lördagen den 30:e juli 2011

Varför kommer inte investerarna av sig själv till SAAB Christer?

Knappat hann jag skriva klart inlägget om myterna som håller SAAB levande via konstgjord andning, och så upprepar journalisten Christer Gerlach dem på DN-debatt. Det är samma visa igen: Om Bara några miljarder av våra skattepengar satsas på SAAB så blir allt guld och gröna skogar. Gerlach menar att det skulle locka till sig utländska investerare som då med sitt kapital skall rädda bilmärket. Men jag förstår inte varför alla dessa hugade riskkapitalister, som i decennier gjort pengar på att ta risker, just nu behöver att vi satsar tant Agdas pensionspengar för att släppa till? Dessa herrar brukar man inte behöva truga allt för mycket för att de skall ta fram plånboken i en bra affär. Varför kommer de inte springande nu med sina miljarder om SAABs framtid är så oerhört ljus? Troligtvis håller inte dessa investerare med i Christer Gerlach rosenskimrande analys. Troligtvis anser investerarna att det är en dålig affär där deras, och tant Agdas pensionspengar skulle försvinna ner i ett svart hål.

Det är ju heller inte konstigt. Under GMs tid gick alltså SAAB back med 19000 kr per såld bil, trots att GM satsade 18.5 miljarder bara från år 2000. Det räcker inte med att blimärket har ”bredare modellprogram än man någonsin”. För någonsin är avgrunden, år efter år av miljoner och åter miljoner i förlust. Det krävs med andra ord en helt annan affärsidé än innan för att vända denna skuta. Än så länge har någon sådan revolutionär förändring inte materialiserat sig under Mullers tid, och möjligheterna till att lyckas med något sådant för ett litet bilmärke är begränsad i en bransch där det tar år att utveckla nya modeller.

Är det inte dags att avsluta denna ovärdiga cirkus?

Andra kommentarer: Per Ankersjö, Mikael Andersson

Uppdatering 31 juli: Robert Collin fortsätter sitt osakliga korståg mot regeringen. I förrgår påstod han att regeringen hade fört SAAB bakom ljuset i och med att EIB underkände Antonov som delägare redan 2009. Det visade sig vara en lögn. SAAB visste också detta redan 2009 (precis som fackrepresentanten i SAABs styrelse). Nu påstår Robert Collin att Anders Borg borde ha insikt och möjlighet att påverka då han sitter i EIBs styrelse. Men som vanligt är den evigt konspiratoriske Collin ute på hal is utan saklig uppbackning. Ja Anders Borg är precis som alla andra finansministrar medlemmar i EIBs styrelse. Men styrelsen sköter inte det dagliga arbetet på banken. Denna styrelse är ansvarig för att lägga fram riktlinjer för bankens arbete och är som alla bankstyrelser ansvariga för att banken inte går back. Men de som tar beslut om lån och garantier är endast ”the board of directors” och där är inte Borg eller någon annan regeringsmedlem medlem. Detta är ett ganska sunt förfarande. Precis som med svenska myndigheter är ministern ansvarig och lägger fram allmänna riktlinjer, men får samtidigt inte påverka det dagliga arbetet i enskilda fall. Då kallar vi det för ministerstyre vilket vanligtvis brukar kritiseras hårt. Men jag gissar att sådana petitesser som sanningen inte skall få komma i vägen för Collins och diverse socialdemokraters kamp mot regeringen

