Prärietankar

Ja till Europakten kräver en ny EU-debatt

2012-01-31T00:20:00.003+01:00

Jaha då gick vi med i Europakten då. På pappret är det ingen katastrof då Sverige efter förhandlingar inte behöver följa några regler (och vi har hårdare budgetregler själva), och dessutom kan vara med på några möten, och förhoppningsvis där ha en mildrande effekt på Merkels och Sarkozys mer vansinniga förslag.

Men rent moraliskt är det en förlust då Sverige nu gett uppbackning av Europakten vilket (förutom i fallet Grekland, där ja stödjer ALLT) till viss del handlar om att Merkel och Sarkozy försöker tvinga på andra stater beslut som inte har med krisen att göra (se tidigare inlägg). Det är ännu ett fall av ett EU som är på väg åt fel håll med allt mer makt som utan tvekan kan skötas av nationella parlament mints lika bra och med betydligt större demokratisk kontroll. Frågan är hur vi kan bryta det mönstret.

Dessutom, ifall nu Sverige skall kunna ha en mildrande effekt vid dessa möten måste vi börja debattera vad EU skall göra och vad EU inte skall göra. Det behövs en principiell logisk debatt mellan våra politiker och även medborgare så det blir tydligt vilken linje vi bör hålla och vad vi vill. Vill vi ha ett EU som bygger på de fyra friheterna, eller en bidragsunion?

Vad vi inte behöver är politiskt vagt drömmande om vad EU skulle kunna göra i ett utopia då det ger utrymme för att ge EU mer makt på ytterst diffus grund. Ett avskräckande exempel på vad vi absolut inte behöver presenterades i helgen på Brännpunkt av socialdemokraterna Ylva Johansson, Olle Ludvigsson och Anna Hedh. Där påstod dessa tre sossar att ”skarpa åtgärder” för jämställdhet på EU-nivå är vägen framåt. Om vi nu för ett ögonblick frångår att jag anser att nästan alla trions förslag i sig själv är dåliga. Vad skulle det betyda att ge EU den makt som författarna föreslår?

För det första anser dessa socialdemokratiska parlamentariker att i de krisande länderna i södra Europa så skall uppsägningar och besparingar förhindras via EU då det främst är kvinnor som då förlorar jobben vilket är dåligt för jämställdheten. Men det innebär ju att vi totalt friskriver nationella politiker i unionen sitt ansvar. Populister likt alla politiker i Grekland skulle hädanefter kunna anställa några tiotusen till i offentlig sektor och sedan kräva via EU att grannländerna skall stå för notan. Är det vad sossarna vill?

För det andra menar Ylva Johansson & co att EU skall lägga sig i länders lagstiftning när det gäller kvotering till vissa yrken, diskriminering av mammor i yrkeslivet och att vissa länder går ifrån sambeskattning av familjer då det missgynnar kvinnor. Men vill vi verkligen ge den kraften till EU? Hur vet vi att det är Sveriges syn på sambeskattning som vinner i EU-förhandlingarna och inte Italiens? Om EU ges rätten att ställa krav på kön i svenska företags styrelserum och mixtra i vår skattelagstiftning oavsett vad svensk Riksdag tycker, vad har då svensk Riksdag för makt kvar? Vill sossarna göra statsministern maktlös och von Rumpuy till absolut statschef?

Ylva Johanssons inlägg är troligtvis det mest skrämmande och minst genomtänkta EU-inlägg jag någonsin läst. Om det är socialdemokraternas nya hållning i frågan så är det inte en seriös part. Vi behöver snarare en borglig interndebatt vad vi vill med EU och det så snart som möjligt. Är centern intresserad?

En strid mellan lö(ö)f snart nära dig

2012-01-26T19:25:00.001+01:00

Påvevalet gick snabbt denna gång och när den vita röken steg från Sveavägen efter endast fem dygn så stod han där, Stefan Löfven. Det är svårt att säga om denna Metallpamp är rätt man för att rycka upp socialdemokratin ur träsket. Han är en tillväxtförespråkare, väl anpassad för att undvika den interna kampen inom partiet och hans bakgrund tros kunna tilltala de LO-medlemmar som lämnat partiet. Möjligen en fungerande kombination för att försöka tilltala medelklassen som föredrar Borg och Reinfeldt. Men samtidigt kan hans bakgrund också tydliggöra att LO snarare är ett partiorgan åt sossarna än en fackförenig som agerar för medlemmarnas väl vilket kan accelerera flykten från LO. Och en sosseledare som så tydligt har varit ett fackligt särintresse i sin representation av de allt sällsyntare industrijobbarna i svenska småstäder behöver inte alls tilltala just den växande medelklass i storstäderna som gillar valfrihet och mer pengar i plånboken pga jobbskatteavdrag.

Men en sak tror jag är säker. I Stefan Löfvens sikte står Alliansens näringspolitik, och dess näringsminister Annie Lööf. Löfven har flera gånger gått i duster med regeringen över SAAB, och det är troligtvis en säker mark som han gärna fortsätter på. Alltså kan vi förvänta oss en andra rond av fighten mellan Maud Olofsson och Mona Sahlin med dess båda efterträdare ringhörnen om staten skall köpa ett bilmärke, om än med andra företag och branscher i blickfånget.

Utgången är oviss. I rond ett förlorade visserligen Sahlin, men samtidigt tog centern mycket stryk då Maud tvingades upprepa att staten inte skall driva bilföretag till leda istället för att förklara vad hon egentligen ville göra som näringsminister. Det är upplagt för ett liknande scenario i rond två. Fackpampen Löfven må ha mycket erfarenhet från fackliga förhandlingar, men hans okritiska stödjande av den misstänkta banksvindlaren Antonov är en tydlig black om foten. Men å andra sidan är Annie Lööf i behov av att presentera sin blivande politik, istället för att tvingas gå på defensiven. Men det kan också bli en för väljarna uppfriskande och ideologisk debatt som Annie kan behöva för att lägga ut riktningen av hennes politik.

Hur som helst, Lööf bör göra sig beredd på en snar fight i och med Löfvens utnämnande till partiledare.

LO är inte förtjänt av sina medlemmar

2012-01-25T21:50:00.001+01:00

LO påstår sig vara samarbetsvilliga över blockgränserna och tar initiativ till en ny skattereform. De försöker ge en aura av vetenskaplighet, effektivitet och neutralitet i sitt förslag genom att påstå sig vara ute efter de ”mest effektiva skattebaserna”. Men i samma LO-förslag är ett av de mest grundläggande inslagen en extremt ineffektiva skatt, nämligen arvsskatten. Arvsskatten under Göran Perssons styre drog inte in mer än ca 1 miljard och kostade samtidig nästan lika mycket att administrera. Den finns inte i LOs förslag för att det är en ekonomiskt försvarbar skatt (vilket det inte är), utan för att det enligt LO har ett ”rättviseperspektiv”.

För min del förstår jag inte vad som är så rättvist med att de pengar som en hårt jobbande medborgare arbetat ihop och skattat för, skall skattas en gång till när de senare skall överföras till vederbörandes barn? På vilket sätt är det rättvist?

Dessutom är det ett tecken på att LO främst är en del av den socialdemokratiska rörelsen, och först i andra hand är en fackföreningsrörelse som kämpar för sina medlemmars rättigheter. Betänk hur många LO-arbetare som har blivit medelklass i den nu åldrande 40-talistgenerationen, och som faktiskt är ganska rika på pappret om man betänker att många av dem äger sin egen bostad. Ligger det verkligen i dessa 40-talisters intresse att deras egendom skall bli drakoniskt beskattad den dagen de går bort och deras barn annars skulle få ärva sina föräldrar?

Jag skulle inte tro det. Men det är hur som helst LOs agenda för LO bryr sig mer om socialism än sina medlemmars väl.

Mitt råd till borgerliga partier som gärna vill genomföra en skattereform, är att antingen ignorera LO helt och hållet, eller alternativt vänta tills LO reduceras till något litet och försumbart. För med dagens hållning så är LO uppenbart inte förtjänt av de flesta av sina medlemmar. Raset lär fortsätta.

Andra med träffande kommentarer till LOs förslag: Motpol, Mikael Andersson, Thomas Böhlmark, Sven-Erland, Martin Edgélius, Peter Andersson.

Europaktens illavarslande budgetregler

2012-01-25T07:02:00.003+01:00

En bra fråga är varför svenska politiker i förhandlingar kämpar med näbbar och klor för att kunna vara med i europakten utan att behöva ta hänsyn till dess krav. Orsaken är att Sveriges eventuella deltagande i Europakten bedöms i media på helt fel premisser. Både dess kritiker i form av Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, dess försiktiga påskyndare i form av mitt eget Centerparti eller Miljöpartiet, eller för den delen Reinfeldt och Borg, talar främst om att pakten ej skall föra oss in i Eurosamarbetet bakvägen. Men euron är inte var skon klämmer, just för att det skulle vara ett allt för stort steg och dessutom ett direkt politiskt självmord utifrån den svenska opinionen. Problemet är snarare att pakten innehåller så mycket annat som är direkt skadligt. Om vi alla stirrar oss blinda på euron så kan andra, ack så ofördelaktiga eftergifter flyga under radarn.

Vad dessa skadliga eftergifter rör sig om har vi ett rätt bra hum om efter det att David Camerons Storbritannien tackade nej till att medverka efter det att de inte fick igenom en del krav. Det britterna reagerat på är delar i Europakten som på inget sätt kan ha att göra med budgetdisciplin i EU-länder, och knappast heller är en reaktion på en ekonomisk kris. Snarare verkar många delar av pakten vara direkta försök till att genomdriva en politisk agenda inom EU, med krisen som ursäkt. Denna agenda är antingen en centralistisk union med betydande makt över medlemsländerna, eller från Merkozy, en nationell agenda för Frankrikes och Tysklands väl på bekostnad av framförallt Storbritannien, men även Sverige.

Så låt oss analysera de krav som fick Cameron att gå i taket:
För det första ansåg britterna att tillsynsbefogenheterna för EUs institutioner i pakten var allt för vagt beskrivna och kunde betyda vad som helst. Det torde vara en självklarhet för alla utom de mest extrema EU-kramare att våra nationella politiker inte skall ge en blank check åt EU, med sitt demokratiska underskott, att ta över politisk makt från våra nationella parlament. Dessutom är det ett klart brott mot subsidiaritetsprincipen.

För det andra ville britterna försäkra sig om att EU inte skulle reglera och ge tillstånd åt utomeuropeiska banker som bara är aktiva i ett land, utan att det då skulle vara värdlandet ifråga som står för detta. Även detta krav från EU skulle vara ett brott mot subsidiaritetsprincipen. Det är på intet sätt uppenbart vad EU har att göra med om en amerikansk bank vill öppna en filial i Sverige, men inte i något annat EU-land.

För det tredje var Cameron oroade att en Tobinskatt inom eurozonen skulle påverka Storbritannien oavsett om landet sa nej till det, och ville ha någon form av garanti att så inte skulle ske. Denna farhåga har vi nu fått reda på att den stämmer även för Sverige. En Tobinskatt i eurozonen kommer under nuvarande omfattning även drabba svenska hushåll och företag. Det är ännu ett tecken på hur demokratin inom EU undergrävs då länder som vill stå utanför vissa regelringar tvingas in mot sin vilja.

För det fjärde ville engelsmännen (liksom Sverige) kunna ha högre kapitaltäckningskrav på sina banker. Orsaken är ju att Storbritannien har en väldigt stor finansiell sektor och skulle kunna fara än mer illa än övriga Europa vid en ny bankkris. Sverige har liknande problem eftersom vi är mindre än många europiska stater varvid en bankkris skulle vara allvarliga för oss än säg, Tyskland eller Frankrike. Detta motsäger Sarkosy och många andra nere på kontinenten troligtvis då bla franska och Italienska banker inte skulle kunna uppfylla sådana hårda krav och därmed se sämre ut än brittiska och svenska banker. Igen är detta krav från EU ett brott mot subsidiaritetsprincipen.

Och sist men inte minst en ren petitessfråga som snarare verkar vara konstruerad som en knäpp på näsan på britterna. Nämligen att EUs finansiella organ, European Banking Authority, som idag ligger i Europas finansbransch hjärta, London, skall flyttas till Paris eller Frankfurt, vilket britterna inte gillar.

Det vore en utmaning att i debatt hävda att någon av de krav som listats här ovan skulle behövas för att få EU-länder att skärpa sin budgetdisciplin. Snarare ter det sig som om Merkel och Sarkozy har tagit sikte på finanssektorn i Storbritannien för krassa nationella intressen, och använder den nuvarande krisen som ursäkt med EU som medel. En annan tolkning är att Merkel och Sarkozy vill ha en union där EU har betydande makt över medlemsländerna och använder krisen som ett medel att pressa igenom detta, då de vet att medborgarna i EU inte vill ha det. Oavsett vilket av dessa scenarion som stämmer så är det ett utnyttjande av dagens kris för politiska ändamål. Det är ett tydligt exempel på hur smutsig det politiska spelet har blivit inom EU och ett viktigt påminnande över hur vaksamma svenska politiker måste vara i dessa förhandlingar. Det viktiga i Annie Lööfs artikel från förra veckan handlar inte om euron utan kravet att Sverige ”inte ska bli bundet av reglerna i pakten”. Ett krav som jag gärna skulle vilja se från svensk sida för ett svenskt deltagande är att Tobinskatten inte införs alls någonstans i EU, och detsamma gäller de ovan nämnda kraven från EU också. Det gagnar inte Sverige om de genomförs någonstans i EU. Även vi medborgare måste vara vaksamma varför jag hoppas på att mitt eget centerparti möjliggör fullständig transparens i dessa förhandlingar.

Dessutom tyder detta på att vi i Sverige inte kan fortsätta att skicka ner de mest indoktrinerade EU-vänliga politikerna som EU-kommissionärer. Vad som behövs i Bryssel från svensk sida är personer som är precis lika baksluga som övriga kommissionärer exempelvis de från Frankrike och dessutom sunt EU-skeptiska för att hålla emot EU-kommissionens ständiga sträva att ta över makt från de nationella parlamenten.

Uppdatering: DN1, DN2, SVD
Uppdatering2: DN tycker inte att europakten går tillräckligt långt... men ingenting om dessa skadliga krav.

Sossarna efter Håkan Juholt, religiös sekt eller politiskt parti?

2012-01-22T13:55:00.001+01:00

Håkan Juholts avgång blev lika bisarr och med en lika klar lutning åt religiös mysticism som det påveval som tillsatte honom. I torsdags sade han själv på frågan om han hade partiets förtroende att ”det var inte den typen av möte”, sedan i fredags fick han VU förtroende för att i lördags avgå. Carin Jämtin påstod att det var Juholts eget beslut, men det är uppenbart att partiet har övertalat fightern Håkan att avgå mot hans vilja. Den efterföljande kanoniseringen av honom gör det hela än mer barockt (vilket visserligen är ett måste inom socialdemokratin där historia är prio ett). Juholt har tydligen satt barnfattigdom på agendan. Que, när då? Skulle gissa att det inte blir vad han kommer att bli ihågkommen av.

Avgången var otvetydigt rätt beslut. Som Allianssympatisör hade jag utan tvekan föredragit att Håkan satt så länge som möjligt. Juholt hade inte kvalitéer som krävs av en partiledare i ett socialdemokratiskt parti med mål att styra Sverige. Min värsta farhåga är att sossarna inser hur djupt de har fallit, och tillsätter en partiledare med fria tyglar att definiera politiken så att de kan slåss om medelklassen. Märk väl, en av de värsta skandalerna under hösten var när Juholt inte ville höja A-kassan, den enda frågan han har drivit partiet åt mitten med i den totala vänstergir han orkestrerat. Till och med Håkan-bråkan hade Sahlins tvångströja. Så kan inte nästa ledare behandlas. Då lär ess likt Pär Nuder fortsätta tacka nej, och partiet får nöja sig med ännu en från andrahandsorteringen.

Men jag gissar att sossarna ännu inte lärt sig sin läxa. Under höstens kris så har vänsterfallangens försvar av dess vacklande ledare blivit allt mer hätsk. Det har i det närmaste utvecklats till en exorcism där påstådda förrädare, Primesossar och högersossar skall fördrivas likt onda andra ur partiet. Enskilda individer har till och med namngetts som bör jagas bort. Gårdagens avgång verkar inte ha förändrat något vilket behandlingen av den socialdemokratiske lokalpolitikern Peter Högberg igår i Oskarshamn skvallrar om där andra sossar fräste åt honom på öppen gata för att han vågat ventilera kritik. På S-info och Aftonbladets kulturdel blomstrar dolkstötslegenderna. Alla andra än Håkan är ansvariga för avgången. Det är förrädare inom partiet och borglig media (Öh Aftonbladet någon?) som är skyldiga till en palatskupp. Det är tydligt att dessa partiaktivister inte tänker lägga sig platt så det blir vänster-tvångströja på nästa ledare också. Att sossarnas gräsrötter står långt till vänster om väljarkåren är ett faktum känt för alla förutom de själva. Självkännedomen är på samma nivå som i Livets Ord.

Vidare så lär inte nästa socialdemokratiska hövding uppleva samma automatiska rekyl i opinionsmätningarna vilket både Sahlin och Juholt fick som present när de tillträtt. För det här är inte bara Juholts kris. Hela partiet är skyldig till dagens prekära läge. När partipampar SMS:ar tabloidreportrar från hemliga sammanträden så ser det väldigt illa ut. Fredrik Reinfeldts återanvändande av Göran Perssons främsta valargument blir allt mer träffande. Sossarna har knappast visat sig vara regeringsdugliga och för väljarna ter sig Göran Perssons tid allt mer avlägsen.

Partier som inte följer med i tiden, tenderar att uppfattas allt mer som religiösa sekter, mer till för internt ryggdunk än för att övertyga väljare.

Ps, dagens fråga: Vem sa följande för ca tio månader sedan: ”Om jag var Fredrik Reinfeldt skulle jag vara vettskrämd; Juholt är den förste partiledaren på tjugo år som kommer presidera ett 45-procentsparti.”. Klicka på länken och ett politiskt orakel lär träda fram.

Sverige behöver ett EU-skeptiskt centerparti

2012-01-18T20:23:00.002+01:00

Detta inlägg har även publicerats av min vän Martin Olsvenne här

Valet av Annie Lööf som partiledare har gett en nystart för liberala krafter inom Centern. Vi ställer stort hopp till arbetet med det nya idéprogrammet som skall antas vid en extra framtidsstämma 2013. En brinnande fråga som vi anser partiet behöver utveckla är förhållandet till EU. Det pågår ett uppvaknande i den liberala och borgerliga opinionen att EU inte har utvecklats till vad vi ville. Istället för en frihandelsunion baserad på de fyra friheterna, har vi fått en dyr och ineffektiv bidragsunion med socialistiska förtecken. Men borgerlig kritik mot denna utveckling har i princip inte existerat inom partipolitiken. Istället har folkpartiets okritiska omfamnande av allt från Bryssel, i brist på alternativ, fört hela borgerlighetens talan i frågan. Vi ställer oss även frågande till vad centerns ja till eurozonens finanspakt egentligen innebär.

Vi hoppas att Centerpartiet kan bli liberala EU-skeptikers röst i Riksdagen och också i Bryssel. Det handlar alltså inte om att kräva ett utträde. Snarare om krav som borde vara självklarheter. Vi vill att Centern ställer sig bakom följande:

1. Att vi ställer exakt samma krav på effektivitet, sparsamhet och transparens på byråkrater och politiker i Bryssel och Strasbourg, som dem i Stockholm. Det är oacceptabelt att EU:s budget ökar mitt i en ekonomisk recession när det samtidigt ställs krav på effektivisering och nedskärningar inom statlig och landstingsfinansierad verksamhet. Det tyder på en slösande kultur i EU:s förvaltning som ingen skattebetalare borde tolerera. Vidare påvisar de återkrav av jordbruksstöd av åkermark som en hel del svenska bönder drabbats av hur svårt det är för vanliga medborgare att tolka och ekonomiskt förlita sig på EU-byråkraters vilja ibland den snårskog av regler vid ansökan av dylika bidrag. Men det handlar också om hur EU-beslut fattas inom EU. Att ACTA-förhandlingarna gömts undan i förhandlingar om jordbruks- och fiskefrågor, och att avtalet godtagits utan någon öppen debatt är förkastligt.

2. Försvara subsidiaritetsprincipen. Att vi kräver att alla beslut som kan fattas av lagstiftande församlingar i respektive medlemsland också skall fattas av dessa, utan EU:s inblandning. Under den rådande krisen har det uppstått enormt tryck att överföra vida befogenheter från medlemsstaternas parlament till EU och EU-kommissionen. Exempelvis försöker EU-kommissionen förhindra svenska myndigheter att ålägga svenska banker högre kapitalkrav. Vi ser ingen som helst vinst med att låta EU-kommissionen blanda sig i detta synnerligen nationella beslut. Det finns ingen mening med att ersätta våra folkvalda svenska politiker med EU-kommissionens kommissionärer tillsatta med stort demokratisk underskott. Vi längtar efter den första kommissionären Sverige skickar till Bryssel med det enda mandatet - att minska kommissionens makt.
3. Att vi börjar kämpa för ett EU som främst fungerar som en frihandelszon, istället för dagens bidragsunion. Vi har i media kunnat läsa om för vanliga människor främmande diskussioner, exempelvis huruvida Öland är en ö eller ej. Men vad som döljer sig bakom denna Kafka-liknande strid om definitioner är ett enormt bidragsmaskineri från Bryssel som ger pengar till öar, till glesbygd, etableringsstöd åt företag och synnerligen nationella projekt som tex Atens tunnelbana. Om nu enskilda medlemsländer vill föra en sådan politik (som vi själva inte tror på) så bör det stå dem fritt, såvida det inte förhindrar de fyra friheterna. Men varför EU skall driva, bedöma och finansiera sådana projekt ser vi inget självändamål med. Snarare betyder det att skattebetalare i Rovaniemi betalar för infrastruktursatsningar på Sicilien, vilket innebär att det finns väldigt liten möjlighet för dessa skattebetalare att bedöma om det är väl använda pengar. Det föder den kultur av ineffektivitet och slöseri som blivit legio inom unionen.

Med dessa krav hoppas vi på att Sverige kan bli en kraft inom unionen som kämpar mot en allt mer makthungrig EU-kommission, som på senare tid presenterat det ena vansinniga förslaget efter det andra. Det behövs, för ju mer makt som koncentreras till Bryssel, ju mer impopulär blir unionen. Om vi vill ha EU kvar om tio år krävs en förändring.

