än att avskaffa rättigheter. Återigen tycker jag den princip vi har idag med bibliotek funkar bra och vi borde utvidga den, biblioteken idag funkar IMO ej optimalt.
"Problemen med föräldralösa verk ska lösas genom en statlig byråkrati menar du, där skattebetalarna köper in vissa rättigheter - av vem förstår jag dock inte eftersom verken är föräldralösa. Och vem väljer verk?"
Föräldralösa verk är snarare en byråkratisk fråga. Om rättigheterna ej finns eller hävdas av någon borde det definitionsmässigt vara PD.
"Den enskilde konstnär som vill bygga vidare på ett hundra år gammalt verk ska alltså inte kunna göra det utan att skicka en ansökan till någon statlig myndighet menar du?"
Nej. Bygga vidare kan du i vilket fall. Om det däremot är på den nivån att du snyltar borde du inte få det, men efter 100 år skulle det ändå vara ok.
"Vad är det som du upplever vara så problematiskt med att sänka skyddstiden så att upphovsrätten fungerar på liknande sätt som patenträtten - som incitamentsskapande kraft / investeringsskydd?"
Inget, vad jag anser vara problematiskt är att PP säger sig vilja SÄNKA saker de i själva verket vill AVSKAFFA.
Men jag anser upphovsrätt, iaf när det gäller icke-livsviktiga saker, trumfa samhällsintresset. Bara för att jag skrivit en jävligt bra låt ska jag inte tvingas dela med mig av den bara för att andra skulle gilla det.
/Christian
"Ensamrätten till ett läkemedel är skadligare än ensamrätten till ett musikstycke"
Problemet med detta synsätt är att det då även är skadligare att beskatta en forskare än exempelvis en volvoarbetare. Alltså borde läkemedelsforskare få kraftigt sänkt skatt.
Hej Christian,
Jag tror inte att en evig rätt till erkännande behöver lagregleras. Hur många är det som ger ut Homeros eller Shakespeares verk under annat namn? Principen om "äras den som äras bör" är mycket starkt befäst i vårt normsystem.
Att staten skulle gå in och köpa upp rättigheter tycker jag fortfarande verkar väldigt byråkratiskt och centralstyrt. Om man nu har det synsättet så tycker jag att det verkar naturligare med vanligt kulturstöd eller stipendier till särskilt viktiga konstnärer.
Vi är i princip eniga om föräldralösa verk. När du säger att användning av mindre än 100 år gamla verk är snyltande så har jag svårt att förstå det. Nina Paleys välkända film Sita Sings the Blues som använder musikinspelningar från 20-talet tycker jag är ett utmärkt exempel på motsatsen. Är det inte bättre att en sådan professionell film (fast med låg budget) släpps än att animatören riskerar fem års fängelse och måste stoppa hela projektet? Är det inte snarare arvingarna till upphovsmännen som snyltar på vårt gemensamma kulturarv genom att hålla på det och hålla tillbaka nya kulturella uttryck?
PP vill avskaffa delar av upphovsrätten (men absolut inte hela), ja, men själv vill jag inte gå så långt utan tycker att man borde återställa skyddstiden till vad den en gång var. Beroende på hur man ser det är det snarare konservativt än revolutionärt. Jag hoppas att du inte tolkar min avvikande uppfattning som att PP är otydliga med vad de vill - det är de inte.
Om du skriver en bra låt så tvingas du inte dela med dig. Du kan hålla den för dig själv om du vill. Men vad jag tror du menar är att du vill kunna tvinga andra att inte dela med sig av den efter att du väl har publicerat den. En sådan inskränkning av andra människors frihet kan motiveras i den mån den gynnar oss alla (genom en lagom lång skyddstid som skapar incitament till nyskapande), men varför skulle staten sanktionera ett sådant tvång om det sker på allmänhetens bekostnad? (rätten till erkännande bör för övrigt vara minst livstid - man bör hålla isär de materiella och ideella rättigheterna)
http://stenskott.wordpress.com/2009/08/28/patenten-lika-utarmade-som-mellanvasterns-prarier/
Skicka en kommentar