fredagen den 29:e juli 2011

Myterna håller SAAB levande via konstgjord andning

Då står det klart. Det var Europeiska Investeringsbanken (EIB) som stoppat Antonov från att ta över SAAB, inte regeringen. SAAB har vetat om det sedan 2009, och borde därför ha kunnat agera därefter. Att då Antonov vill stämma Reinfeldt, Olofsson och Borg på fullkomligt osannolika grunder tyder på att han troligtvis inte är en så seriös markandsaktör som han ger sken av. Däremot borde det få många socialdemokratiska kritiker att ångra sin uppskruvade kritik mot regeringen. Men blir naturligtvis inte fallet. Dessa socialdemokrater hatar ju regeringen, så regeringen skall enligt dessa bära hundhuvud oavsett. Vissa av de socialdemokratiska kritikerna har en något uppskruvad språkbruk, vilket bör intressera nu när alla talar om hatisk retorik i sociala medier. Leine anser tex att Reinfeldt vill ” ta död på ett av det starkaste fackförbunden genom arbetslöshet” i en konspiration för att ”tvinga arbetare ta lägre löner genom att tjäna herrfolket i RUT-avdragens djungel”. Sakligt? Nej, däremot hetsigt hatiskt och med ett krigsinspirerat språkbruk. Andra oppositionella bloggare är än värre. En anonym menar att regeringen består av ”landsförrädare” och en annan påstår att de ”dödar sjuka”. Aftonbladets Robert Collin hävdar att regeringen är med i en konspiration mot SAAB med EIB, vilket säger mer om Collin än någon annan (Collin anser förövrigt att orsaken till man säger ”happy hollidays i USA istället för marry X-mas beror på en judisk lobby).

Men egentligen borde det inte spela någon roll. SAAB må ha nio liv men de borde sedan länge vara slut. Tyvärr håller företagets arbetare fast vi det hoppet, även om det skadar dem själva. Men orsaken till att dessa personer hoppas beror på att många oppositionella debattörer sprider osanningar och myter om SAAB. Det är dags att göra upp med myterna:

Myt 1: SAAB har inte fått en chans, är ett bra investeringsobjekt och GM var en dålig ägare som inte hade intresse av att det gick bra för bolaget. Därmed skulle det vara kapitalförstörande att låta SAAB gå under.
Fel på alla sätt: SAAB automobiles har fått otaliga chanser men i princip aldrig gått med vinst, varken när det hängde ihop med SAAB Scania eller i GMs regi (förutom en liten vinst 1994-95). Ej heller var GM en snål eller ointresserad ägare. Företaget sköt till 18,5 miljarder sedan år 2000. Trots det kom SAAB ej på fötter, och gick alltså även back under brinnande högkonjunktur 2007 medan Volvo gick med vinst. Det betyder att varje bil som SAAB tillverkat och sålt har varit en förlustaffär. På vilket sätt skulle en konkurs av ett sådant bolag vara kapitalförstörande? Det är ju snarare kapitalförstörande så länge det hålls levande. På vilket sätt skulle några nya miljoner eller miljarder förändra något när GMs satsningar inte hjälpte? De som hävdar att svenska skattebetalares tillgångar eller ryska oljepengar skulle kunna ändra på SAAB, är svaret skyldiga.

Myt 2: Att inte ekonomiskt stödja SAAB från statens sida tyder på en allmänt negativ syn på svensk bilindustri och verkstadsindustri
Fel. Det tyder snarare på en realistisk syn på huruvida ett skuldtyngt företag utan idéer skall kunna vändas på rätt köl med skattebetalarnas pengar. Volvo har knappast motarbetats.

Myt 3: Det är inget problem att SAAB är så litet.
Fel. Att SAAB är litet betyder att det är beroende av GM när det gäller stora delar av utvecklingen av nya bilar. Förhållandevis lite i en SAAB är unikt. Stora delar är utvecklat av GM och finns även i GMs egna modeller. Därmed blir det svårt för SAAB att utveckla något eget nytt vinnande koncept, iväg från dagens förlustsiffror. Företaget har inte den kapaciteten, och det skulle ta mycket tid och mycket pengar att förändra detta faktum. Det är även ett problem när det kommer till att finna en ny storebror på bilmarknaden åt SAAB. Eftersom så mycket i SAAB är GM, så består SAAB förhållandevis lite av unikt know-how. Vad köparen får är främst ett varumärke och utanför Sverige är varumärket förvånansvärt svagt.

Myt 4: Staten skulle kunna driva SAAB, och det är SSAB ett bra exempel på.