Niklas Lindgren och Martin Olsvenne
Medlemmar i Centern Malmö

Ett sista desperat rytande från ett skadeskjutet lejon

2012-01-09T18:44:00.000+01:00

Bengt Ohlssons kritik av kulturvänstern fick som väntat snabbt mothugg. I helgens morgonsoffa i TV4 nickade de intervjuade synkroniserat hur fel och ointressant hans inlägg var och i sakfrågan menade Lasse Anrell att slussenförslaget hade beslutats ”stalinistiskt”. Lasses definition av kommunistisk enpartidiktatur har minst sagt en del brister, då Stalins Sovjet skiljer sig betänkligt från Stockholms stads demokratiska styre. Idag gick då moderskeppet, Aftonbladet-kultur, till attack med Åsa Linderborg direkt mot Bengt Ohlsson, (och av någon anledning Göran Hägglund som på något mystiskt sätt skall ha närt Anders Behring Breivik vid sin barm). Rent stilistiskt och argumentmässigt så är Fredrik Segerfeldts kritik av Åsa på Newsmill fullkomligt lysande så egentligen behövs inget ytterligare sägas i frågan.

Men just Fredrik Segerfeldt existens påvisar hur besegrad kulturvänstern redan är innan debatten ens börjat. För 20 år sedan hade denna dispyt endast kunnat föras på kultursidorna. Där hade vänstern med sin hegemoni inom området kunnat vinna på ren utmattning, antal inlägg och skrivna sidor. De var normen. För att vara ärlig hade inte ens diskussionen startat för något sådant inlägg som Bengt Ohlssons aldrig hade ens publicerats på DN-kultur.

Men inte nu längre, DN-debatt var mer eller mindre tvungen att ta in inlägget för att inte bli mer oviktiga än vad de är idag. Sedan när kulturvänstern går till motangrepp via kultursidorna så möts de av argument publicerade på bloggar, Newsmill och andra nätbaserade tidningar.

Orsaken är att ingen bryr sig längre att kulturvänstern är vänster, just för att den är så pass extrem i dagens politiska verklighet att knappt någon i samhället känner igen det som de försöker beskriva i sina skapelser. Dessutom, eftersom några få stockholmsbaserade tidningar med varsin maoistisk kulturredaktion ej längre har monopol på att beskriva vår samtid så kan vi med enkelhet ignorera kulturvänstern. De är ej längre norm. Synd bara att de lever på våra skattepengar.

Om Sovjetunionens fall

2012-01-08T13:58:00.000+01:00

Claes Arvidsson har idag en mycket bra kolumn angående vänsterpartiet och Sovjetunionens fall. Claes lyfter där fram den franske historikern François Furet, som förklarar Sovjetunionens upplösning som något logiskt till följd av att ledargarnityret tvingades överge Stalins metodik i och med diktatorns död, och därmed avslöjades hela bygget av en socialistisk stat som en illusion. Detta undergrävde partiets monopol, samt omöjliggjorde användandet av Stalins hårda nyper, och det var därmed bara en fråga om tid till imperiet skulle falla.
I kortare ordalag kan man säga att kommunismen bara kunde behålla makten med Stalins metoder. Men Stalins metoder ruinerade på sikt landet genom sitt förstörande av naturtillgångar och mänskliga tillgångar. Därmed var Sovjetunionens fall det enda logiska utfallet av 1900-talet.

För min del föredrar jag den amerikanske historikern Martin Malias förklaringsmodell som är något mer ekonomiskt klargörande. Därför hänvisar jag ödmjukt eventuella intresserade läsare till mitt inlägg från förra året som är skrivet efter Malias riktlinjer:
Palmes politik blev omodern med Sovjets fall

Är kulturetablissemanget ett krasst egenintresse eller har vänstern fel?

2012-01-04T19:53:00.001+01:00

Bengt Ohlssons krönika i DN där han frågar om det går ”att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern” har väckt stort intresse. Men låt oss gå vidare i detta resonemang för att även studera vänsterns ideologi.

Vänstern bygger till och med idag på Marx gamla klassanalyser. Enligt den väljer människor sina politiska åsikter utifrån sin klass och dess socioekonomiska förutsättningar. Men om det är fallet vad säger det i så fall om vänstervridna kulturutövare? Våra kulturarbetare kan ju delas in i dem som kan försörja sig själva, det vill säga leva på försäljning av sin musik, sina tavlor eller smycken. Men sedan finns det ju en stor skara kulturarbetare vars inkomst främst består av skattemedel, exempelvis de flesta teaterensembler eller de konstnärer vilket gör smått svårsmält konst via konstfack.

Ifall det inte finns någon skillnad i politiska åsikter mellan dessa två grupper av kulturarbetare och vänsteråsikter är lika dominerande i de båda så är vänsterns klassanalys felaktig. I så fall väljer människor sin politiska hemvist utifrån andra faktorer än klasstillhörighet och socioekonomiska faktorer. Men om det är tvärtom, att de kulturarbetare som är självförsörjande är mindre röda än de som är skattefinansierade så är vänsterns klassanalys korrekt. Men å andra sidan kan vi då benämna vänstersympatiserande kulturarbetare som ett simpelt egenintresse. De vill ju i så fall bara att vi andra skall betala hög skatt för att de själva skall ha betald försörjning.

2011, min reflexion

2011-12-30T22:31:00.002+01:00

Året går mot sitt slut och det finns mycket att välja bland som kommer att göra 2011 värt att komma ihåg. Vi har den arabiska våren med dess positiva och negativa exempel, skuldkrisen med Grekland i stormens öga, samt på hemmaplan socialdemokratin och Håkan Juholts kris. Men jag tänkte lyfta fram något annat som hänt i år, inte för att det är viktigare (tvärtom!) utan snarare för att det är roligare att skriva om. Nämligen Venezuelas och Hugo Chavez kommande detronisering av vänstern.

Går vi tillbaka ett, två år så haglade det beröm över Chavez från svensk vänster. Kajsa Lisa Ekman, för övrigt mottagare av jan Myrdals Robspierrepris, hyllade honom i DN. Glädjetexterna om honom har avlöst varandra på Aftonbladets kultur- och ledarsidor, vänsteraktiva med bla America Vera-Zavala i täten stödde Chavez när han stängde ner oppositionell media, Ung vänster firade hans valseger och även Ali Esbati har strött superlativ över honom både när det gäller ekonomi och frihet .

Men sedan dess har Hugo Chavez lyckats med att stödja teokratin i Iran när Revolutionsgardets synnerligen hänsynslöst slog ner den iranska oppositionen, han stödde Gaddafi i sitt krig mot sitt eget folk i vår, och han är en av Assads sista vänner på jorden (tillsammans med Hizbollah) nu när den syriske despoten hunnit med att mörda ca 6000 av sina motsträviga undersåtar. Det har även börjat läcka ut fakta om det socialistiska utopia i Venezuela, som hur bilarbetare i landet behandlas synnerligen hårt och att landet är Sydamerikas våldsammaste med 19336 mord under 2011 vilket är betydligt mer per capita än maffiakrigets Mexico eller det så endemiskt våldsamma Colombia. Mordfrekvensen i Chavez lyckorike består till viss del av så kallad ”extrajuridical killings” av dödspatruller bestående av poliser. Dessutom blir karlens utspel mer vansinniga för varje år, med canceranklagelserna mot USA som kronan på verket. Sammanlagt betyder att till och med Sveriges vänster tvingas överge Chavez som favorit, och bege sig ut för att leta efter ett nytt utopia på jorden som skall höjas till skyarna. De som väljer att inte ersätta honom riskerar att bli en ny Jan Myrdal som ensamt hyllar gamla massmördare när alla andra slängt in handduken.

Spelar det någon roll? Jag skulle vilja påstå att det har varit synnerligen viktigt för vänstern att ha ett alternativ, ett socialistiskt Mecka att tillbedja på jorden. För ifall man skall syssla med systemkritik i ett samhälle, så är det svårt att tydliggöra alternativen ifall de bara finns i fantasin. Se exempelvis på Carema-skandalen där en av många privata vårdgivare uppenbart missköts sig. Om man som vänstern vill slå politiskt mynt av denna skandal så vill man ju kunna påvisa ett alternativ. I deras fall en sjukvård utan privata alternativ, styrt enkom av staten utan konkurrens. Men eftersom även kommunala vårdgivare i vårt system har ertappats missköta sig så krävs det att man kan påvisa under ett annat system så finns inga fel. Därmed krävs alternativ. Inte bara vänstern är i behov av föredöme. Under 80-talet vände sig liberala krafter utomlands för att påvisa att man faktiskt kunde ha en välfärdsstat utan världens högsta skatter.

För svensk vänster har detta sökande efter utopia på jorden varit en långdragen, plågsam och framförallt pinsam affär. Trots det kritiska tänkande som många vänsterdebattörer begåvats med när de analyserade Sverige och väst så har detta totalt varit som bortblåst när de letat efter favoriter utomlands. Förts ut var det Sovjetunionen som motsträvigt ratades efter det militärt angripit bröder som inte var tillräckligt kommunistiska (Ungern och Tjeckoslovakien). Därefter var det Maos Kina (förövrigt betydligt värre än dagens Kina) som idoliserades tillsammans med Albanien och Kambodja. Men den fattigdomsromantiken i kombination med frikyrklig hjärntvätt gick inte att upprätthålla med en allvarlig min. Samtidigt idoliserades även två sovjetiska satelliter i luven på USA, nämligen Kuba och Vietnam. Men veritabla exodusar av befolkningen under 70 och 80-talet från dessa länder gjorde det uppenbart att de inte var några idealsamhällen. Så kom murens fall och kandidatländer för att bli förebilder började försvinna.

Men så dök Chavez upp och möjligheterna för en vänster efter Sovjet att hitta ett moderskepp på jorden blev åter möjligt. En ledare som kom till makten i val och med olje-miljarder i statskassan borde kunna undvika de sedvanliga socialistiska fallgroparna. Men så blev det alltså icke. Svensk vänster är igen hemlös. Frågan är var man skall vända sig nu?

Får jag föreslå en nygammal favorit, nämligen det ständigt photoshopande Nordkorea med ny kung.. jag menar ledare? Landet ligger ju mer i tiden än Chavez miljöförstörande oljeutvinning, genom sitt blygsamma koldioxidavtryck. Visserligen är befolkningen svältfödd, men det borde skickliga skribenter likt Kajsa Lisa Ekman kunna formulera om till ett modernt alternativ till USAs superzise-konsumtionssamhälle utan barnfetma...

Palmes politik blev omodern med Sovjets fall

2011-12-29T08:22:00.007+01:00

Vi närmar årets slut som även är tjugoårsjubileum av Sovjetunionens upplösning. Om vi ser det med det perspektiv som 2010-talet medger så var Sovjet en historisk anomali. Det borde inte ha existerat. Om vi hade kunna köra om 1900-talets historia hundra gånger så hade inte detta realsocialistiska imperium uppstått en enda gång. Förutom de nationalistiska ryssar som föredrog när deras ledare förtryckte grannfolk så är det endast enstaka kommunister och nostalgiska kulturskribenter som idag saknar detta ondskans imperium. Dessutom spelar dessa personers saknad av Sovjet föga roll. Det är som att fråga greker om de föredrog politiken som fördes innan krisen. De må de alltså ha gjort men det är ju inget alternativ då regimen inte kunde betala notan för sin existens. Så absurt var Sovjet.

Men det var det väldigt få som insåg detta så länge Sovjet existerade. Visst kunde kommunismens extremare excesser fördömas av de flesta, likt Stalins utrensningar och tvångskollektiviseringar, men inte hela systemets existens. Ett talande exempel är det hopp och den hjältegloria som gavs Gorbatjov (vilket lever kvar inom vissa kretsar i väst). Det dåvarande politiska etablissemanget och mittpunkten i dåtidens politik var alla Gorbatjov-frälsta. Att likt Carl Bildt demonstrera varje måndag mot ockupationen av Baltikum var då extremism, medan Pierre Schoris accepterande av samma ockupation var statsmannamässig normalitet.

De Gorbatjov-frälsta

För att sätta mig in dåtidens syn på världen har jag läst Martin Walkers ”Jätten vaknar, Sovjetunionen under Gorbatjov” från 1986. Walker var då sedan länge The Guardians Moskvakorrespondent, och hans politiska åsikter var ungefär i paritet med en svensk socialdemokrat. Boken är en blandning av kritik av Sovjets rådande system, samtidigt som det är en ytterst naiv relativisering av de identifierade problemen. Slutsatsen var att om bara Gorbatjov skulle få igenom sina idéer så skulle Sovjets riktiga potential att frisläppas varvid fullständig demokrati och ekonomiskt välstånd skulle utvecklas.

I boken identifierar Martin Walker problematiken med den enorma korruptionen, planekonomins ofantliga inbyggda brister vilket får producenter att tillverka värdelösa produkter hur än Gosplan försöker styra, och det sovjetiska jordbrukets oförmåga att tillverka tillräckligt med mat åt sina medborgare. Men detta lyckades Walker på något sätt göra till en styrka. Det är ju potentiella förbättringsområden om nu bara den rätte ledaren gör det möjligt med rätt reformer. Vidare förminskar han Sovjets problem i verklighetsfrämmande jämförelser med problem i väst, utan att upptäcka att det rörde sig av systemskillnader mellan öst och väst, istället för gradskillnader. Exempelvis nämner Walker att den procentuella produktionsökningen i jordbruket översteg den i väst (vilket inte berättar hela sanningen nämligen hur otroligt lite som faktiskt producerades av ryskt jordbruk). Det blir riktigt absurt i kapitlet om Tjernobyl där Martin hävdar, trots de enorma systembrister som olyckan blottlade med rudimentär teknologi, obefintliga säkerhetsrutiner och diktatoriskts hemlighetsmakeri, att ” kärnkraftsteknologin i väst knappast [kunde] hävda att den var överlägsen den sovjetiska”. De trasor som tätade reaktorerna i Ignalinareaktorerna bevisar motsatsen.

Historikern mot strömmen

Det fanns ock de som inte höll med i dessa framtidsutsikter. En av dem var historieprofessorn Martin Maila som förutsåg Sovjetunionens sammanbrott i en artikel (”To The Stalin Mausoleum”) vilket han publicerade anonymt, med underskriften ”Z”. Däri ger han en förödande kritik mot det sovjetiska systemet. Han menade att den socialism som skulle ersätta kapitalismen endast kunde åstadkomma dåliga kopior av 1930-talets kapitalism. Planekonomin kunde bara åstadkomma primitiv utveckling, exempelvis ökning av stålproduktionen genom att använda enorma kvantiteter kapital och människor (utan hänsyn till kostnaderna). Men systemet med sin inbyggda aversion mot entreprenörer och nytänkande var oförmöget till ytterligare utveckling vilket kräver ökning av kvalité och teknisk förfining i produktionen. Sovjet kunde alltså bygga rudimentära kopior av Pittsburgh och Ruhrområdet. Men de kunde aldrig utveckla dessa kopior vidare utan bara upprepa kopieringen sex, sju gånger. Därmed etablerades ett sovjetiskt rostbälte samtidigt som väst och Japan nedmonterade sina Ruhr och ersatte dem med en datordominerad industri. Alltså var Sovjet förlegat samtidigt som det uppnådde sitt zenit. Knappt något som producerades i dessa sovjetiska Ruhrområden kunde konkurrera på den internationella marknaden (förutom vapen). Detta förvärrades av att de enorma resurserna av människor och billiga naturresurser Sovjet hade, började sina beroende på enormt slöseri och brist på miljöhänsyn. Vidare påvisade Taiwan, Sydkorea och Xiaopings Kina att det gick att industrialisera länder utan Stalinismens oerhörda kostnader i frihet och människoliv. Sovjetsystemet var därför omöjligt att reformera och moraliskt bankrutt. När befolkningen väl insett att de levde i en lögn fanns det bara en lösning. Det var att avskaffa Partiets särställning liksom Gosplans planerande, och då fanns inget kvar av Sovjet. Den mjuka kommunism som Gorbatjov försökte skapa var en omöjlighet, då det endast kunde leda till större krav på frihet vilket ifrågasatte hela systemets existens.

Högskolepoäng i Marxism-leninism

Vad var det då som fick Martin Walker och större delen av det politiska etablissemanget att frånse Martin Maila, och tro på Sovjetsystemets förmåga till reformering? Vad Walker lägger otroligt stor vikt vid är att Sovjet hade en hög andel universitetsutbildade i jämförelse med väst. Likaså beundrade han stora läsarkretsar av kulturmagasin i Ryssland, vilket enligt honom var ett bevis på hur intellektuellt utvecklat detta imperium var. Men vad Walker glömde var att analysera den sovjetiska utbildningens kvalité. En förhållandevis stor del av en ingenjörernas utbildning var direkt eller indirekt skolning i marxism-leninism. Man kan ju då gissa hur mer politiska utbildningar var upplagda, tex ekonomi. Detta exemplifieras med all sin tydlighet i en av Sovjetunionens satellitstater, DDR. Trots på pappret hög skolning så har än idag arbetare i östra Tyskland lägre produktivitet än sina kollegor i väst. Dessutom var Walker och hans sort, trots kritiskt tänkande så pass välvilliga mot Sovjet att man trodde på dess potemkinkulisser. Walker skriver lyriskt om ett kulturpalats mitt ute i Sibirien där man spelar Svansjön. Det var enligt honom ”heroiskt” civilisationsbygge med att sätta upp teaterföreställningar där bara vargar ylat innan. Men frågan är om det är rättanvända pengar i ett imperium som uppvisar så stora brister på andra områden? Tyder det inte snarare på ett system som trots endemisk ekonomisk kris inte kan anpassas till de verkliga förhållandena?

Det omoraliska med att acceptera Sovjet

Men det var inte bara inom den ekonomiska sfären som Martin Walker har blivit otidsenlig, utan även i den moraliska. Sovjetunionens existens var nämligen enligt honom att föredra framför alternativen. Han berörde knappt faktumet att balterna ville ha självständighet, främst beroende på att denna strävan drevs av något så omodernt som nationalism. Walker omyndigförklarade i boken även Östeuropas folk som enligt honom skulle hamna i luven på varandra ifall de inte hölls på plats av sovjetiska tanks. Det återförenade Tyskland skulle naturligtvis också bli ett militärt hot mot omvärlden. Intressant nog så har knappt någon av dessa dystopiska spådomar slagit in. Det främsta inbördeskrig Europa genomled efter murens fall var i Jugoslavien som aldrig var kontrollerat av Sovjet. Där berodde det dessutom på att just de som skulle hålla nationalistiska grupper Jugoslavien i schack, nämligen Milosevics kommunistparti, degenererades till någon form av nationalistiskt fascistparti som angrep sina frihetssträvande grannar. I övrigt så har Sovjets fall inneburit enorma framsteg i demokrati och frihet i Europa och endast framkallat krig i Moldavien och Georgien.

Epilog

Vad jag försöker hävda med detta långa inlägg är, inte bara att Sovjetunionens fall var både logiskt och efterlängtat. Likaså blev den tredje vägen mellan kommunsim och kapitalism förlegad, exemplifierat av svenska socialdemokratin under Palme. Denna tredje väg hade inte bara totalt missbedömt och överskattat Sovjetsystemets vilket även kunde skönjas i 70-talets regleringsiver av ekonomin i länder som Sverige och Storbritannien. Dess utrikespolitiska moral där förtryck av grannfolk accepterades för självisk realpolitisk hänsyn är totat förlegad och idag förkastad. Martin Malia fick rätt medan Martin Walker tvingades revidera sina åsikter likt många andra i maktens korridorer i Europa.

Och Gorbatjov? Historien visar att han hade fel. Det Sovjetunionen som han ville förändra (men inte förinta) finns inte länge. Dessutom var hans frihetspatos minst sagt begränsat. När massorna ville något annat än han själv tvekade han inte att använda våld. Glöm inte att det var under Gorbatjov som Sovjet skickade tanks mot civila i Vilnius och Riga.

Vissa lobbyintressen är finare än andra

2011-12-28T20:18:00.001+01:00

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg efter det att Erik Laakso lämnat Socialdemokraterna. Mitt perspektiv var det fullständigt tokiga i att det är norm inom socialdemokratin att kalla partivänner för ”lakejer”, ”förrädare” och ”köpta”. Att sådant existerar i rasistiska eller kommunistiska sekter är en sak, men i det parti som närmast monopoliserat regeringsmakten i vårt land fram till 2006? Det är inte klokt.

Nu kan vi skriva ett nytt kapitel i ämnet. LO-bloggen har skrivit ett inlägg angående att ”lobbyintressen tar större plats i debatten”. Det är inte så lite komiskt att Sveriges främsta lobbyintresse (alltså LO), som via socialdemokraterna lyckades dominera debatt och politik i vårt land i några decennier, gnäller när nu andra lobbyintressen också får delta i debatten. Men LO-bloggens infallsvinkel är inte de sedvanliga anklagelserna mot påstått mäktiga krafter skulle styra moderaterna och andra borgerliga partier bakom kulisserna. Det är snarare ytterligare ett kapitel där sossar brännmärker andra sossar som förrädare.

LO menar att ”Primesossarna” var ”trojanska hästar” som inte framförde sina egna åsikter, utan vad dess ”uppdragsgivare” ville inom svenskt näringsliv. Alltså är dessa individer förrädare som var köpta. Men man kan ju fråga sig hur LO vet att dessa Primesossar inte håller med sina påstådda uppdragsgivare i sakfrågan? För att vara förrädare eller trojansk häst så krävs det ju att man talar mot bättre vetande för exempelvis pengar. Hur vet LO att så är fallet?

Slutsatsen är alltså när LO försöker påverka socialdemokraterna efter sina egna riktlinjer så är det accepterat och helt enligt rörelsens riktlinjer. Men om någon har mage att försöka påverka partiet i annan riktning, säg försöka göra det mer tillväxtorienterat, ja då är vederbörande förrädare per definition. LO äger tydligen partiet.

Om socialdemokratin någonsin skall kunna bli ett öppet och föränderligt parti som anses relevant för de redan övertygade 25 % krävs uppenbart att det kirurgiskt skiljs från LO. Tills dess är medelklassen välkommen in i de borgerliga partierna.