Nej SSAB är snarare det enskilda undantaget som bekräftar regeln att stater är urdåliga på att driva företag, och än sämre på att rädda redan olönsamma företag. På misslyckade exempel på statligt räddande har vi Götaverken, Uddevallavarvet, Karlskronavarvet, Eriksberg, Finnboda, Kockums, Karlskronavarvet and Öresundsvarvet. Vi har hela engelska bilindustrin, kolgruveindustrin, stålindustrin, vi har italienska Ente nazionlae Idrocarburi. Men SSAB då? Det var en ganska lätt båt att få på rätt köl. Det var en sammanslagning av hela svensk gruvnäring bestående av otaliga gruvor, stora som små, tekniskt utvecklade och dåligt utvecklade i en salig blandning. Genom ett stålbad där 50% av gruvorna och de anställda försvann kunde företaget göras lönsamt. Någon liknande lätt lösning är inte möjlig för ett redan strömlinjeformat SAAB som inte säljer tillräckligt med bilar. Dessutom var inte SSAB bara en ekonomisk saga utan innehåll även vansinniga och dyra statliga sidoprojekt som Stålverk 80, och utbyggnaden av Luleås hamn. Alltså empirin talar kraftigt mot att staten skulle kunna rädda SAAB.

Myt 5: Det blir kostnader även om man låter SAAB gå under i form av ökad arbetslöshet.

Fel. Såvida inte SAAB går med vinst och därmed skapar ett mervärde så ger statliga stödpaket till SAAB inte ett dyft mer än A-kassa till SAABs arbetare skull ge. Faktiskts ger det mindre än A-kassa till arbetarna. För ifall SAAB läggs ner så är inte denna arbetskraft låst i ett icke-lönsamt företag, utan kan då rekryteras till andra verksamheter som faktiskt går med vinst.

Om vi alla kan göra upp med dessa myter och gå vidare så hade det troligtvis blivit lättare för alla, inklusive SAABs hårt prövade anställda, Men det går inte så länge sossarna stretar emot och ständigt river upp detta sår med osakliga strandhugg i debatten. Problemet är att oppositionen bara bryr sig om företag som är förlorare. Men det är ju företag som är vinnare som vi vill ha fler av. Bolag som anställer fler och går med vinst så att skatteunderlaget kan växa. Det är dessa vinnare vi skall bry oss om ifall arbetslösheten skall ner och om vi skall ha råd med en välfärd som kan ta hand om de som inte klara sig själv.

Dagens industri utser årligen så kallade gasellföretag, vilka är bolag som i fem år i rad växer både ekonomiskt och anställt. De gasellföretag som utsågs 2000 till 2010 nyanställde under samma tid 167000. Det är 2,5 gånger så många nya jobb per år som skulle gå förlorade om SAAB går i konkurs. Är det inte viktigare att se till att dessa vinnare växer mer istället? Det gör man genom att göra det lönsammare att jobba och utbilda sig. Genom jobbskatteavdrag och slopad värnskatt. Det gör man genom att göra det lättare och anställa, eller vid behov lättar att sparka. Det är rätt väg istället för att försöka rädda förlorarföretag.

söndagen den 24:e juli 2011

Låt SD vara ensamma om att använda tragedin politiskt

Massakern i Norge, har som vid alla stora tragedier, startat en mängd diskussioner och debatter. En del sämre än andra. Jag håller fullständigt med i kritiken mot de Sverigedemokrater som den evigt hetsande Kent Ekeroth. Hans antydningar på twitter bland smileys och hånfulla ”haha” att det var muslimer som låg bakom terrorangreppen, som senare bröts mot tystnad då det stod klart att en etnisk norrman med högerextrema åsikter var den skyldige, talar sitt tydliga språk. Jimmie Åkessons pressekretare Linus Bylund är inte ett dugg bättre. Sverigedemokraterna är inte ett rumsrent parti. De hetsar och kollektivt dömer invandrare och tvekar inte att göra billiga politiska poänger av mänskliga tragedier. Vidrigt.

Men det är en logisk kullebytta att bunta ihop dem med Per Gudmunsson, Björn Lindahl, Magnus Ranstorp och Henrik Brors tidiga spekulerande att det möjligen var islamister som låg bakom terrorangreppen. Dessa herrars skriverier är nämligen inte att hetsa. Orsaken är enkel. Al-qaida är inte detsamma som muslimer, vilket jag tycker det är sorgligt att man måste påpeka för socialdemokrater och vänsterpartister. Räcker det inte att vi gång på gång måste förklara det för Kent Ekeroth och hans likasinnade? Vidare, senaste gången vi höll på att hamna i en liknande tragedi, nämligen för ca 6 månader sedan i Stockholm så var det just en Al-qaida-anknuten terrorister. Var det hetsande då också att beskriva vad som verkligen hände och vem det var som låg bakom det misslyckade dådet?

Men oavsett om massakern bara skall användas mot Sverigedemokraterna så tycker jag det är högst tveksamt förfarande. Dels tror jag inte det kommer att lyckas. Att referera till att Jimmie Åkesson och Anders Behring Breivik båda skulle vara” barn av sin tid” kommer endast att övertyga de redan frälsta. Det är ett på tok för vagt sätt att binda en partiledare i svensk Riksdag till Norges värsta terrorist och massmördare och väljarna vet det. Dessutom så finns den ”uppskruvade retoriken” som vi nu hör så mycket om (och som utan tvekan finns bland SDs ljusskygga gräsrötter på webben), även inom en vänster och socialdemokrati där utryck som ”parasit” och ”utsugare” har använts i mer än ett sekel och där beskyllningar om förräderi emellanåt duggar tätt mot dem som går emot strömmen i de egna leden (någon som kommer ihåg Prime-sossarna?).

För det andra tycker jag det är rent moraliskt dubiöst. Sverigedemokrater som Kent Ekeroth har redan ertappats med byxorna nere. Han anser klart och tydligt att alla muslimer kan vi dra över en kam och fördöma för vad ett ytterst fåtal islamister ställer till med. Däremot anser han inte att hyperkonservativa kristna nationalister skall behöva stå till svars för vad Anders Behring Breivik har ställt till med. Räcker inte den uppenbara dubbelmoralen? Påvisar inte det med eftertryck vad Sverigedemokraterna är för parti? Att använda Kent Ekeroths kollektivism och dubbelmoral på Kent Ekeroth och hans likasinnade är att sänka sig till Kent Ekeroths nivå. Gör det inte.

Mångkultur orsakade inte Utöya-massakren

Norden har fått sitt svar på Timothy McVeigh, Oklahomabombaren och ett fullständigt osannolikt antal unga människor har blivit mördade för sina åsikters skull. Efter terrorangreppet kommer den sedvanliga diskussionen igång. Vad är det som får en människa till att begå så här ohyggliga handlingar? Oberoende om terroristen och massmördaren är konservativ extremnationalist, islamist, nazist, kommunist, eller något annat, så tenderar åtminstone vissa, att skylla på oss själva, på vårt eget samhälle. Jag anser att man är helt fel ute i ett sådant resonerande, men det finns alltid något rent mänskligt i att fråga sig, om man hade kunnat undvika en sådan här massaker med sitt eget agerande. Men Anders Behring Breivik handlingar påvisar hur fruktlöst detta tankesätt är.

Hans första dåd, attentatet mot regeringskvarteret är visserligen ett handlande som vi möjligen förväntar oss av en vettvilling som anser sig vara i krig mot samhället. Han slog till mot landets ledning och staten. De civila offer som dödades eller lemlästades, endast för att de rörde sig i regeringsområdet var så kallat collateral damage. Det är visserligen kallblodigt och vrickat. Men det är i all fall någon form av logik, även om den är skruvad. Ungefär som att vissa anser att attacken på Pentagon under 9/11 var militärt legitimt, så går det i alla fall att förklara gärningsmannens mål och tankegångar i detta dåd.