Årets Julskratt

2011-12-23T16:23:00.001+01:00

Att Nordkoreas diktator dog i veckan har knappast undgått någon. Inte heller de bisarra sorge- och hyllningsyttringar vi får höra från denna isolerade kommunistiska enpartistat. Men det finns faktiskt en svensk tidning som följer Nordkoreas medier i hyllningarna. Naturligtvis rör det sig om kommunistiska Proletären. Det i sig är visserligen inget nytt under solen. Västerländska socialister har det senaste seklet gjort lag av att sympatisera och berömma mordiska socialistiska enpartistater. Vi har ju vår egen Mikael Wiehe som fortfarande är Castro-förtrycket främsta megafon i Sverige, och den ideologiska jätten Jean-Paul Sartre var en stalinsympatisör.

Men Proletären tar ett steg till. Den ursäktar och hyllar Nordkoreas ärftliga successionsordning där den ”legendariske” ”landsfadern” Kim Il Sung ersattes av Kim Jong Il som i sin tur nu efterträdes av Kim Jong Un. Dessutom gör den det med rent etniska ursäkter då arvrike är ” i Asien alls inte ovanliga familjelösningen”.

För hundrafemtio år sedan ansågs marxism vara höjden av modernism. Det skulle ersätta de påstått efterblivna borgerliga värderingarna i samhället och skapa något nytt modernt och demokratiskt vilket skulle frigöra människan. Men vad är det idag? Jo ett hyllande av ett rent medeltida samhälle som under 1950-talet har skapat en förlegad successionsordning som alltså har används på vår planet sedan urminnes tider. Samt har mage att ursäkta denna antika struktur med etniska förklaringar vilket skulle kunna översättas till ”Vi kan inte vänta oss något annat av gulingar” (säg det till invånarna i demokratiska Sydkorea). Socialismen har med andra ord blivit mossig, antik och inte så lite rasistisk, och hör hemma på historiens soptipp. Det är vad realsocialismen gjort med denna ideologi.

På tal om kommunister och Mikael Wiehe så tar jag tillfället i akt att länka till Slussen-sången som det blivit så mycket rabalder om sedan nämnda Wiehe just funnit ett starkt intresse av äganderätten:

Varsågod

Trots friande dom ett förstört liv

2011-12-22T23:55:00.002+01:00

Någon gång då och då läser jag den där artikeln som gör mig riktigt upprörd. Vinterns blodtryckshöjare hittade jag i Läkartidningen där läkaren från Astrid Lindgrens barnsjukhus, som åtalades för barmhärtighetsmord på den svårt hjärnskadade Linnea, ger sin bild av de senaste två åren. Hen hel del av vad hon berättar är styrkta fakta, men andra delar är helt enkelt hennes version.

För det första, varför blev hon överhuvudtaget åtalad? Föräldrarna till Linnea begärde en obduktion för att förklara hjärnskadan (men inte dödsförloppet). Därefter var det en kemist på RMV som drev fallet till åtal. Problemet var att rättskemisten hade fått ett blodprov på 3 ml taget 3 veckor efter flickan död. Bara där borde man bli smått skeptisk till möjligheterna att få fram säkra data. Det första provet gav skyhöga doser av tiopental som alltså är ett krampnedsättande ämne som också kan döda. Men dosen var så pass hög att man borde ifrågasätta dess trovärdighet. Problemet var bara att RMV inte hade mer prov för att göra ett konfirmerande test och kund inte ta ett nytt blodprov. Därför spädde man det kvarvarande provet på ett sätt som knappast anses lämpligt och som kan orsaka felaktiga svar. Det var också positivt. Det intressanta är att ingen läkare skulle godta en sådan analys som underlag för en behandling av en levande patient. Det finns på tok för mycket uppenbara felkällor, och det är väldigt svårt att dra slutsatser om koncentrationen av ämnet i kroppen. Men i vårt Sverige så anser vårt juridiska system att ett sådant prov, utan några andra styrkande omständigheter, räcker till arrestering och åtal för mord.

Det tyder på att vårt juridiska system är på tok för tunt på kunskap, och i händerna på några få medicinskt sakkunniga vars utlåtande och kunnande inte ifrågasätts. Det understryks dessutom att förhörsledare och åklagare i fallet var så pass okunniga i ren allmänbildning att de trodde att natriumklorid (koksalt) var ett gift. Det är otroligt allvarligt, och är ett systemfel som urholkar rättsäkerheten. I det här fallet var tack och lov den åtalade medicinsk kunnig och med ren envishet tvingade fram oberoende expertutlåtande om analyserna som även sågade dem vid fotknölarna.

För det andra påstår läkaren ha blivit behandlad i Solna arrest på ett fullständigt lagvidrigt sätt. Hon fick inte vet vad hon åtalades för, hon förvägrades i början juridiskt ombud, hon förvägrades mat de första 24 timmarna, och en vakt envisades med att väcka henne en gång i halvtimmen de första nätterna. Det låter snarare som ett utdrag ur Artur Koestlers ”Natt klockan tolv på dagen” som handlar om skådeprocessen i Sovjetunionens 30-tal. Men det är alltså Sverige 2009. Om bara något av dessa påståenden stämmer så är det en skam.

För det tredje är det beklämmande att läsa hur hon har blivit behandlad av drevande journalister som förföljt henne, galningar som har mordhotat henne och vandaliserat hennes bil, samt ett system förvägrar henne att undervisa och forska. Det tyder på ett osunt läkarhat som bubblar under ytan i många delar av samhället. Tyvärr finns det även inom bloggosfären (exempelvis Krassman och Nora4you). Barnläkarens liv har trots det friande utslaget i rätten slagits sönder. Hennes karriär som läkare, forskare och universitetslärare är i bitar. Hon har tvingats flytta ut på landet och är allmänt skygg och rädd, bla för poliser, samt dårarna som mordhotat henne. Hon är ett sorgligt exempel på att trots friande dom, så döms man i Sverige. Samt att poliser och drevande journalister kan skada en människa utan att någon kan stoppa eller straffa dem. Är det rättsäkerhet?

En stilla undran är om några av de inblandade i rättsprocessen eller drevet skäms idag. Men det skulle jag inte tro.

Andra upprörda: Staffan Danielsson,

Ps, ni som nu anser att detta är en partsinlaga för en del av ett läkarkollegiet så kan jag informera att jag inte är läkare. Jag är doktor i medicinsk vetenskap som inte är samma sak.

PS 2 nu har även DN uppmärksammat artikeln i Läkartidningen

Dolkstötslegenden om regeringen och SAAB

2011-12-21T16:51:00.001+01:00

Då gick det inte längre för SAAB. Victor Muller kunde inte trolla med knäna längre. Hans favoritkandidat Antonov blev aldrig accepterad av EU, och nu i efterhand har vi förstått varför. Sedan vägrar GM att släppa iväg de GM-patent som är inbakat i SAAB till en kinesisk konkurrent. Där tog det slut. Konkursen är ett faktum.

Men vi får inte glömma att konkurs alltid har varit det mest troliga resultatet. Oavsett vem man vill skylla på så har huvudproblemet varit att SAAB alltid sålt för få bilar. Bilmärket har inte varit lönsamt, och under dess långa svanesång har ingen kommit med någon trovärdig plan över vilka förändringar som skulle göra SAAB lönsamt.

Men naturligtvis finns det dem som inte bryr sig om realiteter utan främst vill hitta en orsak att gnälla på vår regering, exempelvis Aftonbladet, Ohly och Håkan Juholt. Men det intressanta är att ingen av dessa någonsin har presenterat en trovärdig plan hur skattepengar skulle kunna göra SAAB lönsamt. Varken GMs eller Scanias miljarder hjälpte ju. Nu finns det någon som kan formulera detta betydligt bättre än jag. Normalt sätt brukar jag inte hänvisa till Expressens Johannes Forsberg i positiva ordalag, men dagens ledare är helt fantastisk. Johannes skriver om ”Dolkstötslegenden” som ”Bilvänstern” formulerat där regeringen ”satte kniven i ryggen på bilföretaget” för att ”förvandla stolta industriarbetare till tjänstehjon”. Superb!

Aktivism mot nassar är kontraproduktivt

2011-12-19T21:40:00.001+01:00

Efter förra helgens nazidemonstration i Stockholm, med dess sedvanliga våldsamma motdemonstration har det utbrutit en debatt. Egentligen är det inte så mycket till debatt för den har varit väldigt ensidig. Det är Aftonbladets bolsjevikiska kulturredaktion som anklagat regeringen och ”liberaler” för att inte delta i kampen mot fascismen. Orsaken är att EU-minister Birgitta Ohlsson meddelat att nazidemonstranter och de våldsamma motdemonstranterna är av samma skrot och korn. Samt att liberaler inte velat ansluta sig till den vänster som anser att nazismen bäst motarbetas med att störa och viss mån attackera högerextremister när de använder sig av sin mänskliga rättighet att demonstrera.

Återigen gör alltså vänstern självmål. För det första avslöjar det en hel del om deras bristande demokratiska patos. Tydligen finns det enligt vänstern de i vårt demokratiska samhälle som skall undantas från den universella yttrandefriheten och mötesfriheten. För just fascisters ord bemöts tydligen bäst genom att tysta dem med vuvuzelor, och i vissa fall smällare och stenar. Det är en syn på samhället där de röststarka och månghuvade alltså skall kunna tysta små grupperingar som inte kan skrika lika högt. För min del låter det rätt mycket som den starkes rätt vilket förövrigt ju är hur vi oftast beskriver fascismen. Vänstern blir med andra ord allt mer snarlik de fascister de påstår sig vilja bekämpa. För min del anser jag att fascism och rasism bäst motarbetas med argument och upplysning.

För det andra påvisar dessa tirader på Aftonbladet-kultur en omogen historiesyn. För varenda av dessa artiklar har haft glorifierande referenser tillbaka till 20-talet gatukravaller mellan brunskjortor och kommunister i Tyskland, vilket enligt Linderborg påvisar att det (” då som nu”) var det arbetarrörelsen som ensamt slogs mot nazismen. Lustigt nog hör man från dessa håll nästan aldrig något om hur Ribbentrop-Molotovpakten försatte Europas kommunister i neutral passivitet i kriget mellan Nazityskland och Storbritannien fram till 1941. Fast om vi återgår till 30-talets Tyskland så var inte framgångar med gatstenar som satte Hitler på makten. Det var snarare framgångar i tyska Riksdagen där Hitler och hantlangare gick i koalition med landets aristokratiska elit som hade styrt Tyskland fram till 1917.

Eftersom Linderborg och kompani drar fel slutsatser av historien så klarar de heller inte av att bedöma den mer samtida frågan över hur vi bekämpar nynazismen i dagens Sverige. Det görs inte med aktioner mot högerextrema demonstrationer. Framförallt inte om motdemonstrationerna lyckas med konststycket att sänka sig till en lägre nivå än nassarna. Det är snarare ett recept som ger nynazistiska grupperingar fler anhängare då de kan leva på det martyrskap som kommer med sådana kravaller. Dessutom finns det alltid den skara av ganska vanliga medborgare som reagerar mot det vänsterextrema våldet genom att åtminstone i det tysta börja sympatisera med nynazisterna som i jämförelse med det svarta gardet verkar kunna uppföra sig någorlunda väl. Det är ju knappast en tillfällighet att Sverigedemokraterna växt med antalet aktioner mot partiets demonstrationer och hot och misshandel av dess aktiva.

Så låt oss tala klarspråk. Vänsterns antinazistiska aktioner är idag inget annat än ett egoistiskt självförverkligande, ett sätt för marxistiska sekter att känna sig viktiga. Ungefär som när fotbollshuliganer vill tro att deras slagsmålsuppgörelser hjälper laget. Men i kampen mot högerextremism är det mer till skada än nytta.

Torbjörn har kommit med liknande slutsatser.

Den ende marxisten som var värd att lyssna på.

2011-12-17T00:56:00.003+01:00

Till slut tystade något Hitch, naturligtvis inte en debattmotståndare. Christopher Hitchens blev aldrig mållös, och mig veterligen förlorade han aldrig en debatt. Istället var det cancer som till slut besegrade denne vältalige, hårdhudade och evigt rökande/spritdrickande journalist. Det är en stor förlust att detta geni inte längre kommer att kunna skriva fler böcker, eller fler artiklar. Han var något så ovanligt som en logisk marxist som tog steget fullt ut att försvara västerländsk sekulariserad demokrati och frihet, när marxismen inte kunde göra detta. I och med det har han inte bara kritiserat den vänster som gjort det till regel att ställa sig bakom varje despot eller terrorist så länge despoten eller terroristen också var USA-fientlig. Han gav likaså liberaler och amerikanska republikaner en välbehövlig känga när deras stöd åt frihet tystnade i realpolitikens namn. Hans frihetspatos var universal, vilket är ytterst ovanligt i något politiskt läger. För de som saknar honom rekommenderar jag varmt antingen hans lysande memoarer Hitch-22, hans resonerande varför moder Theresa knappast var ett föredöme, varför Chomsky kritik av dödandet av Bin Laden är trams eller varför inte något youtube-klipp där Hitch försvarar Irakkriget?

EU-bidrag verkligen enda vägen framåt?

2011-12-12T20:48:00.001+01:00

Olika tidningar reagerar med all sin tydlighet olika på EUs och eurons pågående kris. Svenskan har växt i uppgiften bland annat med Roger Älmebergs artikel på Brännpunkt som åtminstone ger Cameron delvis rätt i sitt kallsinne till Merkozys räddningsplan.

De mest absurda inläggen däremot verkar nå tryck, sorgligt nog, i södra Sveriges stolthet, Sydsvenskan. Eller vad sägs om Ian Burumas artikel där Europas enda räddning är att rika nord betalar än mer för syds slöseri? Jag vet inte vem Buruma skall försöka övertyga, men inte kan det vara liberaler. För det första, exempelvis Grekland har redan varit netto-mottagare i några decennier från det eviga bidragsmaskineriet i Bryssel. Det har knappast fungerat som positiv påverkan på budgetdisciplinen i någon grekisk regering. För det andra, vi vet nu även att bidrag mellan länder, exempelvis u-landsbidrag väldigt sällan fungerar för att öka produktiviteten i mottagarländer som Fredrik Segerfeldt påvisat gång på gång. För det tredje knappast någon till höger om de rödaste vänstersossar anser att bidrag skulle kunna göra fattiga rikare, nej det fixar naturligtvis bara jobb. Om det inte fungerar på människor, varför skulle det fungera på länder? Alltså om vi vill skapa ett EU där de fattigare länderna skall utvecklas så är det knappast via bidrag vi når dit, snarare genom handel och mer frihandel.

EUs problem nu är snarare att EUs mest ivriga försvarare snarare gör unionen sämre. Orsaken är att de ser enda lösningen på alla EUs problem är en tajtare, mer byråkratisk och mäktigare union. Alla som inte håller med brännmärks som EU-motståndare, när de flesta snarare är skeptiker till var EU är på väg. Men fortsätter det så här så lär många fler bli riktiga EU-motståndare.

Köpta eller självständiga sossar?

2011-12-11T15:34:00.000+01:00

Socialdemokratins kris har det skrivit spaltmeter om och den handlar om betydligt mer än Håkan Juholts slarviga och hoppiga utspel. Grunden menar jag består i att partiet rent historiskt har kunnat kombinera röda gräsrötter, med mer mittenorienterade karriärister. Men nu när partiet under 8 år är bortkopplat från makten så väljer karriäristerna något annat och de röda gräsrötterna får mer svängrum som jagar bort än fler mittenväljare (som dessutom förstärks när partiledaren går vänsterut). Ett talande exempel är debatten efter det att den synnerligen frihetlige Erik Laakso lämnar socialdemokraterna (se kommentatortråden under inlägget). Erik betonar det fullständigt oacceptabla i att personer inom det egna partiet blir brännmärkta som ”lakejer”, ”förrädare” och ”köpta”, utan att partiledningen tar det minsta notis. Intressant nog verkar få inom socialdemokratin förstå allvaret i Eriks kritik. Det socialdemokratiska stjärnskotten Anna Ardin (som förövrigt själv har blivit anklagad av kommunister för att vara köpt av CIA efter att hon anmält Julian Assange för våldtäkt) svarar att ”jag inte kallar folk för köpta, jag kritiserar dem som är köpta”. Med andra ord, att anklaga någon för att ta emot pengar för att driva åsikter som de egentligen inte står för skall enligt Anna vara norm i den socialdemokratiska interndebatten. Jag vill påstå att den Anna Ardins hållning är ett tydligt tecken på den intellektuella utarmning som drabbat socialdemokratin. Låt mig förklara:

Jag förstår att anklagelser som att vara köpt, egentligen faller sig naturligt inom arbetarrörelsen som har sin grund i marxistisk teori. Eftersom personer förväntas ta beslut efter sina klassintressen, så vill man gärna hitta enkla förklaringar när det ter sig som att så inte blir fallet, alltså när någon som borde vara arbetarklass inte har socialistiska åsikter. En enkel förklaring är att personen får pengar av en annan klass och därmed intar en onaturlig åsikt. Men egentligen är sådant klander ytterst intellektuellt svagsint. För beskyllningarna är främst en härskarteknik för att slippa bemöta den anklagades ståndpunkter. De kan ju avfärdas för att de inte är äkta. Så har just Niklas Nordströms åsikter i det så kallade ”Primegate” ogiltigförklarats.

Vidare så är anklagelserna helt omöjliga att bevisa eller bestrida. För det räcker inte med att bevisa att en transaktion har ägt rum i kombination med presentation av ståndpunkter, oavsett vem som betalar. Det måste ju även bevisas att den påstått köpta personen egentligen inte har de åsikter han eller hon påstås torgföra för pengar. För det krävs att man kan gräva sig in i denne persons huvud, vilket naturligtvis är omöjligt.

Alltså att anklagelser om förräderi grasserar inom vänsterpartiet och västerut i allehanda socialistiska sekter är knappast förvånande. Inte heller att det är norm inom högerextrema och rasistiska partier (då i form av så kallade ”rasförrädare” istället för ”klassförrädare”). Jag förväntar mig inget annat. Båda dessa ytterligheter är baserade på ideologier som är totalitära och därmed påstår sig ha enkla svar på allt. När något inte passar mallen är det en enkel väg ut att anklaga personer för att vara ”köpta”. Men socialdemokraterna har varit statsbärande parti under större delen av det förra seklet och tvingats till många reformer som varit väsenskilt från dess ursprungliga ideologi. Anklagelser om förräderi och att partivänner skulle vara köpta borde vara främmande i ett sådant parti. Där borde ståndpunkter bemötas med argument, inget annat. Att så inte är fallet är inget annat än ett intellektuellt svaghetstecken. Sossarna klara helt enkelt inte av den fria och öppna debatt som blev norm inom borgerliga partier efter Timbros inträde. Det gör sossarna oviktiga både för väljare och många politisk aktiva och förhindrar modernisering.

SCUM som teater är början till slutet för skattefinansierad kultur

2011-12-08T21:28:00.001+01:00

Den senaste månadens diskussion och debatt om SCUM-manifestet i teaterform har aktualiserat kulturens finansiella ställning i vårt samhälle. Jag läste nyligen en ganska heltäckande bok om den historiska epoken mellan Westfaliska freden och Waterloo, med titeln Pursue of Glory. I kapitlet om kultur påvisade författaren att under denna tid skedde en enorm omvandling. Innan dess hade målare, författare och artister främst varit i maktens händer. Det var i princip bara som hovmålare, hovgycklare som det gick att överleva inom dessa yrken. Men med framväxten av en icke-aristokratisk köpstark grupp i samhället så släpptes kulturen fri. Det gick plötsligt att leva på att vara artist, utan att vara direkt beroende av en kung eller hertig, genom att sälja sina tjänster eller varor till andra icke-blåblodiga.

Men vad har hänt sedan dess? Den kultur som intresserar allmänheten, i form av musik, film, mode och böcker är fortfarande ekonomisk sammanlänkad med vad vi övriga i samhället vill ha, och blommar. Men den kultur som är oförmögen att hitta tillräckligt med publik har åter blivit beroende av makten via skattebetalarnas medel. Dock finns det en pikant skillnad. Istället för att makthavarna direkt bestämmer över hur dessa pengar skall fördelas så har det moderna Sverige, där ministerstyre ses med oblida ögon, utnämnt andra kulturarbetare att fördela pengar efter deras tycke och smak till kollegor. Det har skapat en ankdamm av kulturarbetare som utvecklas främst med stimuli inom den egna gruppen, men som stänger ute nykomlingar och influenser från andra. Det är bara de som torgför idéer och åsikter som är legio inom denna kultursfär som gynnas, vilket har skapat en instäng och unken finkultur i Sverige. Den må vara samhällskritisk, men den är alltid samhällskritisk ur exakt samma perspektiv.
Under det senaste decenniet har dessutom den enorma teknikutvecklingen inom media skapat stora förändringar. Förlorarna är kulturredaktionerna på våra tidningar. För några decennier sedan skedde den mest uppseendeväckande och djupare idé- och ideologidebatten på DNs och Aftonbladets kulturdel. Idag väljer intressanta och nyskapande debattörer andra tidningar och många gånger andra medier. Kvar på kultursidorna återfinns en marginaliserad marxistisk rest som en levande dinosaur som för en debatt med ett bäst-före-datum från 70-talet. Förutom de närmast sörjande ur samma marxistiska rest som skribenterna, och vi fåtaliga som har ett mer intensivt än sunt förhållande till att skadeglatt studera socialismens dödsryckningar, så är det i princip ingen som läser det.

Vad innebär detta i den rådande SCUM-debatten? För oss som ej är radikalfeminister och genusforskare så ter sig en föreställning baserad på Valerie Solanas manifest som rent vansinne. En person som skriver ganska osammanhängande hur hemska och värdelösa män är och att de borda mördas, men som dessutom försökte mörda en man och spenderade rätt lång tid i sinnessjukhus, denna författare använder sig troligtvis inte av parodi. Trots det väljar alltså Turteatern (som ekonomiskt hålls flytande av skattepengar från Statens Kulturråd, Stockholms Kulturförvaltning och Stockholms Läns Landsting) att sätta upp SCUM-manifestet som pjäs.

Själva kallar det för en succé. Men utanför dinosaurierna (alltså kulturredaktionerna)och den
lilla klick av Sveriges samhälle som anser sig vara radikalfeminister så har applåderna fullständigt uteblivit. i vissa fall av ren opposition men främst av ointresse. Den enda kontakt denna ensembles arbete har med de utanför den egna klicken är ditkommenderade skolbarn. Jag kommer själv ihåg likande upplevelser (med mindre extrema föreställningar) då min egen klass tvingades genomlida på ”kvarteret Korpen” på någon mindre Malmöteater vilket var en föreställning tolkad i klasskampens tecken om en blivande författare från Malmös arbetarkvarter under 30-talet. Niondeklassen jag gick var så extremt uttråkad att vår lärare tvingades avbryta föreställningen mer än en gång för att hålla oss i schack. SCUM-föreställningen påverkar med all säkerhet 99 % av skolungdomarna på ett liknande sätt som min klass, nämligen gör dem synnerligen övertygade om att teater är för någon annan, trots att mina skattepengar betalar lönerna.