Men hans andra dåd påvisar terrorismens logiska ändhållplats. Genom att planerat och kalkylerat attackera Utöya, med målet att mörda så många socialdemokratiska ungdomar som möjligt avslöjas vilka perversa tankegångar som driver terroristen. Enligt honom är politiskt aktiva 13-åringar lika legitima mål som en regeringsbyggnad. Eftersom terroristen valde att ge sig utan motstånd så var de mördade ungdomarna till och med mer legitima mål än de poliser som arresterade honom (poliser som av samhällshatande gärningsmän många gånger får representera samhället).

Det betyder att det egentlig mening inte finns något sätt för samhället och oss medborgare att möta en terrorist (oavsett bevekelsegrund) halvvägs. Bara genom att vara medborgare i en demokratisk stat, omfamna demokratiska val och individens rätt är vi enligt terroristen legitima mål. Genom att ställa oss bakom de mänskliga rättigheter där män och kvinnor har lika rättigheter och där individen själv väljer sin kultur och hudfärgen på de som individen vill umgås med, så blir vi enligt terroristen legitima mål.

Vi skapar nämligen inte terrorister genom att vara för invandring (vilket vissa Sverigedemokrater påstår), genom att låta konstnärer rita av religiösa ledare, för att vi stödjer demokratibyggande i Afghanistan, eller något annat. Det är vår blotta existens, vår frihet och vår demokratiska rättighet att vara sosse, moderat, centerpartister eller vad vi nu vill, som terroristerna är ute efter. Det bör vi komma ihåg, inte bara denna gång, utan även vid andra attacker på fria samhällen.

torsdagen den 21:e juli 2011

Ska aftonbladet köpa OnOFF?

Allt började med att Svenska Dagbladet ställde den relevanta frågan ifall Juholt vill köpa OnOff. Orsaken är naturligtvis att socialdemokraterna gång på gång skyllt SAABs prekära situation på regeringen, och inte på faktumet att bilmärket säljer för få bilar. Juholt själv talar om en mer aktiv näringspolitik, såsom att staten på något sätt skall in och försöka påverka vilka företag som skall lyckas och vilka som skall misslyckas. Det hela verkar vara en kollektiv socialdemokratisk kursändring tillbaks till 70-talet politik, när man ser till hur Peter Hultqvist vill att svensk försvarsindustris existens skall vara viktigare än att svenska militärer får den bästa utrustningen när de riskerar liv och lem i Afghanistan. Därför är frågan relevant.

Katrine Kielos anser inte det. ”Nej, Juholt vill inte köpa Onoff” skriver hon, och trummar dramatiskt vidare med en mängd förlöjligande exempel. Vi får reda på att förstaliga företag inte är förenligt med socialdemokratisk näringspolitik.

Men efter det är klarheten och tydligheten i Katrine Kielos inlägg som bortblåst.

Helt plötsligt får vi veta att förstatliga företag med kroniska lönsamhetsproblem minsann inte är en så dålig idé med hänvisning till SSAB. (Vad Kielos inte nämner är att SSAB var en ganska lätt båt att få på rätt köl. Hela den svensk gruvnäring bestående av otaliga gruvor slogs ihop och tvingades igenom ett stålbad där 50 % av gruvorna och de anställda försvann kunde företaget göras lönsamt. Detta gjorde SSAB till ett extremt undantag bland misslyckade statliga räddningsprojekt världen över. Dessutom var inte SSAB bara en ekonomisk saga utan innehöll även vansinniga statliga sidoprojekt som Stålverk 80, och utbyggnaden av Luleås hamn.)

Vidare får vi reda på SAAB och OnOff inte är ”komplett skilda saker”, vilket givetvis för frågan till att vissa företag trots allt kanske skall räddas av staten så vi inte skall ”förlora industriell kompetens helt i onödan”. (Vilken myndighet och på vilka grunder som skall avgöra ifall en konkurs är i onödan lämnar hon naturligtvis öppen)

Vad skall vi dra för slutsatser av Katrine Kielos schizofrena respons? Egentligen är artikeln symptomatiskt över det hon försöker försvara, nämligen socialdemokratisk näringslivspolitik. Sossarna må kunna förklara vad denna politik inte är, men de klarar aldrig av att berätta vad den egentligen står för. Det är inte Alliansens politik, där företag själva får bära sina vinster och förluster. Det är heller inget tydligt alternativ där staten förstatligar alla dåliga företag. Det är något annat. Något annat ungefär lika mystiskt och oförståeligt som hur socialdemokraterna ”väljer” partiledare. Vad ”industripolitiskt ledarskap” egentligen betyder får religiös mysticism att framstå som extremt lättförståeligt och logiskt.