Min poäng är att Sveriges kulturarbetare kanske inte gräver sin egen grav. Däremot säkerställer de att i framtiden så kommer skattefinansierad kultur vara ett minne blott. Orsaken är att de kulturarbetare som lever på skattebetalarnas pengar är en isolerad grupp vars värderingar och samhällssyn blir allt mer apart från skattebetalarna. Genom att med skattepengar producera allt mer extrema pjäser och konstverk så gör de sig själva fullständigt oviktiga. Dessutom är deras beskyddare inom media (kulturredaktionerna) en allt mer tandlös gammal krokodil som ingen är rädd för längre. Kultur-Sverige må ha jagat bort Cecilia Stegö Chilò från posten som kulturminister. Men det lär bli deras sista seger. Snart blir det en opinionsmässig mardröm för varje regering att behålla dagens kulturpolitik.

Skall EU-byråkrater tillåtas ta Borg i örat?

2011-12-05T19:25:00.000+01:00

Sarkozy och Merkel har enligt dem själva kommit fram till lösningen på som skall undvika att EU och euron kan hamna i de problem som de idag står inför. Nämligen att länder inte sköter sin ekonomi skall kunna straffas av EU. Visst låter det bra att slösaktiga greker skall kunna bestraffas?

Men det kräver ju en hel del förändringar inom EU som knappast är i rätt riktning. Nämligen att EU som redan lider av enormt demokratiskt underskott får möjligheter att idka utpressning mot medlemsländernas nationella regeringar ifall EU ogillar de nationella budgetarna. Man kan ju fråga vem som skall hålla i detta svärd riktat mot medlemsländernas regeringar. EU-kommissionen vars kommissionärer är helt frikopplade från politisk bedömning av väljare? Eller någon grå byråkrat i Bryssel som är än mer omöjlig att nå för väljarna? För min del är det en riktning där EUs byråkratiska maskineri, vilket förövrigt knappast framstår som särskilt ekonomiskt effektivt eller okorrumperat, skall ges än mer makt på Rosenbads bekostnad. Dessutom skall detta ske via en fördragsförändring vilket jag gissar även denna gång kommer att ske ovanför européernas huvud. Vore inte en bättre lösning att EU baseras mindre på att dela ut bidrag så att medlemsländerna tvingas ta mer ansvar över sina egna budgetar och inte bara kan slippa ansvar och peka finger mot Bryssel.

Förövrigt måste jag tillägga att ett av de mest intressanta inläggen från någon socialdemokrati i någon debatt har presenterats i just EU-frågan. Det är Johan Westerholm som angriper Tommy Waidelich (och naturligtvis folkpartiets Birgitta Ohlsson) för att just förespråka att makt överförs från det nationella planet till EU. Vad som gör artikelns så intressant är att den faktiskt inte är avfyrad från en extrem vänsterposition där EU brännmärks som en nyliberal skapelse. Så har annars all EU-kritik varit utformad från vänstern vilket totalt har förstört trovärdigheten för alla med någon form av opposition mot unionen. Ifall partiet skulle välja Johans åsikter i frågan skulle det innebära att sossarna skulle infinna sig i en position som det finns stor resonans bland ganska opolitiska mittenväljare. Det innebär också ett aktualiserande i frågan vilket borgerligt parti som vågar ta ledartröjan i att representera liberala EU-skeptiker. Det kan nämligen bli en intressant kamp om många väljare med sossarna.

Fascism är inte högerextremism

2011-12-01T18:39:00.003+01:00

Kära läsare, låter den här beskrivningen av ett samhälle särskilt höger?

”Infrastruktur och välfärdstjänster är kontrollerade av samhället. Bankerna är statliga, kapitalismen begränsad.”

”Bankgirighet och oreglerad kapitalism ses som hot mot nationen.”

Svaret är givetvis ”nej”, snarare idealsamhället för valfri vänsterpartists eller någon tjurig gubbe på S-info. Möjligen skulle man vilja ersätta ”nationen” i andra meningen mot ”samhället” för att få det att låta klockrent, men sådant är ju petitesser. Låt oss ta några till:

”Jag är emot kapitalism och girighet och jag sympatiserar med Occupy Wall Street. Jag har konservativa värderingar när det gäller familj och tradition, men ibland kallar jag mig socialist: jag är emot egoism, och för att fungera tillsammans.”

Fortfarande stark extremvänsterprägel på styckena, varvat med att vederbörande gillar mamma och svensk julafton. Lät oss ta den sista:

”Svenska företag ska ägas av etniska svenskar, ”man ska inte kunna sälja Saab till kineserna”. Vávra säger också att han gärna skulle se hinder mot att sälja mark, eftersom den ”inte bara tillhör en familj, utan även generationerna före och efter den”.

Okej, nu börjar meningarna flumma ut i snack om ”etniska svenskar” och någon form av etnisk kontakt mellan svensk jord och svenskar som normalt återfinns inom fascistisk ideologi. Men huvudtesen i meningen är att staten trots allt skall bestämma om och till vem individer skall få sälja egendom, företag och mark. Det är ett statskramande samhällssyn som är allenarådande inom vänstern och antitesen till högerns individualism.
Vad som däremot saknas i alla dessa meningar är något som kan definieras som politiskt ”höger” i term av omfamnande av marknadsekonomi, individualism, äganderätt eller kapitalism. Intressant nog kommer alla citat från DNs intervju med Vávra Suk, grundaren till nationaldemokraterna, Sveriges tydligaste rasistiska fascistparti. Men vad intervjun främst avslöjar är att högerextremism som en beskrivning av fascism, är synnerligen ogrundad. I princip står nationaldemokraterna och liknande partier för klassiska extremvänsteråsikter inom ekonomi i kombination med rasism. Orsaken till varför ”högerextremism” som term fått ett sådant genomslag beror på att fascismen är en av få politiska ideologier som helt och hållet har definierats av ideologins fiender, nämligen de tillhörande systerideologin ”socialism”.
Axess har en annan vinkling.

Inga djurrättsaktivister i de djurförsöksetiska nämnderna!

2011-11-29T21:55:00.002+01:00

Efter söndagens inlägg av forskare var det idag djurrättsaktivisterna att ta till orda på Brännpunkt i SVD, Deras åsikt är den sedvanliga, nämligen att de djurrättsetiska nämnderna egentligen inte granskar någonting, utan godkänner alla ansökningar om djurförsök. Men som jag skrivit förr så är det en banal kritik som inte tar hänsyn till de etiska nämnderna arbete, eller i den kontext de verkar:

"För det första innan en forskare skickar in sin skriftliga ansökan till nämnderna så måste ansökan godkännas och skrivas under av en utvald ansvarig föreståndare på universitetet. Dess tar sitt uppdrag på stort allvar varvid det sker en preliminär utgallring och dessutom uppstramning av ansökningarna. För det andra, 25 % av ansökningarna som når de djurrättsetiska nämnderna godkänns med villkor, som alltså måste åtgärdas och följas. För det tredje, det finns andra sätt som forskarvärden och samhället gallrar vad som anses vara lämpligt att forska på. För i dagens läge ges inte forskare något carté blanche, utan varje projekt kräver pengar som erhållas efter tidskrävande processer som ca 20-10 % av alla ansökningar belönas med. De djuretiska nämnderna är med andra ord blott en del av hur samhället godtar vad forskare får forska på "

Det upprörande är inte att de djurförsöksetiska nämnderna godkänner de mesta projekten, utan att djurrättsaktivister skall föra djurens talan. Det är absurt att ett sådant smalt och extremt politisk segment som djurrättsaktivister skall ha en sådan representation som är avgörande för sjuka människors välbefinnande. Försöksdjurens väl representeras mycket bättre av utbildad personal såsom veterinärer.

Patientorganisationer in i de djuretiska kommittéerna

2011-11-27T18:46:00.000+01:00

Dagens ledare i Svenskan är något så ovanligt som kritik av att djurskyddslagar är för hårda. Vad författarna avser är att djurskyddslagar instiftade under miljöpartiets darling under Göran Perssons regering, Djurskyddsmyndigheten, fortfarande används och gör försök inom medicinsks forsning på tok för byråkratiska att få tillstånd till och i vissa fall också är för stränga. Eftersom jag själv ansökt om sådana tillstånd och även utfört otaliga djurförsök så anser jag mig ha visst expertkunnande i frågan.

I denna typ av diskussioner så tycker jag det är på plats att poängtera att djurskydd även är bra även för forskning. Om djur utsätts för onödigt plågsam eller osanitär behandling så blir också experiment svårtolkade och många djur måste undantas i studierna vilket ingen forskare önskar sig. När däremot djurskydd blir för aktivistisk och dess mål är att förhindra djurförsök i sig själv så skadas forskningen, och drabbar i dess förlängning de patienter forskningens resultat kan hjälpa eller rädda. Det är oerhört allvarligt då det inte idag och ej heller i överskådlig framtid kommer att finnas något alternativ till just djurförsök inom läkemedelsutveckling.

Vad författarna till debattartikeln hänvisar till är att det är förbjudet, eller åtminstone krävs besvärliga undantag för att göra vissa försök på djur som vi faktiskt använder idag som behandling av patienter. Det ter sig som en logisk anomali. Djurförsök skall naturligtvis behandlas så bra som möjligt, men behandling som är god nog för patienter bör också vara acceptabel på råttor och möss. Framförallt när vi betänker hur vi (oftast väldigt plågsamt) dödar råttor när de räknas som skadedjur. Som forskare har jag själv stött på byråkratiska regelsystem, och jag kan säga att det försenar eller förhindrar vetenskapen på ett oacceptabelt sätt. Det tar flera månader att få tillstånd för experiment som för forskaren kan vara överspelade på denna tid så man tvingas till sämre alternativ, eller helt enkelt inte utforska det berörda ämnet.

Idag har djurrättsorganisationer representation i de Djuretiska nämnderna som ger tillstånden. Det är ju fullständigt absurt att ett så extremt politiskt egenintresse skall ha ett sådant inflytande. Författarnas förslag är istället att patientorganisationer borde få inflytande i de Djuretiska kommittéerna. Det är något jag stödjer till fullo, framförallt om djurrättsorganisationerna även slängs ut.

Aftonbladet önskar Europeisk hyperinflation

2011-11-26T11:22:00.000+01:00

Allt medan det växer fram en interndebatt inom det borgerliga läget om EUs förträfflighet eller otroliga brister, så går sossarna i motsats riktning. De ställer allt mer upp på att EU är oantastbart vilket ju är logiskt med tanke på unionens utveckling i vänsterled. Se exempelvis Katrine Kielos ledare i aftonbladet. Där ställer Katrine helt upp bakom Sarkosys problembeskrivning av Europas kris. Det hela kan, enligt Katrine, bara lösas med att Europa slutar spara och börjar slösa. Detta skall sedan betalas med euroobligationer vilket i princip betyder att Tyskland och andra skötsamma länder skall stå för notan, samt att låta Europeiska Centralbanken ” agera som en vanlig centralbank”. Det senare är en vänsteromskrivning av att släppa loss sedelpressarna på högvarv och därmed släppa lös inflationsmonstret som skulle bestraffa varenda sparare i eurozonen.

Detta är uppseendeväckande på två sätt. För det första så belyser det att okritiskt EU-kramande borde vara främmande för liberaler, utan snarare passar vänsterrörelsen med deras förkärlek för social ingenjörskonst och allmänt statskramande. För det andra så tydliggör Katrine Kielos ledare vilka dubbla måttstockar EU-kramare har mot Bryssel i jämförelse mot Rosenbad. Om sossarna hade följt Katrines förslag när det gäller svensk politik, så hade det betytt att de övergivit de synnerligen nödvändiga reformer med Riksbankens självständighet och utgiftstak som varit en central del i den moderna socialdemokratins ekonomiska politik de senaste 25 åren. Det skulle betyda ett återvändande till 70 och första halvan av 80-talets destruktiva devalveringspolitik (vilket visserligen verkar vara Juholts vilja), som vänsterpartiet av goda skäl varit ensamma om.

Socialkonservativ eller Socialistkonservativ

2011-11-25T17:47:00.002+01:00

Då var det dags för årets roligaste TV-event. Sverigedemokraterna skall hålla sina landsdagar, där vi igen lär få se intressanta gräsrötter som inte riiktigt anammat partiledningens mer slipade yttre, hålla tal om de dära himska invandrarna. Nåja i år kanske det blir annat ljud i skällan. Efter några år i Riksdagens finrum så står alla nya protestpartier inför problem när ledningen har anpassat sig till det nya, men inte riktigt alla gräsrötter hängt med i svängarna. Avhopparen William Petzälls extrema taxinotor påvisar ju att partiet som delvis är en protest mot ett politikeretablissemang med höga löner och förmåner, faktiskt själva berikar sig på systemet, och med just fallet Petzäll har skapat en av Sveriges dyraste bidragstagare. Vi får se hur Jimmie Åkesson tacklar internkritiken. Gissningsvis klarar han det ganska lätt, för han har ju lyckats med sin uppgift att få partiet in i Riksdagen.

I övrigt har det varit mycket tal om att Sverigedemokraterna skall bli socialkonservativa. Men imorse när Jimmie Åkesson frågades ut i SVT-morgon, så fick jag snarare intrycket att de skall bli socialistkonservativa. Jimmie har nämligen anammat vänstertesen om lönedumpning, men naturligtvis anpassat den till Sverigedemokraterna och skyller på utlänningarna. Med andra ord, reformen om arbetskraftsinvandring, Lavallagen, står i fokus i SDs kritik mot regeringen. Jimmie skruvar upp kampen om de LO:are som skrek ”Go home” under demonstrationerna på Vaxholm för några år sedan.

Men som jag skrev för ca ett år sedan (då kritik riktat mot sossar) så är tesen om lönedumpning en inget annat än en rutten marxistisk rest som helt saknar verklighetsanknytning. Det finns inga som helst bevis för att invandring eller globalisering skulle skapa ett ”race to the bottom”:

”Sedan de senaste 30 åren har svensk ekonomi blivit allt mer frihandelsvänlig och globaliserad. Det betyder att de flesta varor och tjänster som vi i Sverige använder, och som tidigare var protektionistiskt skyddade från omvärlden, nu produceras och utförs på en global marknad där svenska arbetare konkurrerar med utländska arbetare som har lön efter sina hemländers lagar. Men trots att de flesta svenskar sedan länge konkurrerar med arbetare i låglöneländer utan kollektivavtal har svenska reallöner marscherat upp i en stadig takt de senaste 30 åren. Det blev aldrig något race to the bottom. Snarare har det blivit ett race to the top då flera tidigare fattiga länder har blivit rikare. Frågan är om något race to the bottom någon sin inträffat i en markandsekonomi, förutom under extrema kortvariga perioder där politikers maktmissbruk bla lett till hyperinflation. ”

Alltså även om utländsk arbetskraft först nu kommer hit så har de i andra branscher redan konkurrerat med svenska arbetare under decennier. Trots det har svenska arbetare bara fått högre och högre reallöner. Lönedumpning är lika mycket ett påhitt när det kommer från Jimmie som när det kommer från en kommunist. Däremot avslöjar det att SD egentligen inte bryr sig om invandringens kostnader. De gillar bara inte invandrare oavsett om de jobbar och betalar skatt.

Ps: Det har tillkommit en del nyheter i frågan. Ja Jimmie Åkesson stod pall för kritiken från mer extrema gräsrötter som ogillar toppstyre, ny inriktning och de förmåner partitoppen innehar. Men han kan inte längre påstå att kritikerna är några enskilda förvirrade själar.

Hamiltons två kvarvarande argument

2011-11-24T17:12:00.001+01:00

Folkpartiets annars så kloka Carl B Hamilton skriver idag ett inlägg i SVD som påstås handla om att ”Vi måste ställa upp för krisländerna [ i eurozonen]”, men vars riktiga innebörd är ”låt oss gå med i eurosamarbetet”. Men Hamilton kan inte dölja att det råder ett fasligt inflationstryck på argument för hans åsikt. Ett av hans två (!) kvarvarande skäl är att det faktiskt kan gå lika illa för länder utanför eurosamarbetet som de innanför. Det är ju liktydigt med att säga att vi inte behöver förlora på att införa euron, vilket knappast är övertygande. Sedan är det ju så att vi idag inte vet om det är sant. Det finns ju en stor möjlighet att de skötsamma euroländer inte får tillbaka de pengar de lånat ut till Grekland. I så fall får även Tyskland och Finland betala för andra länders misslyckande på ett betydligt mer direkt sätt än att konjunkturen går ner. Det slipper vi nu. Dessutom, om ett sådant scenario infaller där tex Grekland går i konkurs, gör Sveriges deltagande från eller till för Europa? Jag tror inte det, däremot skulle det naturligtvis vara kännbart för Sverige att låna ut pengar som bara försvinner.

Det andra skälet Hamilton framför är att utanför eurosamarbetet riskerar Sverige att bli ”en randstat” utan makt inom EU. Men som jag påpekade häromdagen, har verkligen Österrike mer makt och inflytande i EU än Sverige? När Sarkosy och Merkel sätter agendan hör man inte ett smack om vad småstaterna tycker eller säger. Snarare är det ju så att i två euroländer (Grekland och Italien) har just Tyskland och Frankrike tvingat bort regeringarna utan att greker och italienare har haft något att säga till om. Vi skulle även få mindre motståndskraft mot andra Bryssel-diktat med EMU-medlemskap. EU-kommissionens förslag om att införa Tobinskatt, röstades ner i EU där fullständig enighet krävs. Men Tyskland och Frankrike har flaggat för att man därmed tänker inför det i eurozonen, där maktspråk och övertalningar går efter mer okända mönster, och där det är möjligt att småländerna inte klarar av att stå emot. Därmed verkar det snarare vara så att EMU-medlemskap inte ger ökad makt i Bryssel, men snarare mer Brysselmakt i Stockholm. När Hamilton skriver att ökat samarbete är ”en försäkringspremie.. i händelse av framtida egna problem” visar han snarare att han har fastnat i borglig retorik från 80-talet då EU-medlemskap sågs som en försäkran mot befängda socialistförslag från socialdemokraterna i blandekonomins Palme-Sverige. Men vad vi främst behöver idag är en försäkran mot minst lika befängda och socialistiska förslag från Bryssel.

Jag är inte en EU-motståndare. Däremot vill jag ha ett EU som fungerar som en frihandelsunion, istället för dagens bidragsunion. Det får vi inte om vi likt folkpartiet fullständigt okritiskt säger ”ja” till allt från Bryssel.

Andra kommentar: DHE, Motpol

Det började som en skälvning…

2011-11-22T21:43:00.001+01:00

I helgen skrev Isobel Hadley-Kamptz att det börjat uppstå en borgerlig och/eller liberal EU-skepsism. Jag var tydligen på tok för kritisk av Isobels uppskattning. Något börjar faktiskt hända. Johan Norbergs extremt välskrivna debattartikel om EU i Expressen är redan en klassiker uppskattad av många trots att den har mindre än ett dygn på nacken. Vad sägs om denna pärla till mening:

”Att som den europeiska eliten bara svara att det kräver "mer Europa" duger inte när ett skäl till folks raseri är att de redan har tvingats svälja en kraftig dos "Europa" som de inte röstat för - eller ombetts att rösta om igen tills de röstar rätt.”

Dessutom är Johan inte ensam. Liberalnestor, Carl Rudbeck skrev i förra veckan en kolumn där euron beskrivs som ett monster. En härlig motvikt mot de annars folkpartistiska ledarkrönikorna i sydsvenskan och DN som till och med mässar att vi borde ansluta oss till euron för att Sverige skall kunna få en ”central position i morgondagens EU” (Mmm visst, och Österrikes inflytande är så ofantligt stort i eurosamarbetet när jättarna Tyskland och Frankrike sätter rytmen?).

Det verkar vara upplagt för en försiktigt positiv hållning för oss liberaler som anser att EU är på fel väg, får på tok för mycket makt och baserat allt för mycket på att dela ut bidrag. Men jag vidhåller att något fortfarande saknas. För om en borgerlig EU-skepsis skall få genomslagskraft krävs partipolitisk förankring. Det är rent ut sagt sorgligt att parlamentarisk EU-kritik är begränsat till planekonomiska Castro-kramare och husvagnsrasister. För min del hoppas jag på att Centerns liberala idéutveckling landar i en sådan position. Det finns en hel del liberala stjärnor i laguppställningen som skall vara med i visionsutvecklingen, så möjligheten finns.

Jai Mahakali, Ayo Gorkhali!

2011-11-20T21:36:00.005+01:00

Rubriken är de brittiska Gurkhasoldaternas stridsrop, och de senaste som lär ha fått höra det var de ca 30 talibaner som anföll en kontrollpostering i Afghanistan. De slogs tillbaka av en ensam Gurkha, korporal Dipprasad Pun, som när han fick slut på ammunition och kastat sina 17 (!) handgranater använde stativet till sin kulspruta i närstrid för att oskadliggöra de sista anfallarna. Det krävs en hel del inlevelseförmåga i TV-soffan för att inse vilken omänsklig situation korporal Pun utförde detta stordåd.

Men det är möjligt att det inte blir så många fler från motståndarsidan som lär få uppleva den tvivelaktiga äran att höra detta cri de guerre. För nu när vi alla koncentrerar oss på krisen i euro-området, så får vi inte glömma att även länder som har låtit offentliga utgifter rasa iväg, nu tvingas spara. Ett av dessa länder är Storbritannien där Cameron måste städa efter New Labours slöseri, och försvaret får ta sin del av detta. Även om brittiska armén bedyrar att Gurkhas kommer att finnas kvar så blir det färre. Fler av dem kommer att tvingas till avsked och allt färre nyrekryterats i krisens spår.

Det är en 200 år gammal symbios mellan Storbritannien och fyra bergsstammar i Nepal som nu tar stryk. En symbios som visserligen länge innebar skamligheter som att nepaleserna fick sämre pension än sina engelska kollegor och inget brittiskt uppehållstillstånd. Det hela började efter att British East India company led svåra förluster mot just Gurkhas i ett ganska misslyckat försök att invadera Nepal (1814-16). Ganska hastigt förhandlades ett fredsfördrag fram och engelsmännen började erbjuda de synnerligen modiga nepaleserna pengar för att gå i deras tjänst. If you can’t bet them, let them joint you.

Sedan dess har Gurkhas tjänstgjort med bravur i vartenda krig Storbritannien deltagit i. Trots att de är utlänningar i ett annat lands tjänst för pengar så räknas de enligt internationell lag inte som legosoldater. Gurkhas är kända för att vara synnerligen orädda och disciplinerade, och springer med full utrustning snabbt upp för berg likt getter då de sedan födsel är vana vid minst sagt kuperad terräng. Den enda gång brittiska officierare skall ha blivit negativt överraskade av deras mod var när de fick få frivilliga, då de tänkte sätta upp ett fallskärmsregemente av Gurkhas under andra världskriget. Men det hela berodde på språkförbistringar då nepaleserna inte fått klart för sig att det handlade om att hoppa från flygplan med fallskärm. Därmed är det snarare anmärkningsvärt att de fick några frivilliga överhuvudtaget. Deras kännetecken är deras långa krokiga kniv, kukri som skrämmer slag på fienderna. Under Falklandskriget hände det att de argentinska förband bestående av dåligt tränade värnpliktiga som ställdes mot Gurkhas såg till att fly långt innan det förstående anfallet. Det var med all säkerhet ett bra val.

För de nepalesiska männen så är livet som soldat i brittiska armén troligtvis det bästa de kan få. Alternativet är knega på som bonde på de karga sluttningarna i Himalaya. Soldatlivet erbjuder ca 90 gånger högre lön som med lätthet kan försörja hela familjer. Dessutom ger anställning i brittisk tjänst möjligheten att se en rätt stor del av världen utanför byn de föddes i, och en hel del slår sig efter avsked ner i England (och är eftertraktade säkerhetsvakter). Det är därför inte ovanligt med självmordsförsök bland dem som inte klarar av de synnerligen hårda inträdesproven. Tydligen finns det nät under broarna runt rekryteringscentrumen.

Därför får västvärldens skuldkris via nedskärningarna i brittiska armén även ekonomiska följder i nepalesiska bergsbyar som till synes lever på självförsörjande jordbruk. En av få negativa aspekter av globaliseringen, men samtidigt ett tydligt exempel på att vi alla rent ekonomiskt sitter i samma båt. Å andra sidan så är Gurkhas existens är hotad från ett annat håll. Det nepalesiska Maoistpartiet som sorgligt nog kan få ett visst politiskt inflytande i landet har meddelat att ta värvning som legosoldat är förnedrande för nepaleser och kommer att förbjudas. Kommunister ogillar även på 2000-talet individens fria val. Dessutom skulle det innebära att vi i fria världen går miste om den bästa sortens soldater i kampen mot odjur likt talibanerna.

Vem axlar ledartröjan bland borgerliga EU-skeptikerna

2011-11-19T19:47:00.000+01:00

Eurokrisen dundrar vidare med oförminskad styrka. Enligt Isobel Hadley-Kamptz har denna kris åtminstone fört med sig något gott. Nämligen att borgligheten inte är så delat EU-positiv längre, och hänvisar till en debatt i dagarna mellan Carl B Hamilton och Johan Norberg. Jag skulle vilja att Isobel har rätt. För om det är något jag skulle vilja se så är det borgerlig kritik av det EU (framförallt EU-kommissionen) som blir allt mindre demokratiskt styrt, allt mer socialistiskt i sin utveckling och är numera mer en bidragsunion än en frihandelsunion.

Men från en liberal interndebatt så är det långt till en riktig borgerlig EU-skepsis med genomslag i politiken. Svenskan (pappersutgåvan) hade en stor artikel idag där inflytelserika personer inom näringsliv och politik får svara på hur de tycker att EU skall byggas om. Alla intervjuade verkade på något sätt ense om att det behövs ännu mer samarbete och mer skattepengar till bla ECB (förutom Jonas Sjöstedt, men han vill å andra sidan ha EU-reglering av bank och finansbranschen). Till det kan tilläggas att den EU-debatt som fått medias uppmärksamhet den senaste tiden är mellan just vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och folkpartiets Björklund. Det ger en sorglig bild av att väljarna har att välja mellan ett borgerligt ja till Euron och ett vänsterpartistiskt nej till hela EU. Det hela understryks med att andra borgerliga tungviktare som Carl Bildt är trots allt som hänt för euron. Vad som saknas är att vi som vill ha ett EU som är en frihandelsunion, men utan jordbrukssubventioner, utan region- och ö-stöd och euro, får någon politisk företrädare. Det har vi inte idag, och utan ett politiskt ledarskap så förblir den liberala EU-skepsisen i Sverige svag och utan inflytande. Och utan inflytande i medlemsländer så blir naturligtvis det liberala avtrycket i Bryssel än svagare.

Se bara på vilken sorglig nivå EU-politiken ligger idag. Vi har en EU-kommission som kommer med det ena socialistiska eller enbart idiotiska förslaget efter det andra. Visserligen går inte alla vansinnigheter igenom, men det finns ju inga förslag från kommissionen i liberal riktning. Vilken politisk ideologi som har övertaget när EUs framtid diskuteras är tydligt, och det är inte liberalism. Snarare får vi skeptiker nöja oss med att EU-budgeten bara steg med 2 % till 129 miljarder euro. Några reella nedskärningar har det aldrig varit på tal om. Om vi nu skall lyckas vända denna skuta till något bättre så krävs det liberala opinionsstödda politiker i länder som Sverige, Storbritannien och Finland, för att möta det Frankrike och Tyskland som bara vill ha mer och mer pengar och makt till EU. Frågan är vilket svenskt borgerligt parti eller vilken svensk politiker som vill fylla detta tomrum? Jag skulle gissa att de kan bli rikligt belönade av väljarna. Kanske något för Centern?

Nyheterna påvisar brister i svensk EU-debatt

2011-11-15T23:31:00.000+01:00

EU-kommissionens senaste Freudian slip är att kreditvärderingsinstitut skall kunna stämmas till tystnad ifall någon anser att de gett en för negativ värdering av ett land. Både Karl Sigfrid och min vän Martin bedömer detta som att EU-kommissionen tydligen är fullständigt ointresserad av yttrandefriheten. Det håller jag med om. Men jag vill tillföra att det påvisar att EU-kommissionen har en närmaste socialistisk syn på dagens ekonomiska kris. Nämligen att det egentlig mening just nu inte är en reell kris i Europa utan en påhittad av en anonym marknads rovdrift på svaga länder. Sådana röda vanföreställningar är ett ytterst dåligt riktmärke för lagstiftning. Ifall förslaget skulle gå igenom så innebär det att det blir än svårare för banker, investerare och småsparare att avgöra när ett land som Grekland missköter sig, varvid det blir än lättare att bli lurad av länder styrda av ekonomiskt oseriösa statsmakter. Vi bankkunder, småsparare och skattebetalare skulle än en gång få stå för fiolerna pga en lagstiftning som är anpassad åt fifflande regeringar.

Nu är inte det den enda EU-negativa nyheten som cirkulerat i media det senaste dygnet. Det har visat sig att det för 17 året i rad är stort svinn i EUs regionstöd. Det förvånar mig inte det minsta. Detta stöd utgår ju ifrån att pengar som betalas in av skattebetalare i vissa länder, sedan ges till andra länders regeringar att slösa bort. Det betyder (1) att de väljare som betalar kalaset är geografiskt långt ifrån för att kunna avgöra om användandet av dessa skattemedel är skäligt. Det betyder (2) också att mottagarlandet inte premieras att vara sparsam med dessa skattepengar. Om de skulle vara det försvinner dessa miljoner och miljarder iväg till något annat land. Så skapar man ett system som belönar slöseri och bestraffar återhållsamhet. Så länge EU primärt är en bidragsunion istället för en frihandelsunion så lär detta monumentala missbruk av skattemedel bestå.

Hur kommer det sig att vi i Sverige som är ett netto-givarland till EU inte reagerar starkare på detta? Hur kommer det sig att svenska politiker nästan aldrig talar om det, och inte tydligare följer Camerons linje på en billigare lösare union? Alliansen har ju faktiskt vunnit två val i rad på att just fokusera på att skattemedel inte skall slösas bort. Orsaken är både enkel och beklämmande. I Sverige har det tyvärr varit vänsterns primärgren att vara EU-kritisk. Men vänstern har inget emot att drakoniska skatter betalas in till en statsmakt och sedan sprids i överdådiga slösaktiga bidrag. Det är enligt vänstern själva idén med politik. Därmed må vänstern kritisera EU, men inte för slöseri med skattemedel. De borgerliga å sin sida har sedan länge dominerats av EU-fanatiker som anser att bortslösade skattepengar varit ett okej pris för ett EU-samarbete. Utfallet är att seriös EU-kritik i det närmaste saknats i den svenska debatten, medan EU blivit ett allt mer blir ett byråkratiskt, odemokratiskt och ett socialistiskt misslyckande. Så kan det inte fortgå. Våra borgerliga politiker måste vakna upp och följa i Karls Sigfrids spår. Annars finns det snart ingen mening med att vara med i EU, alls.

Blir det verkligen bättre utan Berlusconi?

2011-11-13T10:17:00.000+01:00

Den mest hatade företrädaren för sitt land i demokratiska Europa har kastat in handduken. Berlusconi avgick igår som han lovade efter att hans sparpaket godtogs. Det är många som väntat likt barn på julafton på detta, inte bara vänstern, utan även liberaler och konservativa som både varit oroade för hans populism och upprörda av mutor och hans allmänt korrupta beteende. Tidningen the Economist hade i början av 2000-talet en serie artiklar och omslagsbilder där de krävde att Berlusconi åtminstone skulle bemöta anklagelserna om mutor. Rykten säger att Berlusconi lät sina underhuggare köpa upp i stort sätt alla lösnummer av Economist i Italien just för att omslagsbilden skulle skada honom. Men trots att rikedom och eget mediaimperium naturligtvis varit till Berlusconis fördel så får vi inte glömma att kritiken mot honom alltid varit öppen och riklig i andra italienska medier. Italien har inte varit ett Ryssland där Putin-kritiska journalister helt sonika har mördats.

Men frågan är om vi har något att fira. Vänstern borde åtminstone tona ner sitt festande. Det var ju inte väljarna som tvingade bort Berlusconi. Det var marknaden. Marknaden har det senaste året allt mer visat sin skepsis mot ett Italien med enorm statsskuld, en slösande statsförvaltning, och en regering som i stort visat sig vara både oförmögen till kraftfulla reformer, och knappt beredd att ens inse sin prekära ekonomiska situation. Berlusconis fall påvisar nämligen att i dagens politiska klimat så sitter ingen regering säker som inte följer de grundläggande ekonomiska lagarna. Marknaden godtar inte att länder spenderar pengar som de inte har. Det betyder samtidigt att rätt få vänsteralternativ i Europa ens skulle överleva vid makten om de lyckades vinna val. Men låt mig gissa att vi inte kommer att höra något skanderande om ”marknadens diktatur” nu i dagarna.

Men det är inte bara vänstern som borde vänta med segerskålarna. Berlusconis överlevnadsförmåga genom åren har nämligen en logisk förklaring. Nej den handlar inte om hans mediaimperium. Det vore att överskatta Berlusconis makt och underskatta den italienska väljarkåren. För trots Berlusconis omfattande, ja i det närmaste monumentala brister så har han föredragits av de italienska väljarna. Orsaken är snarare att alternativen avskräcker. Italienska vänstern har varit splittrad och dessutom beroende av kommunistiska ytterlighetspartier. Italienska högern är utan Berlusconis förmåga att snickra ihop koalitioner en grälsjuk massa småpartier med tokiga förslag likt Lega Nords plan att dela Italien i nord och syd samt bygga en mur däremellan. Till detta tillkommer några EU-byråkrater (landets näste ledare Mario Monti är ett exempel) som visat sin oduglighet genom att skapa dagens Europeiska bidragsunion med stort ekonomiskt och demokratiskt underskott. Frågan är helt enkelt om Berlusconis efterträdare blir bättre, eller om de ens klarar av att styra Italien. Hotet mot Italiens ekonomiska existens kvarstår, och med det frågan om Euron verkligen kommer att överleva.

Ps läs gärna Martin Olsvennes galanta inlägg att ” Ett EU i kris måste bemötas ännu mer kritiskt”, samt Emil Källströms (Centern) debattinlägg ” En riktig EU-vän säger ifrån”. Detta är vad som behövs just nu i svensk politik. Nämligen en borgerlig EU-skepsism. Jag vill varken att min talan i EU-frågor skall föras av Björklunds Euro-kramande bara för att jag är Alliansväljare, eller för den delen av Jonas Sjöstedts EU-kritik från ett snävt vänsterperspektiv för att jag är skeptisk till EU som en bidragsunion.

Att urlaka begreppet antisemitism, eller att urlaka Förintelsen som historiskt faktum

2011-11-05T13:10:00.003+01:00

Debatten om Gina Dirawi vägrar att dö trots att hon har tagit tillbaka åtminstone nazi-jämförel med Israel (troligtvis efter påtryckningar från sin arbetsgivare). För min del är själva debatten om Dirawi redan utraderad nu när allmänheten har fått reda på vad för vansinniga åsikter hon står för oavsett om det handlar om Förintelsen, 11 september eller vaccinering. Hon kommer i fortsättningen inte kunna yttra ett ord i en politisk fråga och bli tagen på allvar, utan lär få hålla sig till mer banal ting likt Melodifestivalen.

Däremot kan jag inte låta bli att diskutera ett inlägg i den här debatten. Historikern Fredrik Meiton menar att likställa Israel med tredje riket inte är antisemitism, utan bara ren okunskap eller ett retoriskt grepp. Jag håller inte med honom. Okunskap är inget försvar för idiotiska påståenden, lika lite som okunskap är ett försvar av att rösta på ett fascistparti. Ingen kräver att okunniga människor skall uttala sig självsäkert om tex Förintelsen. Man behöver inte skriva A4-långa inlägg om Israel och Förintelsen om man nu gissar att man inte är tillräckligt påläst.
Ej heller är jämförelsen Israels behandling av palestinier med Förintelsen något som kan viftas bort som ”ett retoriskt grepp”. Det är nämligen en proportionsvidrig jämförelse. Att göra proportionslösa jämförelser är ju ett känt grepp att just förringa något. Likställer vi tex mord med en ringa misshandel så förringar vi mord. Det är dessutom just proportionsvidriga jämförelser av Förintelsen som nynazister använt sig av för att förringa Förintelsen. Under hela 80 och 90-talet så var det David Irvings främsta taktik att likställa de allierades bombningar av Tyskland under Andra världskriget med Förintelsen. Därmed jämställde han legitim krigsföring för att försöka stoppa den nazistiska krigsmaskinen (som visserligen orsakade tiotusentals offer), med ett industriellt massmord på 6 miljoner människor, vars enda mål var att döda så många judar som möjligt. Det hela utmynnade i Lipstadt-rättegången där en enig historikerkår vittnade om att detta var en antisemitisk strategi, just för att hela taktiken gick ut på att förringa Förintelsen. Så varför skulle inte samma logik betyda att likställa Israels behandling av palestinier med Förintelsen är ett förringande av Förintelsen? Det måste helt enkelt vara möjligt att kunna kritisera Israel, utan för den delen dra in Hitler, Nazityskland eller Auschwitz .

En Diggelo-commie

2011-11-03T22:55:00.001+01:00

Det är många som är kritiska till att Melodifestivalen i år skall ledas av en 20-årig vänsterextremistisk konspirationsteoretiker vid namn Gina Dirawi som bla tror att vaccineringen mot svininfluensan var en komplott av storföretag, 11 september-terroristerna var i maskopi med USAs regering och anser att Israel är liktydigt med Tredje Riket.

Men tänk på det så här istället. När vänstervågen gick under det galna 70-talet, då valde Gina Dirawis sort att organisera en alternativ melodifestival där proggare sjöng hur hemskt det var med profit, kapitalism och sionism. Idag finns melodifestivalen kvar men ingen vänstervåg och inga proggare. Tokvänstern kan inte utmana någon, inte ens Kicki Danielsson. Därmed kan man se Gina Dirawis medverkan i melodifestivalen som ännu en total kapitulation för denna politiska hemvist. Dirawas skall alltså leda en paljettprydd Svensson-tävling som främst handlar om att dra in deg åt Europas stora TV-bolag. Vilken rebell… Det är ungefär lika vänster som att köpa en märkes-T-shirt med Che Guevaras genomkommersialiserade nuna.

Historierevisionismens okrönta drottning.

2011-10-30T17:04:00.004+01:00

Veckan som gick anklagade vänstern med medhåll från DNs finliberaler för att ljuga om historien (min mening om bråket förklarade jag här). Fast alla fick sig en riktig lektion i hur man ljuger om historia från en person ur ett politiskt läger och en tidning som är expert på området, nämligen kommunisten Åsa Linderborg på Aftonbladet-kultur. Hennes artikel ”Gör avbön!” är troligtvis det mest osakliga utfall på moderater i modern tid och är snarare ett bevis på vänsterns fördomar mot moderater. De är enligt socialister misstänkta Palmemördare och presumtiva statskuppare, och att inte vänstern har tagit sig förbi dessa fördomar när väljarkåren inte längre sväljer lögnen är också en delorsak till varför vänstern har gjort sig själv politiskt överflödig likt en dront. Men samtidigt är det intressant att analysera metoderna som denna mästarinna i historierevisionism använder sig av:

1. Att kritisera någon för ett uttalande som är förkastligt idag, men inte var det vid tidpunkten det sades: Linderborg skriver: ” Det var på den tiden Ulf Adelsohn försvarade svenskt företagande i Sydafrika med argumentet att ”en neger är en neger och en svensk är en svensk”
Intressant fick Adelsohn medhåll från socialdemokraterna med Ingvar Carlsson som även han ansåg att handelsbojkott mot Sydafrika inte var att föredra. Så om moderaterna påstås vara för Apartheid för att de var mot handelsbojkott så måste de ha varit det ihop socialdemokraterna. Men användande av uttrycket ”neger” då? Igen, detta var 36 år sedan när det ansågs vara en acceptabel beskrivning av mörkhyade afrikaner söder om Sahara. I svenska butiker kunde man då köpa negerbollar.

2. Att tvinga på motståndaren sina egen världsåskådning och historieskrivning för att sedan kräva ursäkt: Linderborg skriver ”Det var Moderaterna som tyckte att USA skulle bomba ännu mer i Vietnam.”
Bomba och bomba. USA hjälpte en diktatorisk allierad (Sydvietnam) som attackerades av en kommunistisk enpartistat (Nordvietnam). Vänstern valde att stödja den invaderande kommunistiska enpartistaten (som även hade stöd från Kina och Sovjet), vilket kan likställas med att stödja Nordkorea i Koreakriget. Tyvärr förlorade USA Vietnamkriget vilket innebar att alla vietnameser sedan dess levt i en enpartistat, mer än 1 miljon har fått uppleva Vietnams version av GULAG och landets kinesiska minoritet (och många andra) på ca 2 miljoner tvingades bort i en rasistisk exodus där upp till 500 000 dog på haven. Är det verkligen de som inte höll med FNL-rörelsen som skall skämmas? Jag tycker inte det.

3. Att anklaga någon för ting som varken går att bevisa eller motbevisa: Linderborg skriver ” Det var deras väljare som hade kafferep på Östermalm med pengainsamling och strumpstickning till Tredje riket.”
Åsa Linderborg har inte hittat något pronazistiskt eller protyskt från dåvarande högern. Varför inte då påstå att vissa av högerns väljare må ha varit pronazistiska? Det går ju inte att motbevisa och inte heller kan ett parti ta ansvar för alla de som någon gång röstat på detta parti. Vem som helst kan ju komma med någon form av anekdotisk bevisföring att de kände någon virrig tant någonstans som sagt att hon röstat på högern och att hon stickade för Hitler. Visserligen klarar inte denna typ av förtal av granskning utan kan väldigt lätt sågas om man får tid och plats att utrycka sig. Men i skriven form i tabloidpressens smustkastningsdrev ställs väldigt sällan sådana kritiska frågor. Intressant nog finns det ett parti som faktiskt var pronazistisk på riktigt. Det var kommunisterna, dagens vänsterparti som förövrigt Åsa Linderborg har varit aktiv i. I och med Molotov–Ribbentrop-pakten så tvingades alla de kommunistpartier som tog order från Moskva att ställa sig på Tredje Riket sida mot England och Frankrike från 1939 till 1941 då Hitler anföll Sovjetunionen. Åsa borde granska sitt eget partiarkiv innan hon smutskastar något annat parti.

Historia värdelöst som röstmagnet

2011-10-27T19:19:00.001+02:00

Jag har tidigare skrivit en hel del om socialdemokraternas bristande förnyelsemöjligheter. Vad jag då (och nu) anser vara partiets största hinder från att gå från att vara gårdagens parti till ett relevant val för fler än ca 30 % är partiets monstruösa bredd. Det finns nämligen väldigt lite i åsikter som håller ihop detta parti. Kittet är identiteten och en historia. Just därför var det så svårt för Mona Sahlin att politisk parera den utmaning för socialdemokrater som Alliansen är, och Reinfeldt genidrag att dra moderaterna mot mitten och ge dem namnet ”det nya arbetarpartiet”. Att förändra rörelsen inför denna nya skapelse visade sig vara en för stor utmaning för henne. Som vi har sett har Håkan Juholt hittills inte haft mycket större lycka som vi både kunna bevittna i de pinsamma turerna kring sossarnas skuggbudget, och senare i den efterföljande skandalen kring bostadsersättningen med mera. Drevet mot Juholt hade nämligen väldigt lite med ”borgerlig media” att göra (aftonbladet…borglig? Ha!) och betydligt mera med läckor inifrån det egna partiet, troligtvis från vänstersossen Juholts antidoter som ogillar SAPs nya politiska riktning.

I denna vecka har vi fått ytterligare ett bevis på att det just är identiteten och historia som är socialdemokraternas kitt. När nu moderaterna hade mage till att traska in även i detta sosserevir tog det hus i helvete. Det räckte med en försiktig mening i nya idéprogrammet där moderaterna proklamerade sig ha varit för rösträtt, mot apartheid (inte att de varit drivande eller kämpat hårdare än någon annan), för att reaktionerna skulle anta fanatiska proportioner. Hela s-info blev en eruption i hetsiga inlägg och DN-kultur likaså samt naturligtvis aftonbladets röda ledarsida. Moderaterna var nu enligt deras belackare FÖR apartheid och MOT rösträtt (enligt somliga troligtvis fortfarande). Den sista S-bastionen är hotad, alle man på barrikaderna!