Min egen tolkning är socialdemokraterna baserar sin näringspolitik på en nostalgitripp. Man vill tillbaks till en tid då socialdemokratiska ledare kunde förhandla med företagsledare och LO-kompisar bakom lykta dörrar och avgöra svenska företags framtid med direkt stöd, statliga investeringar på dubiösa grunder och fackliga eftergifter. Vinnarna var enskilda svenska företag, LO och sossarna som hade monopol på statsmakten. Förlorarna blev konsumenterna och de som ville starta nya svenska företag, och de som hade blivit anställda av dessa nya företag som stängdes ute i kylan. Sverige har väldigt få stora företag som blev stora efter 50-talet.
Men det lär inte bli något annat än en nostalgitripp. Idag har vi offentliga upphandlingar för att sjukhus, försvar och skolor skall köpa billigaste och bästa utrustningen, istället för vad enskilda politiker tycker. Idag kan vi via media, internet och ökat resande få reda på vad som är bra och dåliga, billiga och dyra produkter från världen över, istället för att vara instängda i en bubbla där endast det som produceras i Sverige gäller. Ökad transparens och ökad medborgargenomsyn gör Juholts nationalromantiska näringslivspolitik från 70-talet till en oanvändbar dinosaurie. Det vore mer intressant om Katrine Kielos tog bladet från munnen och försökte försvara denna fossil-politik.

Centerns partiledarval och socialdemokratiska björnkramar

Det börjar bli dags att utnämna efterträdaren till Maud Olofsson. För min del ter sig Annie Johansson det mest fördelaktiga valet. Jag önskar mig ett centerparti som ånyo tar på sig en stabil liberal färdriktning á la 2006. Även om jag gillade Maud, så tycker jag att den utlagda kompassriktningen har suddats ut av diverse utspel och en del reträtter sedan dess. Det har väljarna bestraffat partiet för. Valet av ny partiledare måste även bli en öppen process till skillnad från det mystiska påvevalet som gav Håkan Juholt partiledarposten inom socialdemokraterna. Ett liknande vatikant rävspel skulle totalt undergräva trovärdigheten för den nya partiledaren som redan har ett hårt arbete framför sig att trygga Centern mot Riksdagsspärren på 4 %.

På tal om socialdemokraterna så verkar Centerns vägval intressera sossar mer än det egna partiets framtid. Det är här är förklaringen:
Socialdemokraterna är ett maktparti. Så länge de kunde ha monopol på regeringsmakten så fungerade partiet någorlunda. Orsaken är att partiet dels har bestått av sin vänsterfalang av gräsrötter, och dels av välutbildade mittenpolitiska karriärrister. Men karriärristerna som varit livsviktiga för att lägga band på sina ideologiska partivänner och locka till sig medelklassväljare, skyr socialdemokraterna när partiet är förpassat till opposition. Det finns ju ingen anledning att göra karriär i ett oppositionsparti, framförallt inte när vänsterfalangen i tid och otid hänger ut högerfalangen som förrädare och nyliberaler. Kvar blir den sorgliga skara som huserar på S-info och som skrämmer bort en medelklass som fått det allt bättre under Alliansens. Det har även fått genomslag i partiledarposten som nu är ockuperad av en nationalromantisk betongsosse som verka tycka att 70-talets varvstöd var höjden av näringspolitik. Ökenvandringen får också ekonomiska konsekvenser då partiets sugardaddy, LO lider när dess politiska bröder är utan makt och därför blöder medlemmar. Det bådar inte gott för socialdemokratins framtid. För att bryta denna nedgång och åter dra till sig mittenpolitiska karriärrister så måste sossarna vinna tillbaks makten. Men för att vinna tillbaks makten så måste Alliansen brytas. Blockpolitik är nämligen det som gör socialdemokratisk makthegemoni omöjligt. Därmed attackeras just Centern med förhoppning om att partiet skall göra om Olof Johanssons misstag. Nämligen överge sina borgerliga vänner och verka lydparti åt Göran Persson, vilket väljarna straffade Centern hårt för.