Enligt mig gör moderaterna rätt i att snabbt retirera i frågan. Det beror inte på att jag tycker att de har fel i sak (vilket de inte har). Snarare beror det på att debatten om vem som har varit historiskt godast är endast är självgott godis för de egna redan övertygade politiska gräsrötterna. Några nya röster ger det inte för någon inblandad. Vem skulle rösta på ett parti för att de var för allmän rösträtt på 1900-talet början? Knappast någon då vi inte har haft något parti sedan dess som är mot allmän rösträtt. Denna debatt får snarare deltagarna att framstå som grälsjuka gamla gubbar från en svunnen tid, väl exemplifierat av de silverrävar på s-info som i god vänsteranda á la 80-talet verkar tycka att varenda moderat borde spärras in som misstänkt Palmemördare eller potentiell kuppmakare och som tycker det är relevant att diskutera huruvida ”högern” var för eller emot en misslyckad pensionsreform på 50-talet

Det är knappast opportunt för moderaterna att klättra ner i de politiska sarkofagerna efter sossarna. Moderaternas framgångsrecept är ju att de till skillnad från sossarna uppfattas som moderna och relevanta för en bred medelklass. Vad skall man då med historia till? Vad spelar gårdagens kamp för roll då? Nej låt sossarna behålla historia som sitt främsta valargument, för det tydliggör bara hur förlegade de är.

Men möjligen känner sig Reinfeldt & co tvingat till att göra partihistoria till något mer relevant när man försöker göra moderaterna till ett parti åt alla och därmed sudda ut allt som sticker ut eller kan uppröra. Det finns inte så mycket annat att komma med än gårdagens gärningar ifall visioner för morgondagen blir för ideologilösa. Risken med att bli för stor är nämligen att man på sikt tvingas bli lika ointressant som sossarna.

Reclaim the streets 2.0, eller Attac 3.0?

2011-10-16T16:35:00.001+02:00

Det finns något synnerligen oärligt när någon släpper en gammal produkt under ett nytt namn. Antingen handlar det om en ny bilmodell som är exakt likadan som den förra fast den har en ny bokstavskombination fastklistrad på bakluckan, eller varför inte en ny version av ett datorprogram som är på pricken likt det gamla, men nu har den försäkrande men missvisande betäckningen 2.0. Intressant nog är inte detta ett marknadsföringstrick som är isolerat till vissa marknadsaktörer i vårt kapitalistiska system. Det används lika mycket av de fåhövdade sekter som hoppas på att ersätta kapitalismen med något annat, vilket alltid visar sig vara socialistisk planekonomi. För tio år sedan kallade de sig för Attac. När väl allmänheten och media förstått att det var något väldigt snarlikt med i stort sätt samma agenda och med exakt samma (fåtaliga) aktiva medlemmar som allehanda övervintrade sovjetsekter från 70-talet, eller 80-talets KGB-styrda fredsrörelse, föll mediaskuggan över dem. Attac blev en socialistisk sekt bland många andra dit de fåtaligt aktiv sprang på möten utan att någon utomstående brydde sig. Sedan kom den nya versionen ”reclaim the streets” med en något annorlunda marknadsföringploj, nämligen våldsamma så kallade ”gatufester” som var ett nytt ord för regelrätta kravaller (vilket lever kvar i den nya rörelsen). Men så mycket nytt folk var det inte, och inte heller några nya idéer på hur samhället skall utformas. Dödsstöten blev när en gatufest planerades till Rosengård, och invånarna i denna stadsdel inte ville att de bråkiga medelklassungdomarna skulle föra deras talan, utan helt sonika jagade bort dem.

Nu har vi en ny version av samma rörelse, nämligen Occupy-rörelsen. Dess marknadsploj är att den har sitt ursprung i USA, med demonstrationer på Wall Street. För oss som bott i USA är detta inte mycket att komma med. Det har sedan länge funnits planekonomiska sekter i det stora landet i väster. Men som vanligt ser varken media eller vissa kändisar igenom sminket på grisen. Paul Krugman ger de amerikanska aktivisterna sitt stöd, vilket tyder på hur dåligt insatt han är. Bakom rörelsen i USA finns Adbusters var grundare anser att det är intressant med bankmännen etnicitet. ”hälften av dem är judar” har han tidigare skrivit. Är det något som Krugman vill förknippa sig med? Göran Greider påstår att det är något ”nytt och spännande” vilket säger mer om Göran än Occupy-rörelsen.

Occupy-rörelsen har mycket gemensamt med sina föregångare. För det första, den må ha sin egen specifika orsak till att den skapas. I detta fall räddningspaketen för banker under finanskrisen (vilket inte skedde i Sverige där ekonomisk hjälp gavs i utbyte mot aktier) och marknadens egoism (som inte är så dålig). Men när man börjar skrapa på ytan så är det alltid målet en total ersättning av dagens kapitalistiska system, alltså tung vänsterextremism. Vid rapportinslaget igår vad det just det som alla intervjuade demonstranter önskade. En av dem, en välklädd tvåbarnsmor med en sådan där dyr trehjulig barnvagn proklamerade att det är kapitalismen som plågar oss alla. På vilket sätt hon själv plågas i sitt uppenbara välstånd diskuterades ej. För det andra, Occupy-rörelsen går i alla vänsterextrema rörelsers fotspår sedan bolsjevikerna när den enträget påstår sig föra majoritetens och de fattigast åsikter, utan någonsin ha frågat dessa massor. 99 % står det på flera plakat vilket symboliserar att de skall företräda 99 % av alla medborgare. Det är något som brukar sluta med pinsamma reträtter när massorna öppet reagerar mot att kulturkoftor ifrån medelklassen lägger ord i munnen på dem. För det tredje så är rörelsen exakt liga vag och oduglig som sina föregångare på att beskriva alternativet till kapitalismen, eller vad man egentligen vill göra. Dess svenska gren fick sitt mediala genomslag på frukostnyheterna några dagar sedan då två unga kulturarbetare med konstiga kläder satt och svamlade i TV-soffan. Maken till nonsens och okunnigt dravel var det länge sedan jag hört. Det främsta de åstadkommit i något tält utanför Riksbanken samt mordiska och våldsförhärligande slagord.
Jag ger Occupy-rörelsen tre månader. Därefter kommer det att vara uppenbart för alla att det endast är en samma gamla förespråkande av planekonomi i en ny förpackning. Till dess har de troligtvis gett oss några goda skratt.

Tacka vet jag dissidenter i diktaturer som snarare kämpar MOT planekonomi. Jag vill därför ta tillfället i akt och skänka en tanke åt Laura Pollán, grundaren av oppositionsrörelsen Damas de Blanco på Kuba, som gick bort igår.

Utan ett enat parti blir det svårt för Håkan

2011-10-13T22:32:00.001+02:00

Marken blir allt osäkrare under Håkan Juholt och frågan är om han kan stanna kvar. Nu vill jag inte skriva mer om den tekniska eller moraliska frågan om den socialdemokratiska partiledarens ersättning för logi, eller för den delen förundersökningen. Allt vettigt som kan sägas är redan sagt. Vad jag däremot inte kan hålla mig ifrån är den interna socialdemokratiska spörsmålet huruvida Juholt skall avgå eller ej. Frågan är just intern. För vad jag och andra borgerliga kärnväljare tycker har ingen betydelse, och borde inte ha det heller. Jag har ju lågt förtroende för Juholt som presumtiv statsminister för att han är socialdemokrat, oberoende av skandaler.

De som bestämmer Juholts framtid är delvis dessa möjliga väljare som gömmer sig bakom ordet ”opinionen”, men framförallt är det socialdemokratiska partiet och dess medlemmar. Hur står det till med stödet inom S? Läser man på S-info där en mängd socialdemokratiska gräsrötter huserar med sina bloggar så verkar det råda fullt inbördeskrig. Somliga kräver helt öppet att deras partiledare skall avgå, medan andra kallar de med sådana krav för ”(s)kitstövlar” och menar smått absurt att den egna ledaren inte gjort något fel alls. Samtidigt luftar vissa ganska grov kritik mot sin ledare på svenskans debattsida, vilket möjligen kan tolkas som ett förtäckt krav på avgång.

Även i partiledningen verkar stödet till Juholt i bästa fall vara ljummet. En av de få som med kraft tar sin partiledare i försvar är riksdagsmannen Peter Persson, som skyller medierapporteringen på rena förrädare som enligt honom är en ”liten klick som säger att de är socialdemokrater men som jobbar för Svenskt Näringsliv och i konsultbranschen”. Men förutom dessa konspiratoriska och hysteriska anklagelser mot partivänner så verkar det stå skralt till med uppbackningen. Någon av dem som vill vara anonym har till och med skvallrar till media att partiledaren skall övertalas att avgå. Morgan Johannsson verkar öppet ganska purken över att han, enligt egna uppgifter, övergavs och hängdes ut efter förslaget om att svenska medborgare av utländsk härkomst skall kunna utvisas. Andra i den innersta kretsen är istället upprörda över att Juholt tillät Morgans och Ilmars utspel överhuvudtaget. Lägg därtill att partiledarens egen assistent gjort uttalanden som kan fälla den egna chefen, och alla läckor med information angående den senaste veckans skandaler vilket måste ha kommit från någon socialdemokrat i den innersta kretsen. Med andra ord verkar Håkan stå ganska ensam i mediablåsten. Hur kan det komma sig? Hur kan en nyss vald partiledare som blivit uppburen som den nya frälsaren för rörelsen vara så övergiven några månader senare?

Orsaken beror inte primärt på skandalen i sig. Jag tror att Håkan Juholt har många fiender men få vänner inom det egna partiet. De som brukar benämnas som högersossar har allt sedan hans tillträde varit skeptiska mot en partiledare som tillhör partiets vänsterflygel. Håkans rätt extrema ideologiska krumbukter i tal sedan makttillträdet knappast har gjort saken bättre. Det har signalerat att sossarna är inne i en kraftig vänstergir i politiken, vilket högerfalangen naturligtvis ogillar. Problemet är att Juholt samtidigt lyckats alienera sin egen maktbas, nämligen partiets vänsterflygel. Skuggbudgeten som formligen slaktades av den egna riksdagsgruppen uppvisade snarare att Juholt inte tänkte följa upp sin kraftiga vänsterretorik med tillhörande politik. Även om partiledaren tvingades backa så förlorade han avsevärt i trovärdighet hos dem som stött honom på vägen mot makten. Socialdemokraterna kan även delas upp i en mer invandringspositiv del (personifierat av Sahlin) och mer isolationistisk blue collar-sossar bestående av dem som varit negativa till den fria rörligheten av arbetare inom EU (hur många minns ropen ”Go Home” på Waxholm?). Den senare gruppen är besviken på att Juholt svek Morgan Johansson (för övrigt även en ledande vänstersosse), och den förra är förfärade på ryktena att Juholt skall ha gett Morgan grönt ljus till utspelet. Till denna dödliga mix av besvikna partimedlemmar kan även räknas dem som rent generellt har förfärats av sin partiledares återkommande dunderklantiga utspel sedan tillträdet och bävar inför en liknande framtid. Förutom de ovan nämnda har vi pensionsuppgörelsen som SACO och TCO inte ville ta i med tång och turerna kring Libyeninsatsen där sossarna ville ge ett sorts militärt bidrag som ingen ville ha och Håkans val av medarbetare från partiets tredjesortering.

Den övergripande slutsatsen är att Juholts problem inte bara ligger i den högst befogade skandalen eller det allt hetsigare mediadrevet där allt mindre misstag nu faktiskt blåses upp till stora proportioner. För det är sossar och bara sossar som avgör Håkans framtid. Vad moderatbloggar skriver har ingen påverkan, och obskyr kritik mot Carl Bildt eller Berlusconis överlevnadsförmåga är irrelevant. För med rätt sorts uppbackning från det egna partiet så borde Håkan Juholt, visserligen rejält vingklippt, kunna reda ut stormen. Det som talar mot den socialdemokratiska ledaren är att han inte har så många vänner kvar i det egna partiet.

Självrannsakan eller skylla ifrån sig, del 2.

2011-10-11T19:01:00.000+02:00

Det finns uppenbarligen olika sätt att reagera på en intern förtroendekris i ett parti. Många sossar visar upp en tydlig vilja till självrannsakan efter Håkan Juholt trassel med boendeersättning. Men sedan finns det vissa som väljer en annan väg. Den socialdemokratiska smutskastarbloggen AlliansfrittSverige försöker istället sprida dyngan över till andra partier genom att påstå att Annie Lööf skulle ha haft en liknande ”lägenhetsaffär”. Men som jag och andra skrev i helgen så var Annies påstådda lägenhetsaffär en tidningsanka. Annie följde nämligen Riksdagens ersättningsregler till punkt och pricka. En annan med liknande strategi är Peter på Röda Bergen som påstår att även Carl Bildt skulle vara utsatt för en förundersökning, av åklagarmyndighet, vilket är ren lögn (läs Ingerös kommentar till inlägget).

AlliansfrittSveriges och Peters beteende uppvisar med all tydlighet att det finns en stark tendens inom den socialdemokratiska rörelsen att bedöma företrädare från andra partier med en annan, hårdare måttstock än de egna socialdemokratiska ledarna. Det innebär synnerligen välförtjänt att socialdemokraternas förtroende urholkas ytterliggare.

Självrannsakan eller skylla ifrån sig, vad väljer sossarna?

2011-10-08T18:11:00.004+02:00

Det här har varit en stormig vecka för socialdemokraterna. Förutom det interna trasslet med skuggbudgeten och att Ilmar Reepalu och Morgan Johansson gav bort ett riktigt kompispass till Sverigedemokraterna när de föreslog att svenska medborgare av utländsk härkomst skulle kunna utvisas från Sverige, så har alltså Håkan Juholt himself fastnat med fingrarna i syltburken. Han har kvitterat ut 160000 kr för ersättning av dubbelboende som han inte hade rätt till, trots att han påmints om regelverket flera gånger. Det är synnerligen intressant men samtidigt ett mysterium för oss utomstående hur rörelsen reagerar på att vara skild från regeringsmakten under en längre tid. För under Juholt verkar socialdemokraterna som ett herrelöst fartyg som håller på att nedmonteras mitt ute på Atlanten av dess egen besättning och dess egen kapten. Men det som verkar vara mest skilt från verkligheten är socialdemokratins syn på sig själv. Morgan Johansson skrev på Newsmill för två dagar sedan att ”Vi [Socialdemokraterna] står över borgarnas hätska personkampanjer”. Det är symptomatiskt för den socialdemokratiska självbilden. All kritik mot det egna partiet, dess ledare eller andra företrädare är alltid osakliga personliga påhopp. Socialdemokraternas egna utspel mot Alliansen, dess ledare och företrädare är däremot alltid höjden av saklighet.

Men kommer någon (förutom lake och Johan) ihåg hur det lät för ca en månad sedan då socialdemokraternas torpeder inom tabloidpressen (Aftonbladet förstås) försökte uppfinna en skandal och placera den i famnen på Annie Lööf? Tidningen försökte göra något skamligt av att Annie använde sig av den ersättning av dubbelboende som riksdagsledamöter har rätt till, trots att hon följt reglerna till punkt och pricka. Intressant nog hoppade en del socialdemokratiska gräsrötter på drevet, som tex Johan Westerholm, Peter Andersson på Röda Berget, Martin Moberg och Annika Högberg. Annie är en ”fifflare” menade dessa sossar. Men hur låter det idag när deras egen ledare inte bara använt samma ersättningssystem, utan dessutom fuskat med det? Vilka epitet har dessa socialdemokrater sparat åt sin egen ledare? För hur var det nu med de där hätska personkampanjerna och sakligheten? Finns det någon riktig självrannsakan inom socialdemokratin? Eller har det där eviga dubbelspelet när Alliansens ersättningsnivåer beskrivs som barbari och socialdemokraternas som är några tiokronor högre beskrivs som höjden av medmänsklighet färgat av sig till den grad att de egna politiska företrädarna skall bedömas på andra grundvalar än Alliansens politiker?

Det är med andra ord fler än Håkan själv som lär förlora i trovärdighet på denna cirkus.

Mer konsekvent motstånd mot Barroso tack

2011-09-28T19:54:00.005+02:00

Tyvärr fick jag rätt i mitt olycksbådande skrivande om EU-kommissionen för ca en vecka sedan. Nu har Barroso krävt en Tobinskatt i EU för att få in mer skattepengar till EU som icke valda kommissionärer kan slösa bort. Han gör det med ren vänsterpopulism. Han menar att finansbranschen har fått så mycket hjälp från samhället så nu är det dags för finansbranschen att betala tillbaks. Men varför skall svenska banker och svenska bankkunder betala in miljarder till EU-kommissionens slöseri? I Sverige skötte vi ju bankkrisen för två år sedan på vårt eget synnerligen lyckade sätt där de banker som behövde statens hjälp också fick byta det mot bankaktier. Varför skall då svenska banker och svenska bankkunder betala något till EU? Vad är vi egentligen skyldiga EU? Svenska banker har ej heller lånat ut pengar likt franska banker till Grekland. Så varför skall svenska banker och svenska bankkunder lida för franska bankers riskbeteende?

Sedan får vi inte komma ihåg att omfattande studier utförda av Finlands Riksbank (beskrivna av Klas Eklund) visar på att en Tobinskatt inte gör finansmarknaden mindre riskbenägen och bättre fungerande. Det påverkar inte riskbenägna spekulationer som skatten påstås förhindra. De transaktioner som en Tobinskatt framförallt skulle slå mot är snabba lån banker gör mot varandra för att minska sina egna risker. Varför gör då bankerna sådana lån? Jo banker får betalt för att ta över företags risker. Om tex Volvo tillverkar tusen lastbilar för den amerikanska marknaden som de vet att de kommer få betalt för i dollar om tre månader så vill Volvo försäkra sig mot att dollarn rasar på den tiden. Därför betalar de en bank för att ta över risken. Banken i sin tur lånar och lånar ut till andra banker i aktier och olika valutor för att minska den egna risken. Med en Tobinskatt försvinner därför viktig säkerhetsbarriär för bankerna vilket skulle gör bankverksamhet riskablare och dyrare. Det skulle även påverka Europeiska företag som därmed måste betala mer för att undvika risker.Vill vi det?

Några som kritiserat Barrosos Tobinskatt är moderaterna Anders Borg och Gunnar Hökmark. Deras kritik stödjer jag helhjärtat. I dagens radiodebatt satte Gunnar huvudet på spiken när han förklarade att en Tobinskatt är populär bland icke-socialistiska politiker i EU bara för att det är ett sätt att ytterligare fördjupa EU-samarbetet. Det är en klarsynthet som är uppfriskande. Men jag skulle vilja att Gunnar och andra borgerliga politiker tänkte på det i alla politiska frågor som diskuteras i EU. Våra svenska politiker verkar nämligen tro sig komma undan ”sherry picking” i en fördjupad union. Alla frågor angående ökat samarbete inom områden man gillar godtar man, men ökat samarbete inom andra frågor som man ogillar tror man sig kunna avfärda. Jag tror inte det är en taktik som kommer att lyckas. Med det ökade samarbetet kommer vi alltid att samtidigt tvingas till kompromisser där vi godtar andra EU-direktiv som vi faktiskt inte vill ha, och med det EU-slöseri av svenska skattepengar. Annars hade vi inte suttit med ett EU som betalar ut miljarder i jordbruksstöd, och stöd till projekt som tex Atens tunnelbana. Förövrigt vill ju Barroso att EU skall förändra författningen så att EU skall kunna köra över enskilda länder som är emot vissa beslut. Vill svenska borgerliga politiker det?

Den missförstådda avhopparen

2011-09-26T22:52:00.004+02:00

Han hade börjat känna sig som en udda fågel bland sina partikollegor. Om det berodde på att han inte passade in socialt och inte kunde efterleva de sociala pålagor partiet krävde, eller om han verkligen hade ändrat sina politiska åsikter lär det debatteras om länge. Hur som helst, hans person och hans beteende ansågs ej passa in i den mall som partifolk och gräsrötter krävde. Men det hade ju börjats så bra. Han hade varit ledarens självskrivna efterträdare, partiets framtidshopp, men som nu hade hamnat i kylan. Det hade börjat barka utför efter de stora händelserna för något år sedan i september. Andra inom partiet hade därefter hamnat i ljuset medan han själv inte passade in på den nya arenan.

Därför ansåg han sig nödgad att ta ett extremt kliv. Han skulle personligen ge sig ut på en riskabel och vansklig resa. Han skulle överlämna en olivkvist och ett löfte om samarbete mot gemensamma antagonister till en av partiets tidigare fiender, men bakom ryggen på sin ledare. Det handlade inte om att fraternisera med den store röde fienden i öst, utan med den något mindre men trots allt mäktige fienden i väst ledd av dess skallige ledare. Han riskerade allt i trovärdighet, men föll pladask. Fienden i väst gav honom fingret. De ville inte ta i honom med tång. Han förklarades icke trovärdig, ja galen av vissa, och hans forna vänner vände honom ryggen med extrem avsky. Hans politiska kapital var därefter noll, och för hans parti var hans upptåg en ren skam som partiet led stort av.

Nu kanske några tror jag skriver om en SD:ares avhopp samt flört med moderaterna, men faktiskt inte. Jag kände mig av någon anledning sugen på att skriva lite om Rudolf Hess, Adolf Hitlers utnämnda efterträdare vars intellektuella stil passade dåligt in bland de övriga nazisterna. Efter krigsutbrottet i september 1939 hamnade han i skuggan av sina kollegor och företog därefter en vansinnesresa i ett flygplan till England bakom ryggen på Hitler för att fösrökamäkla fred med Churchill. Men Hess sattes på sinnessjukhus när han landade. Vilken story egentligen..

Dålig ekonomi var farligare än frånvaro av demokrati för DDR

2011-09-25T18:02:00.003+02:00

2011 kommer med all säkerhet kommas ihåg för de kriser som orsakats av att en hel del demokratiska stater kroniskt missköt budgeten och hamnat i enorma skuldfällor vilket orsakat en global recession. Men kan dåligt skötta statsfinanser undergräva en statsbildning? Ett möjligt svar på frågan får man om man läser Jeffrey Kopsteins ”The politics of economic decline in East Germany”. Boken handlar alltså om DDRs vansinnigt dåliga ekonomiska prestationsförmåga och hur det orsakade murens fall 1989. Kopsteins teori är, de tyska dissidenterna och det tyska folkets kamp för demokratiska friheter mot kommunistdiktaturen i all ära, men den främsta orsaken till landets fall var (1) skuldfällan landet hade fallit i och (2) att regimen inte hade folkets förtroende då det inte kunde förse dem med normala konsumtionsartiklar eller anständig välfärd. Alltså dålig ekonomi var viktigare än frånvaro av demokratiska rättigheter.