Alltså, centerpartiet gör bäst i att inte lyssna på råd från vänster. Det beror inte bara på att råd från sossar är ett råd från ett lik såsom Per Ankersjö fyndigt formulerade det. Framförallt beror det på att råd från sossarna främst är till för att laga det egna socialdemokratiska partiets fel och brister. För Centerns väl har sossarna inget övers för.
Frågan för centerpartiet är ifall partiet även i fortsättningen vill se att Sverige utformas efter de ideal och idéer som huserar inom de borgerliga partierna, eller de ideal och den ideologi som huserar inom socialdemokratin och dess rödgröna partners inom miljöpartiet och vänsterpartiet. Det är liberalism (om än utspädd) mot socialdemokratisk statskramande á la 70-talet. Valet borde vara enkelt.

söndagen den 3:e juli 2011

Låt inte slaskjournalism bli politik

Idag fortsätter Aftonbladet sin repris med drevet mot Sven-Otto Littorin på förstasidan (och sorgligt nog hänger svenska dagbladet på). Det som slår mig är att de verkligen försöker koka soppa på en spik. Har de verkligen inte mer än så att komma med? För ett år sedan anklagade Aftonbladet Littorin för sexköp. Det gick inte och tidningen gjorde bort sig efter att ha förstört en persons liv. Nu trummar de på med revansch i blicken, men med vad? Att Littorin på sin fritid raggade på internet. Är det verkligen allt? Tydligen.

Som ett ljus i mörkret kan vi glädjas åt att så många, båda sidorna om den politiska mittfåran har sett igenom Aftonbladets tarvliga försök att göra det privataste till politik. Men det finns tyvärr även de som hejar på från läktaren likt skandaltörstiga blodhundar.

Tidningen har en artikel om att detta skulle kunna bli ett KU-ärende med kommentarer från Josefin Brink från vänsterpartiet och Peter Eriksson från miljöpartiet. Jag hoppas verkligen klokare element i dessa partier sansar dessa självutnämnda moralens väktare. Det skulle nämligen ge ett sorgligt prejudikat ifall det lägsta av det lägsta av svensk slaskjournalism skulle upphöjas till debatt i svensk Riksdag. För vill verkligen Peter Eriksson och Josefin Brink att KU skall översköljas med ärenden över vilka hemsidor ministrar besöker på sin fritid, vem som har hånglat med vem på krogen, vem som gillar smisk eller vem som är otrogen med vem?

Om det allra privataste blir politik, vad blir egentligen politikens ställning då? Naturligtvis skulle Aftonbladet vinna på det. Det skulle ge dem en fernissa av seriositet till deras taffliga verksamhet, samt ett carte blanche åt att flytta fram positionerna ytterligare då deras värsta gamar till journalister kan leta igenom statsråds hushållssopor efter något komprometterande.
Men vinner vi som medborgare något på att en nypuritanism skall sätta agendan i politiken och där Aftonbladet tillåts vara inkvisition?

Tidigare inlägg: Med ursäkten ”säkerhetsrisk” gör Aftonbladet det privata till politik

Ps. I drev reagerar många huvudlöst. En av de mer skruvade reaktionerna kommer från Rosemari på den socialdemokratiska Kulturbloggen. Hon menar visserligen att Aftonbladet gått för långt och att sexchattande knappast är något att komma med. Men sedan slår allt slint. Hon menar nämligen att regeringen skall skämmas för att de inte lät Littorin fortsätta som minister för helt lagligt chattande. Men vi vet ju faktiskt inte varför Littorin avgick. Enligt honom själv orkade han inte med drevet. Med tanke på att Rosemari var en av dem som hoppade på och deltog i detta nypuritanska drev mot Littorin för ett år sedan, så borde det kanske vara på plats med liite självrannsakan från bloggerskan innan den reflexmässiga kritiken mot regeringen. Eller?

lördagen den 2:e juli 2011

Med ursäkten ”säkerhetsrisk” gör Aftonbladet det privata till politik.