The kiss of communism, the kiss of poverty

Walter Ulbricht, landets första ledare hade ett övergripande mål med DDR. Nämligen skapande av en socialistisk stat som ekonomiskt skulle överglänsa dess kapitalistiska tyska alternativ och därmed påvisa kommunismens överlägsenhet. Men det gick åt skogen. I början kan bristen på ekonomisk utveckling delförklaras i att den sovjetiska ockupationsmakten tog ut krigsskadestånd. Men med tiden uppvägdes detta mot att DDR mottog väldigt billiga råvaruleveranser i form av bla olja från öst. Den planekonomiska modellen kunde helt enkelt inte konkurrera med ett Västtyskland som befann sig mitt i det ekonomiska tyska undret. Medan utbud och efterfråga valde marknaden i väst ut vilka företag som skulle blomma och vilka som skulle gå under. I öst kunde inte politiken ersätta dessa mekanismer oavsett hur mycket Ulbricht kämpade. Politrukerna fortsatte att slösa bort pengar på icke lönsamma prestigeprojekt. De östtyska arbetarna började i allt större grad rösta med fötterna och flytta till väst, när skillnaden i levnadsstandarden blev allt större mellan de tyska staterna. Detta var också huvudorsaken till det tydligaste tecknet på östblockets fatala underlägsenhet, byggandet av Berlinmuren 1961. Det var enda sättet att få bukt med en skriande arbetskraftsbrist i DDR.

Den andra katastrofen i DDR som hemsökte regimen enda till slutet var arbetarupproret 1953. De bakomliggande orsakerna var regimens försök i att hinna ifatt väst med att lägga manken till. Men befolkningen hade redan fått offra mycket. Satsningarna på tung industri gjorde redan att konsumtionsvaror uteblev. Nu skulle de även tvingas till än högre skatter och högre priser på de få varor som fanns i kombination med längre arbetsdagar. Resultatet blev strejker, demonstrationer och kravaller. Sovjetisk tanks slog ner upproret. Men det kommunistiska ledargarnityret vågade aldrig efter det utmana arbetarna. Det innebar att löner hölls höga och arbetskvoterna som arbetarna skulle utföra på en dag, hölls låga. Värdet av produktionen i DDR var enda fram till kollapsen lägre än lönerna.

I och med Erich Honeckers makttillträde 1971 försökte DDR göra sig populärare bland sina medborgare genom att bygga en rudimentär välfärdsstat. Problemet var att man inte ens kom i närheten av att kunna betala för sig. Resultatet blev att regimen satte sig i en allt djupare skuldfälla till banker i väst, men trots detta slöseri inte kunde ge sina medborgare den köpkraft eller välfärd de krävde. I jämförelse med väst saknades fortfarande konsumtionsvaror, och kvalitén på tex husen som byggdes var allt för låga och räckte inte till. Det hela blev en ekvation med endast ruin som möjlig utväg. Med tiden blev det inte bättre. I och med västs tekniska utveckling blev konkurrenternas produkter på den globala markanden allt bättre. För den stagnerade östtyska regimen utan innovationer, fanns det bara en utväg till att kunna sälja varor vidare, nämligen lägre och lägre priser, många gånger under produktionskostnaderna. DDRs jakt på utländsk valuta blev allt mer desperat. En strategi var att sälja vidare den olja man fick för eget bruk billigt från Sovjet. Men när ekonomin även krackelerade i Moskva så ställdes dessa sändningar in. En annan metod var att sälja enskilda DDR-medborgares frihet för pengar från Västtyskland, alltså ren människohandel.

Regimen kämpade som besatta in i det sista mot det ekonomiska hotet. Det märktes då finansministern involverade sig i till synes detaljfrågor såsom apelsinleveransen till Jul under de sista åren, och att Dresdens ledande politbyråmedlem letade marmelad åt gruvarbetarna några månader innan murens fall. Men folket kunde inte tolerera mer. När de inte bara förvägrades konsumtionsartiklar i DDRs butiker, men inte ens fick åka till Tjeckoslovakien för att köpa dem (då många använde landet som en transit till friheten i väst) så fick det vara nog. Därmed blev muren ett minne blott.

Vad kan vi lära oss av DDRs fall, pga brist på konsumtionsartiklar? Ett ting är ju att se på DDRs motsats, nämligen diktaturer såsom Kina och Singapore som ha blomstrande ekonomi. Många är vi liberaler som har hoppats på att ekonomisk frihet obönhörligen leder till politiska friheter. Men ekonomisk framgång kan ge diktaturer legitimitet vilket gör att de överlever, varvid förtrycket består. Kina är ganska stabilt trots att förståsigpåare förväntar sig att den nya kinesiska medelklassen när som helst skall kräva politiska friheter. När hörde vi sist om någon opposition i Singapore? Nu behöver det inte allt igenom vara så hemskt. Ekonomisk framgång innebär inte bara att fler medborgare i dessa diktaturer kan ta sig ur fattigdom, utan kräver dessutom att förtrycket mildras. Maos Kina var betydligt mer repressivt än dagens mer kapitalistiska version.

Men även demokratier borde ta sig en funderare på DDRs fall. Ekonomisk misskötsel skulle även underminera demokratiska statsbildningar. Med detta vill jag varken likställa greker med DDR:are, eller Grekland med DDR. Grekerna har mycket sig själva att skylla då de valt korrupta politiker de senaste 30 åren, en möjlighet som förvägrades östtyskarna. Greklands statskassa må också vara misskött, men då landet ej är en planekonomi så är en möjlig statsbankrutt, inte samma sak som DDRs implodering. Dessutom har Grekland, precis som de flesta andra länder annat än ekonomi som förenar nämligen historia, språk, värdegrund, individuella rättigheter, civilsamhälle och demokrati.

Men det finns andra statslika skapelser som inte är lika sammansvetsade. Hur kommer den ekonomiska krisen slå mot EU och EMU? Dessa båda unioner är redan idag folkligt ifrågasatta (se spektaklen kring omröstningarna om Lissabonfördragets införande), och då känslan av att vara EU-medborgare knappast infunnit sig i de breda folklagren så förblir ekonomiska fördelar den främsta orsaken till medlemskap. Tidigare har detta åskådliggjorts via ökad rörlighet av varor, tjänster och människor i många länder. Men med tiden görs dessa fördelar självklara och mindre sammanlänkade med EU som institution. Man skulle ju kunna ha en frihandelszon utan en dyr EU-komission. Den ekonomiska orsaken må fortfarande ges via allehanda EU-bidrag och EU-projekt i nettomotagarländerna i unionen. Men det är ju knappast något som går hem hos nettogivarna som betalar mer än de får tillbaks. Att EU delfinansiera ombyggnaden på Malmö Central gör inte mig så mycket gladare när jag vet att Sverige betalar betydligt mer till EU än vad vi får tillbaks i bidrag. Pengarna skulle ju i så fall kunna slussas direkt från statskassan till bygget i Malmö, utan att gå via Bryssel.

Häri ligger EUs utmaning i den rådande krisen, nämligen att förklara för tyskar, britter, svenskar och finländare, varför de skall betala till projekt i andra länder som missköt sin ekonomi, när även de rikare givarländerna i EU måste dra åt svångremmen. Om förklaring skall gå hem måste det finnas en självkritik inom EU, att byråkrater och politiker inom EU-förvaltningen inser att de inte kan stå utanför den ekonomiska konjunkturen, utan faktiskt också påvisar att EU kan spara pengar och minska ner sin budget. Det gör ju politikerna i medlemsländernas regeringar. Annars kan de pågående kriserna inom EU få enorma effekter för unionens fortlevnad.

Taktiskt smart och byråkratiskt finurligt, men allt annat än bra

2011-09-22T18:02:00.001+02:00

Det känns inte jättekul att samtidigt kritisera partiet man är medlem av, dess avgående partiledaren och dess nye partiledare någon dag på året. Framförallt inte idag när Centerstämman inleds. Men taktikspelet av Centern i kärnkraftsfrågan är usel. Genom att C fick in en skrivelse i energiöverenskommelsen begränsas rätten till att bygga nya reaktorer till företag som redan äger befintliga reaktorer i Sverige. Det vill säga statliga vattenfall samt finska Fortum och tyska Eon (varav de två senare tydligen inte är intresserade). Vill inte någon av ovannämnda företagen vara del i en sådan framtida investering blir det inget, vilket alltså blir en nästan vattentät blockering av nya framtida reaktorer. Tyvärr verkar Annie inte vilja ändra på Mauds taktiska paragraf.

Det är sorligt av flera skäl. För det första anser jag att Sverige kommer att behöva nya reaktorer. De gamla är slitna och någon gång snart är det varken ekonomiskt eller säkerhetsmässigt försvarbart att driva dem vidare. Då vi uppenbart inte har några alternativ, samt att vi kommer att ställa om samhället från oljeberoende (med bibehållen bilism) så behöver nya bättre och säkrare kärnkraftverk.

Men det finns andra skäl också. Rent principiellt anser jag att politik skall vara så tydligt, så rakt, så ärligt och så transperent som möjligt. Denna typ av rävspel är snarare motsatsen. Det är alltså otydligt, möjligen oärligt och svårt att få insikt i. Vill centern öppna upp för nya reaktorer eller inte? Kan vår partiledare svara ja eller nej på den frågan? Detta förfarande är att göra ett skämt av politik. Det blir ett rent byråkratiskt schackspel istället för sakfrågor och ideologi.

För det tredje är det en taktisk blunder. Annie har själv sagt att Centern största problem är otydlighet i politiken vilket jag till fullo håller med om. Men detta taktiska drag är så otydligt det kan bli. Det tog ju journalisterna 2 år att gräva fram det. Och vad blev utfallet? När energiöverenskommelsen presenterades kritiserades partiet hårt av kärnkraftsmotståndarna i de egna leden som kände sig svikna. Nu när sanningen sipprar fram kommer fördömandet från mig, andra kärnkraftspositiva centerväljare samt Allianspartners, som känner sig svikna. Alltså har partiet lyckats med konststycket att bli kritiserade från båda hållen, och väljarna vet inte riktigt var centern står i frågan. Med en tydlig positionering hade kritiken varit från en flank, inte två, och väljarna hade kunnat ta ställning till en tydlig åsikt i en sakfråga. Det hade varit mycket bättre.

Jag hoppas att sunda krafter i partiet driver frågan på stämman, varför inte Per som tydligen skall vara ordförande i kommittén som skall behandla energifrågan?

Ps, i frågan kvotering verkar Centern i alla fall gå åt rätt håll. Distrikten kommer att rösta ner det urusla förslaget att individualisera föräldraförsäkringen (vilket i teorin inte handlar om att ge makt åt individen, utan ge politiker mer makt) bra!

Tobinskatt, ännu ett steg mot ett socialistiskt EU.

2011-09-18T19:53:00.000+02:00

Både EU-kommissionen samt Frankrikes och Tysklands regeringar är ute efter att införa en europeisk skatt på finansiella transaktioner, även känd som en Tobinskatt i hela Europa. Troligtvis blir det inte så mycket av det då både Sverige och Storbritannien är emot förslaget. Men möjligheten finns att skatten dyker upp inom EMU-zonen där kritikerna verkar vara färre.

Men frågan är varför EUs politiska elit vill ha en Tobinskatt? När denna skatt debatterades i Sverige i och med antiglobaliseringsnätverket Attacs ögonblick i rampljuset för tio år sedan, så avfärdades skatten av en enig ekonomkår ( med ett undantag, vänsterekonomen Lars Pålsson Syll), och av alla seriösa Riksdagspartiet, tills bara planekonomerna vänsterpartiet blev kvar. Finlands centralbank utförde en studie angående möjliga effekter av Tobinskatten som även den resulterade i synnerligen negativa slutsatser. Så varför är EU-bossen Barosso, krisdemokraten Angela Merkel och den konservativa Nicholas Sarkozy så otroligt positiva till en skatt som endast vänsterpartister i Sverige vill ha? Gissningsvis är ingen av de tre socialister.

Orsaken ligger troligtvis i synen på EU. Den politiska eliten i Europa vill utan tvekan ha en union med mer makt, med större politiskt utrymme och med ett fördjupat samarbete. Detta kan bara göras möjligt med att ge EU än mer pengar och en möjlighet för unionen att ta ut en egen skatt, oavsett om skatten i sig själv är ekonomisk skadlig. Det är också därför EU-kommissionärer aldrig någonsin kommer att visa politisk handlingskraft genom att föreslå några nedskärningar eller effektiviseringar inom EU. Se vår egen Cecilia Malmström. Som minister i Alliansregeringen så skrev hon under på en ekonomisk politik med sänkt skattetryck så att medborgarna skulle få allt större egenmakt. Men som EU-kommissionär har hon inte uppvisat några liknande tendenser. Istället handlar politisk handlingskraft inom EU alltid om hur våra skattepengar skall användas i något nytt storslaget projekt. Besparingar skulle ju innebära att EUs makt minskar.

Det är just därför vi i Sverige behöver en ny politik vis á vis EU, från borgerliga politiker. För det första varenda statsbildning borde eftersträva (a) den så effektiv och slimmad byråkrati som möjligt, (b) att så mycket makt som möjligt lämnas åt de enskilda medborgarna och (c) att politiska besluten tas så nära medborgarna som möjligt. EU är idag på väg i motsatt riktning, vilket innebär att vi som medborgare får allt mindre makt och att våra skattepengar slösas bort. För det andra är det positiva med EU den fria rörligheten av människor och varor, men inte transfereringar av skattepengar mellan länder. Jag ser inget positivt i att allt större del av skattepengar insamlade i ett EU-land används i politiska projekt i ett annat EU-land. Orsaken är ju att de som betalar kalasen får en väldigt liten möjlighet till att avgöra ifall pengarna används på ett förnuftigt sätt, och en obefintlig möjlighet att påverka ifall så inte är fallet.

Såsom EU är utformat idag kan inte EU bli något annat än en bidragsunion som kräver allt större del av skattepengarna från medlemsländerna. Jag kan inte se något positivt med det. Vi behöver en allmänt skeptisk syn på EU från vår regering, hos så många svenska EU-parlamentariker som möjligt och hos svenska EU-kommissionärer. Annars lär utfallet bli en unionen förlorad till socialisterna, oavsett vilken partitillhörighet Barosso eller Malmström har.

Janne och sanningen, del 2

2011-09-14T22:43:00.002+02:00

Jan Guillou, allas vår KGB-janne, har tydligen inte bara problem med verkligheten när han beskriver sin egen historia. Det finns även en del ytterligare att önska ur hans pågående författarskap rörande 1900-talhistoria. Jackie Jakubowski på DN-debatt sågar Guillous bok ”Brobyggarna” vid fotknölarna, med synnerligen goda grunder. Janne påstår nämligen att tyskarna var de mest humana och goda kolonialisterna till skillnad från britterna som skall ha varit de ”mest vidriga, rasistiska, folkmordiska barbarer”. Det är ju bara det att det inte finns någon direkt brittisk motsvarighet till tyskarnas folkmord medels koncentrationsläger, etnisk rensning och storskaliga avrättningar på etnisk grund i Namibia. De tyska kolonialster som utförde dessa dåd, kunde senare förfina sin mordiska repertoar på Europas judar under 30 och 40-talet. Men det är klart, dessa historiska fakta passar inte in i KGB-jannes världssyn där alla problem kan förklaras med något ondskefullt anglosaxiskt.

Ett europiskt tepartaj med gadden riktad mot Bryssel!

2011-09-10T13:21:00.003+02:00

Ja jag vet att rubriken troligtvis låter tokig. Framförallt i Sverige där varenda ledarskribent från höger till vänster rasade mot teapartyrörelsen efter USAs kreditbetyg sänktes och världens börser blev sjövilda. Men det finns något vettigt i denna libertarianska rörelse som vi européer borde anamma vis á vis EU. Det är jänkarnas skepsis mot varför Washington skall ha så mycket makt och skattepengar, när de enskilda amerikanska staterna borde kunna utföra det mesta av servicen för medborgarna. För de som tar beslut som påverkar väljarna borde vara så nära väljarna som möjligt. På samma sätt borde vi européer fråga oss varför EU skall få en allt större kaka av medlemsländernas skatter och allt mer utökat mandat att reglera eller subventionera våra liv från Bryssel. Politiker i Stockholm, eller för den delen ute i kommuner och landsting har vi betydligt större chans att påverka än en kommissionär eller byråkrat i Bryssel.

Dessutom är det bara att erkänna. Vi borgerliga hade fel när vi var EU-positiva. Detta tåls att säga nu när folkpartiet kör värsta kampanjen för EU och EMU. Visst, jämförelse med sossiga Sverige anno1986, så verkade EU vara en liberal dröm. Medborgarna i EU kunde handla öl på helgerna, behövde inte nöja sig med två socialist-TV-kanaler och hade inte ett dysfunktionellt statligt taximonopol. Men Sverige är idag ett helt annat land, som blivit så mycket bättre och liberalare sedan dess (även under socialdemokratiska regeringar), och det har framförallt skett utan EUs hjälp (undantaget spritfrågan). Det sätter också i EU i annat ljus. Unionen är inte ett liberalt bålverk mot en svensk socialistisk statsmakt. Tvärtom, EU är ett vänsterprojekt. Unionens största verksamhet som tar majoriteten av budgeten är fortfarande att dela ut subventioner till Europas bönder (och tänk att Sveriges bönder klarade sig själva innan 1995). Andra budgetposter är bidrag till öar (!), motorvägar och diverse infrastrukturprojekt som Atens tunnelbana vilket medlemsländerna torde kunna klara av själva. EU-kommissionen har mage att kräva större och större budget när EU-länderna själva tvingas dra åt svångremmen i kristider. De vill också kunna ta ut egen skatt i medlemsländerna, samt driva in en så kallad Tobinskatt på transaktioner, vilket vi i Sverige avfärdade som ett skadligt vänsterpåfund redan för tio år sedan. Hela idén med unionen har blivit att utjämna Europa ekonomiskt genom att ta pengar från rika länder och satsa dem i dubiösa projekt i fattigare länder. Europas minskade roll i världsekonomin skall räddas genom att tex skicka bidragsmiljarder ner i det svarta hål som är Greklands statbudget. Men om vi liberaler inte tror att vi kan göra fattiga medborgare rika genom högre bidrag, varför skulle vi då tro att det fungerar mellan stater? Dessutom verkar denna utjämningspolitik knappast lyckats med något annat än att göra exempelvis Grekland än mer korrupt. EU är inget frihandels- eller fredsprojekt längre, det är en bidragsunion.

Men det är dags för ett trendbrott. Det är dags att vartenda förslag av en EU-politiker synas utifrån om det är väl spenderade pengar och om medlemsstaterna möjligen kan sköta detta själva. Det är dags att varenda kommissionär och EU-byråkrats jobb ifrågasätts. Detta skall ifrågasättas av vanliga liberala politiker (och inte bara populistiska rasister som nästan har monopol på EU-kritik idag) utifrån ett perspektiv där skattebetalarnas pengar inte skall slösas bort, och politiker som tar beslut skall vara så nära som möjligt de väljare de påverkar. Det kallas accountability, vilket innebär att någon har ansvar för beslut och projekt och det finns det inte ett spår av i Bryssels korridorer idag. Det betyder att den okritiska syn borgerliga partier haft mot Bryssel måste brytas. Vi kan inte längre sitta tysta när EU-komissionen kommer med det ena vansinniga förslaget efter det andra. Om liknande idéer yppats av exempelvis Håkan Juholt hade det sågats av varenda borgerlig politiker och borgerliga ledarsida. Varför bemöts en ny reglering eller skatt från Bryssel med hurrarop, medan en ny reglering eller skatt från Rosenbad möts med argsint kritik? Var är konsekvensen i det? Bryssel är inte på rätt väg, och enda sättet att vända på skutan är via något likt en tepartyrörelse med politiker och gräsrötter som med blåslampa analyserar varenda spenderad krona.

Det handlar inte bara om att rädda nu bortslösade svenska skattepengar. Det handlar om att rädda EU från sig själv. Om unionen skall kunna bli i närheten så populär som behövs för att överleva så krävs transparens och att EU inskränker sig till att syssla med sådant som väljarna i EU finner nödvändigt. Annars är det ingen idé att vara med längre.

Vem är med mig?

Varför inte debattera Annies egna åsikter?

2011-09-04T17:56:00.001+02:00

Nu när Annie Lööfs väg till partiledarposten är utstakat så har socialdemokraternas något trubbiga mediavapen Aftonbladet gått på offensiven. Deras främsta taktik har varit den sedvanliga, nämligen att försöka vaska fram en skandal. Resultatet har varit, minst sagt, skralt. Att Annie, (likt alla andra riksdagsledamöter från någonstans utanför Stockholm), har en övernattningslägenhet i huvudstaden och ett hem i sin ursprungliga hemkommun, var ju inget att komma med. Men egentligen borde ingen bli förvånad. Det är på detta sätt Aftonbladet i Jan Helins regi har sänkt sin lägsta nivå i andra debatter som dess påstående judisk organhandel, eller dreven mot Littorin.

Mer intressant är dock tidningens ideologiska offensiv, driven av dess socialistiska kulturdel.
Den går ut på att lägga åsikter i munnen på Annie som hon faktiskt inte har. Hon skall nämligen utmålas som ett högerspöke, Sveriges Sarah Palin. Se exempelvis denna mening:

”Hon motionerar om införande av plattskatt i Sverige, samtidigt som svenskarnas stöd för skattefinansierad välfärd aldrig varit större.”

På vilket sätt är platt skatt i motsatsförhållande till skattefinansierad välfärd? Har Annie någonsin yppat att hon är emot skattefinansierad välfärd? Finns det ens någon svensk politiker av rang som är emot skattefinansierad välfärd? Svaret är nej. Dessutom är det ju snarare som så att orsaken till att svenskar är mer positiva till att betala skatt beror på att Alliansens politik har varit synnerligen framgångsrik. Man har lyckats sänka skatten och behålla nivån på välfärdens kärna, genom att tex sluta ge livstidsförsörjning åt konstnärer eller inte längre ge subventioner på böcker åt högavlönade manliga LO-medlemmar. När politiker visar att de kan göra mer för mindre så blir också skatter mer acceptabla.