Aftonbladet gör allt för att tvätta det egna byket efter att de skapade Littorinskandalen för ett år sedan. Visserligen lyckades då tidningen jaga bort ministern från regering och rampljus. Men Aftonbladet lyckades verkligen inte övertyga opinionen med sina obskyra anklageler utan bevis och där det påstådda vittnet, den anonyme och självutnämnda sexsäljaren ”Anna” knappast övertygade någon mer än socialdemokratiska sensationslystna bloggare som gottade sig i den påstådda skandalen.

Nu kör Aftonbladet på i än mer skakiga associationscykler för att svartmåla honom. Littorin skall tydligen anonymt ha chattat på så kallade sexsidor, vilket inte är olagligt och vilket han själv erkänt. Men för att göra det hela smaskigare så påstår sig aftonbladet vara i kontakt med någon självutnämnd skinnare som menar att han kunde ha utpressat Littorin ifall han vetat att Littorin stod bakom någon av de alias han påstås ha använt sig av, under den fullständigt missvisande rubriken att ”Littorin lurad av utpressare”. Förutom det intressanta faktumet att Aftonbladet uppenbart har gjort det som regel till att använda grovt kriminella (eller personer som påstår sig vara grovt kriminella) till sanningsvittnen, så kommer man inte ifrån att det är en ganska skakig indiciekedja. Många ”kanske” och ”om”. För att försöka krydda denna smaklösa torra och ointressanta skosula till sensationsbiff med något så lägger Aftonbladet in den sedvanligaVad visste regeringen”.

Ja jag hoppas verkligen att regeringen inte visste någonting. Den dagen SÄPO används till för att totalt kartlägga och blottlägga ministrars privatliv inför statsministern, ja då vill jag inte leva kvar i det här landet. Vill Aftonbladet att Reinfeldt skall sitta med en SÄPO-dossier varje måndag med listor över vilka ministrar eller regeringstjänstemän som vågat titta på något naket på Internet, varit otrogna eller kanske onanerat i duschen? Bakom smaskiga ord som ”säkerhetsrisk” skapar Aftonbladet ett drev som för något decennier sedan (med rätta) hade avfärdats som löjlig nypuritanism värdig en frireligiös pastor som bränner porrtidningar och mässar om skärselden. Men som nu tydligen kan användas för att göra det allra privataste till politik. Eller egentligen bara för att ge ett skimmer av seriositet när Aftonbladet vill sälja lösnummer bakom rubriker som innehåller ordet ”sex”.

Och vad för säkerhetsrisk kan egentligen en arbetsmarknadsminister vara? Det är inte som ÖB som sitter på massa hemligheter viktiga för Rikets säkerhet. Han har knappast heller nyckeln till Riksbankens reserver. Enda risken (och även den är avlägsen) är att han privat hade känt sig tvingad att punga ut med lite av sina egna stålar. Det värsta som skulle kunna hända regeringen är ju i paritet med vad som hände för ett år sedan då, ja just det, Aftonbladet utpressade Littorin till avgång…

Det enda de här artiklarna påvisar, är hur lågt Aftonbladet sjunkit i Jan Helins och Lena Mellins regi. Det är hopplösa artiklar där judar utpekas som organhandlare, utpressningar mot ministrar med anonyma vittnen och grova kriminella lyfts fram som sanningsvittnen. Kan Aftonbladet sjunka lägre, utan att börja gräva sig ner i bottenslammet?

Thomas Böhlmark, Kjellberg, Jerlerup, Zac, Mina moderata karameller

PS, förövrigt har ovan nämnda Torbjörn Jerlerup en föredömlig artikel i Newsmill i ämnet, om hur Aftonbladet har tagit upp handsken från 50-talets moralister som jagade bort bögar från ministerposter, just för att homosexuella påstods vara säkerhetsrisker.