Andra på den yttersta vänsterkanten har vädrat n-ordet i sin kamp mot Annie. Nej jag menar naturligtvis inte det rasistiska tillmälet, utan det politiska: nyliberal. Det är den akademisk isolerade vänsterekonomen Lars Pålsson Syll (den enda ekonomen i Sverige som är för Tobinskatt) som använder detta vapen. För vänstern är detta ett glåpord som är den logiska slutfrasen på alla debatter. När någon har blivit kallad nyliberal så skall diskussionen tystna och ifall det är en TV-debatt så skall alla tittare ha bytt kanal för då har vänsterdebattören vunnit. Denna benämning tror nämligen vänstern är något i stil med Asterix trolldryck, något som argument och fakta inte biter på, det är ett supervapen.

Nu är det inte riktigt så. Väljarna är tack och lov smartare än så. Orsaken är ju att ordet nyliberal är så otroligt urvattnat och egentligen inte betyder något längre. Det har och kan klistras på alla från Kjell-Olov Feldt och högerut. Men det intressanta är hur professor Syll reagerar när han ställs inför motargument från Fredrik Federley. Då drar Syll fram ett annat vänsterinvektiv; Thatcher. Eftersom Annie har Thatcher som idol måste Annie vara ond och nyliberal. Men var Thatcher verkligen nyliberal? Hon lade ner massa endemiskt olönsamma statliga företag som utarmade statskassans möjligheter att finansiera välfärdens kärna och liberaliserade den brittiska ekonomin efter ungefär samma mönster som den svenska socialdemokratiska regeringen gjorde här på slutet av 80-talet. Vad var det som var så extremt med det?

Gemensamt för kritiken mot Annie är att den varit helt osaklig. Ingen av hennes opponenter verkar vilja problematisera hennes egna åsikter. Istället försöker man klistra på henne andra åsikter som senare kan förlöjligas eller hitta på skandaler, allt i hopp om att slippa en riktig debatt. Man kan undra varför? vad är det som är så hemskt med att debattera på riktigt med Annie? Är hon så bra? Eller är det bara en bitterhet från vänstern i att centern under Annie näppeligen kommer att bryta med Alliansen?

Andra kommentar: Per Ankersjö, Johan Hedin, Albin Ring Broman

Roligast vinner, varför vi kommer ha kvar kungen och bröllop.

2011-08-28T23:16:00.003+02:00

Jag läste två artiklar idag, om två helt olika saker. Men inläggen har några saker gemensamt. De är hetsiga, överdrivna, bedyrar vikten av principer och är rakt igenom jämmerligt tråkiga. Den ena är Lena Anderssons bedrövelse över att vissa svenskar tycker det är trevligt att kronprinsessan är gravid. Blotta tanken på att vår monarki överlever vår nuvarande festprisse till kung har fått henne att skriva en minst sagt verklighetsfrämmande kolumn där glättiga gratulationer till Viktoria likställs med vurm för genetisk överlägsenhet och varenda vidrighet som Sverigedemokraterna kan stå för. Det andra är en Newsmill-artikel av feminismen Lisa Magnusson där hon menar att äktenskap leder till att kvinnor förtrycks, varför det som princip är fel.

Det fick mig att tänka på att republikaner och (vänster)feminister egentligen har en hel del gemensamt. Båda beskriver en syn på verkligheten som de flesta svenskar inte känner igen sig i. Lena Andersson påstår att monarkin är ett odemokratiskt väsen, vilket naturligtvis implicerar att Sverige inte är en demokrati. Men vem känner sig hemma i den beskrivningen? Skulle Sverige vara märkbart mindre demokratisk än tex Frankrike? Snarare är ju Sverige med en hel del andra stabila europiska grannar bevis på att demokrati och monarki går alldeles utmärkt att förena.

På ett liknande sätt anser Lisa Magnusson att äktenskapet är könsförtryck. Men min egen erfarenhet är att en väldigt stor andel kvinnor verkar vilja gifta sig och verkar gilla att vara gifta. Skulle dessa tycka detta ifall nu äktenskap för kvinnor verkligen var liktydigt med att kasta sig in i ett fängelse?

Förutom dessa båda skribenters egenskap av att överdriva sina hatobjekt till det oigenkännbara, så står båda för något ganska tråkigt, i alla fall i jämförelse med det de kämpar mot. Konstitutionell monarki har förmågan att göra det där med statsskick till något som anses underhållande för en väldigt stor del av befolkningen. Med pompa, medaljer, kungabröllop och slott så blir det en välkommen motvikt mot våra allvarliga politiker i plenisalen. Mot det har vi Lena Anderssons principer där kungen skall bort för att hans farfarsfar var en tyrann. Detsamma kan sägas om äktenskap vis à vis Lisas feminism. Bröllop är kul, förlovningsringar är vackra och väldigt många män och kvinnor gillar att vara lagligt förenade i par. Mot det har vi Lisa Magnussons påstående om att ”äktenskap är politiserad kärlek”.

Detta är den främsta orsaken till att vår monarki kommer att bestå och Fi aldrig kommer att närma sig Riksdagen. Republikaner och (vänster)feminister tenderar att vara så otroligt överdrivna och så bottenlöst tråkiga. Då vinner man inte. När jag tänker på det så måste jag själv ha något masochistiskt drag eftersom jag läste båda artiklarna samma kväll.

Annie visar kompassriktningen

2011-08-16T17:26:00.001+02:00

Igår var en dyster dag för mig som centerpartist. När jag läste debattartikeln i SvD av Fredrick Federley, Annika Qarlsson och de andra två att partiet borde stå för en individuell föräldraförsäkring så blev jag besviken. Tänk att även i det parti jag valt så finns det krafter som vill att politiker istället för föräldrar skall bestämma vem som skall vara hemma med barnen. Tänk att även i mitt parti finns det krafter som ser individer som schackpjäser som skall flyttas och ibland offras för att politikerna skall känna tillfredsställelse av att deras statistiska mål på exakt 100 % jämställdhet är uppnått. Tänk att i centerpartiet finns krafter som anser att alla familjer skall passa in i en mall, vilket då innebär att alla de där konstellationerna ignoreras där en förälder studerar, är egenföretagare, eller jobbar i Danmark vilket innebär att helt delad föräldraförsäkring är omöjlig. Jag håller med att det är tråkigt socialistiskt och fyrkantigt.

Därför var denna dag så mycket gladare. Annie har svarat och kritiserat detta förkastliga debattinlägg med ett frihetspatos som gör henne till en självklar favorit till partiledarposten i mina ögon. Hon visar sig ha ideologisk integritet och en medial lyskraft som är svår att slå.

Ps jag måste fråga mig varför politiker av olika hemvist, framförallt borgerliga envisas att försöka genomdriva denna fråga. Senaste gången förslagets popularitet granskades så var endast 15 % för en individuell föräldraförsäkring, och gissningsvis återfinns dessa lååångt ut på den politiska vänsterkanten. Qarlsson & co:s förslag framstår som ett rent politiskt kamikazeuppdrag. Den mer konspiratoriske kan ju undra om det är dessa centerpartisters försök att rädda KD? Genom att jaga väljare i armarna på Hägglund? Det är ju i så fall ganska vanskligt då vi själva inte är på direkt säker mark…

Ps. jag missade att polaren Martin Olsvenne har vaknat ur bloggdvalan och kommenterat diskussionen på ett lysande sätt.

Varför kommer inte investerarna av sig själv till SAAB Christer?

2011-07-30T16:04:00.004+02:00

Knappat han jag skriva klart inlägget om myterna som håller SAAB levande via konstgjord andning, och så upprepar journalisten Christer Gerlach dem på DN-debatt. Det är samma visa igen: Om Bara några miljarder av våra skattepengar satsas på SAAB så blir allt guld och gröna skogar. Gerlach menar att det skulle locka till sig utländska investerare som då med sitt kapital skall rädda bilmärket. Men jag förstår inte varför alla dessa hugade riskkapitalister, som i decennier gjort pengar på att ta risker, just nu behöver att vi satsar tant Agdas pensionspengar för att släppa till? Dessa herrar brukar man inte behöva truga allt för mycket för att de skall ta fram plånboken i en bra affär. Varför kommer de inte springande nu med sina miljarder om SAABs framtid är så oerhört ljus? Troligtvis håller inte dessa investerare med i Christer Gerlach rosenskimrande analys. Troligtvis anser investerarna att det är en dålig affär där deras, och tant Agdas pensionspengar skulle försvinna ner i ett svart hål.

Det är ju heller inte konstigt. Under GMs tid gick allstå SAAB back med 19000 kr per såld bil, trots att GM satsade 18.5 miljarder bara från år 2000. Det räcker inte med att blimärket har ”bredare modellprogram än man någonsin”. För någonsin är avgrunden, år efter år av miljoner och åter miljoner i förlust. Det krävs med andra ord en helt annan affärsidé än innan för att vända denna skuta. Än så länge har någon sådan revolutionär förändring inte materialiserat sig under Mullers tid, och möjligheterna till att lyckas med något sådant för ett litet bilmärke är begränsad i en bransch där det tar år att utveckla nya modeller.

Är det inte dags att avsluta denna ovärdiga cirkus?

Andra kommentarer: Per Ankersjö, Mikael Andersson

Uppdatering 31 juli: Robert Collin fortsätter sitt osakliga korståg mot regeringen. I förrgår påstod han att regeringen hade fört SAAB bakom ljuset i och med att EIB underkände Antonov som delägare redan 2009. Det visade sig vara en lögn. SAAB visste också detta redan 2009 (precis som fackrepresentanten i SAABs styrelse). Nu påstår Robert Collin att Anders Borg borde ha insikt och möjlighet att påverka då han sitter i EIBs styrelse. Men som vanligt är den evigt konspiratoriske Collin ute på hal is utan saklig uppbackning. Ja Anders Borg är precis som alla andra finansministrar medlemmar i EIBs styrelse. Men styrelsen sköter inte det dagliga arbetet på banken. Denna styrelse är ansvarig för att lägga fram riktlinjer för bankens arbete och är som alla bankstyrelser ansvariga för att banken inte går back. Men de som tar beslut om lån och garantier är endast ”the board of directors” och där är inte Borg eller någon annan regeringsmedlem medlem. Detta är ett ganska sunt förfarande. Precis som med svenska myndigheter är ministern ansvarig och lägger fram allmänna riktlinjer, men får samtidigt inte påverka det dagliga arbetet i enskilda fall. Då kallar vi det för ministerstyre vilket vanligtvis brukar kritiseras hårt. Men jag gissar att sådana petitesser som sanningen inte skall få komma i vägen för Collins och diverse socialdemokraters kamp mot regeringen

Myterna håller SAAB levande via konstgjord andning

2011-07-29T16:52:00.002+02:00

Då står det klart. Det var Europeiska Investeringsbanken (EIB) som stoppat Antonov från att ta över SAAB, inte regeringen. SAAB har vetat om det sedan 2009, och borde därför ha kunnat agera därefter. Att då Antonov vill stämma Reinfeldt, Olofsson och Borg på fullkomligt osannolika grunder tyder på att han troligtvis inte är en så seriös markandsaktör som han ger sken av. Däremot borde det få många socialdemokratiska kritiker att ångra sin uppskruvade kritik mot regeringen. Men så blir naturligtvis inte fallet. Dessa socialdemokrater hatar ju regeringen, så regeringen skall enligt dessa bära hundhuvud oavsett. Vissa av de socialdemokratiska kritikerna har en något uppskruvad språkbruk, vilket bör intressera nu när alla talar om hatisk retorik i sociala medier. Leine anser tex att Reinfeldt vill ” ta död på ett av det starkaste fackförbunden genom arbetslöshet” i en konspiration för att ”tvinga arbetare ta lägre löner genom att tjäna herrfolket i RUT-avdragens djungel”. Sakligt? Nej, däremot hetsigt hatiskt och med ett krigsinspirerat språkbruk. Andra oppositionella bloggare är än värre. En anonym menar att regeringen består av ”landsförrädare” och en annan påstår att de ”dödar sjuka”. Aftonbladets Robert Collin hävdar att regeringen är med i en konspiration mot SAAB med EIB, vilket säger mer om Collin än någon annan (Collin anser förövrigt att orsaken till man säger ”happy hollidays i USA istället för marry X-mas beror på en judisk lobby).

Men egentligen borde det inte spela någon roll. SAAB må ha nio liv men de borde sedan länge vara slut. Tyvärr håller företagets arbetare fast vi det hoppet, även om det skadar dem själva. Men orsaken till att dessa personer hoppas beror på att många oppositionella debattörer sprider osanningar och myter om SAAB. Det är dags att göra upp med myterna:

Myt 1: SAAB har inte fått en chans, är ett bra investeringsobjekt och GM var en dålig ägare som inte hade intresse av att det gick bra för bolaget. Därmed skulle det vara kapitalförstörande att låta SAAB gå under.
Fel på alla sätt: SAAB automobiles har fått otaliga chanser men i princip aldrig gått med vinst, varken när det hängde ihop med SAAB Scania eller i GMs regi (förutom en liten vinst 1994-95). Ej heller var GM en snål eller ointresserad ägare. Företaget sköt till 18,5 miljarder sedan år 2000. Trots det kom SAAB ej på fötter, och gick alltså även back under brinnande högkonjunktur 2007 medan Volvo gick med vinst. Det betyder att varje bil som SAAB tillverkat och sålt har varit en förlustaffär. På vilket sätt skulle en konkurs av ett sådant bolag vara kapitalförstörande? Det är ju snarare kapitalförstörande så länge det hålls levande. På vilket sätt skulle några nya miljoner eller miljarder förändra något när GMs satsningar inte hjälpte? De som hävdar att svenska skattebetalares tillgångar eller ryska oljepengar skulle kunna ändra på SAAB, är svaret skyldiga.

Myt 2: Att inte ekonomiskt stödja SAAB från statens sida tyder på en allmänt negativ syn på svensk bilindustri och verkstadsindustri
Fel. Det tyder snarare på en realistisk syn på huruvida ett skuldtyngt företag utan idéer skall kunna vändas på rätt köl med skattebetalarnas pengar. Volvo har knappast motarbetats.

Myt 3: Det är inget problem att SAAB är så litet.
Fel. Att SAAB är litet betyder att det är beroende av GM när det gäller stora delar av utvecklingen av nya bilar. Förhållandevis lite i en SAAB är unikt. Stora delar är utvecklat av GM och finns även i GMs egna modeller. Därmed blir det svårt för SAAB att utveckla något eget nytt vinnande koncept, iväg från dagens förlustsiffror. Företaget har inte den kapaciteten, och det skulle ta mycket tid och mycket pengar att förändra detta faktum. Det är även ett problem när det kommer till att finna en ny storebror på bilmarknaden åt SAAB. Eftersom så mycket i SAAB är GM, så består SAAB förhållandevis lite av unikt know-how. Vad köparen får är främst ett varumärke och utanför Sverige är varumärket förvånansvärt svagt.

Myt 4: Staten skulle kunna driva SAAB, och det är SSAB ett bra exempel på.

Nej SSAB är snarare det enskilda undantaget som bekräftar regeln att stater är urdåliga på att driva företag, och än sämre på att rädda redan olönsamma företag. På misslyckade exempel på statligt räddande har vi Götaverken, Uddevallavarvet, Karlskronavarvet, Eriksberg, Finnboda, Kockums, Karlskronavarvet and Öresundsvarvet. Vi har hela engelska bilindustrin, kolgruveindustrin, stålindustrin, vi har italienska Ente nazionlae Idrocarburi. Men SSAB då? Det var en ganska lätt båt att få på rätt köl. Det var en sammanslagning av hela svensk gruvnäring bestående av otaliga gruvor, stora som små, tekniskt utvecklade och dåligt utvecklade i en salig blandning. Genom ett stålbad där 50% av gruvorna och de anställda försvann kunde företaget göras lönsamt. Någon liknande lätt lösning är inte möjlig för ett redan strömlinjeformat SAAB som inte säljer tillräckligt med bilar. Dessutom var inte SSAB bara en ekonomisk saga utan innehåll även vansinniga och dyra statliga sidoprojekt som Stålverk 80, och utbyggnaden av Luleås hamn. Alltså empirin talar kraftigt mot att staten skulle kunna rädda SAAB.

Myt 5: Det blir kostnader även om man låter SAAB gå under i form av ökad arbetslöshet.

Fel. Såvida inte SAAB går med vinst och därmed skapar ett mervärde så ger statliga stödpaket till SAAB inte ett dyft mer än A-kassa till SAABs arbetare skull ge. Faktiskts ger det mindre än A-kassa till arbetarna. För ifall SAAB läggs ner så är inte denna arbetskraft låst i ett icke-lönsamt företag, utan kan då rekryteras till andra verksamheter som faktiskt går med vinst.

Om vi alla kan göra upp med dessa myter och gå vidare så hade det troligtvis blivit lättare för alla, inklusive SAABs hårt prövade anställda, Men det går inte så länge sossarna stretar emot och ständigt river upp detta sår med osakliga strandhugg i debatten. Problemet är att oppositionen bara bryr sig om företag som är förlorare. Men det är ju företag som är vinnare som vi vill ha fler av. Bolag som anställer fler och går med vinst så att skatteunderlaget kan växa. Det är dessa vinnare vi skall bry oss om ifall arbetslösheten skall ner och om vi skall ha råd med en välfärd som kan ta hand om de som inte klara sig själv.

Dagens industri utser årligen så kallade gasellföretag, vilka är bolag som i fem år i rad växer både ekonomiskt och anställt. De gasellföretag som utsågs 2000 till 2010 nyanställde under samma tid 167000. Det är 2,5 gånger så många nya jobb per år som skulle gå förlorade om SAAB går i konkurs. Är det inte viktigare att se till att dessa vinnare växer mer istället? Det gör man genom att göra det lönsammare att jobba och utbilda sig. Genom jobbskatteavdrag och slopad värnskatt. Det gör man genom att göra det lättare och anställa, eller vid behov lättar att sparka. Det är rätt väg istället för att försöka rädda förlorarföretag.

Låt SD vara ensamma om att använda tragedin politiskt

2011-07-24T20:47:00.003+02:00

Massakern i Norge, har som vid alla stora tragedier, startat en mängd diskussioner och debatter. En del sämre än andra. Jag håller fullständigt med i kritiken mot de Sverigedemokrater som den evigt hetsande Kent Ekeroth. Hans antydningar på twitter bland smileys och hånfulla ”haha” att det var muslimer som låg bakom terrorangreppen, som senare bröts mot tystnad då det stod klart att en etnisk norrman med högerextrema åsikter var den skyldige, talar sitt tydliga språk. Jimmie Åkessons pressekretare Linus Bylund är inte ett dugg bättre. Sverigedemokraterna är inte ett rumsrent parti. De hetsar och kollektivt dömer invandrare och tvekar inte att göra billiga politiska poänger av mänskliga tragedier. Vidrigt.

Men det är en logisk kullebytta att bunta ihop dem med Per Gudmunsson, Björn Lindahl, Magnus Ranstorp och Henrik Brors tidiga spekulerande att det möjligen var islamister som låg bakom terrorangreppen. Dessa herrars skriverier är nämligen inte att hetsa. Orsaken är enkel. Al-qaida är inte detsamma som muslimer, vilket jag tycker det är sorgligt att man måste påpeka för socialdemokrater och vänsterpartister. Räcker det inte att vi gång på gång måste förklara det för Kent Ekeroth och hans likasinnade? Vidare, senaste gången vi höll på att hamna i en liknande tragedi, nämligen för ca 6 månader sedan i Stockholm så var det just en Al-qaida-anknuten terrorister. Var det hetsande då också att beskriva vad som verkligen hände och vem det var som låg bakom det misslyckade dådet?

Men oavsett om massakern bara skall användas mot Sverigedemokraterna så tycker jag det är högst tveksamt förfarande. Dels tror jag inte det kommer att lyckas. Att referera till att Jimmie Åkesson och Anders Behring Breivik båda skulle vara” barn av sin tid” kommer endast att övertyga de redan frälsta. Det är ett på tok för vagt sätt att binda en partiledare i svensk Riksdag till Norges värsta terrorist och massmördare och väljarna vet det. Dessutom så finns den ”uppskruvade retoriken” som vi nu hör så mycket om (och som utan tvekan finns bland SDs ljusskygga gräsrötter på webben), även inom en vänster och socialdemokrati där utryck som ”parasit” och ”utsugare” har använts i mer än ett sekel och där beskyllningar om förräderi emellanåt duggar tätt mot dem som går emot strömmen i de egna leden (någon som kommer ihåg Prime-sossarna?).

För det andra tycker jag det är rent moraliskt dubiöst. Sverigedemokrater som Kent Ekeroth har redan ertappats med byxorna nere. Han anser klart och tydligt att alla muslimer kan vi dra över en kam och fördöma för vad ett ytterst fåtal islamister ställer till med. Däremot anser han inte att hyperkonservativa kristna nationalister skall behöva stå till svars för vad Anders Behring Breivik har ställt till med. Räcker inte den uppenbara dubbelmoralen? Påvisar inte det med eftertryck vad Sverigedemokraterna är för parti? Att använda Kent Ekeroths kollektivism och dubbelmoral på Kent Ekeroth och hans likasinnade är att sänka sig till Kent Ekeroths nivå. Gör det inte.

Mångkultur orsakade inte Utöya-massakren

2011-07-24T15:02:00.000+02:00

Norden har fått sitt svar på Timothy McVeigh, Oklahomabombaren och ett fullständigt osannolikt antal unga människor har blivit mördade för sina åsikters skull. Efter terrorangreppet kommer den sedvanliga diskussionen igång. Vad är det som får en människa till att begå så här ohyggliga handlingar? Oberoende om terroristen och massmördaren är konservativ extremnationalist, islamist, nazist, kommunist, eller något annat, så tenderar åtminstone vissa, att skylla på oss själva, på vårt eget samhälle. Jag anser att man är helt fel ute i ett sådant resonerande, men det finns alltid något rent mänskligt i att fråga sig, om man hade kunnat undvika en sådan här massaker med sitt eget agerande. Men Anders Behring Breivik handlingar påvisar hur fruktlöst detta tankesätt är.

Hans första dåd, attentatet mot regeringskvarteret är visserligen ett handlande som vi möjligen förväntar oss av en vettvilling som anser sig vara i krig mot samhället. Han slog till mot landets ledning och staten. De civila offer som dödades eller lemlästades, endast för att de rörde sig i regeringsområdet var så kallat collateral damage. Det är visserligen kallblodigt och vrickat. Men det är i all fall någon form av logik, även om den är skruvad. Ungefär som att vissa anser att attacken på Pentagon under 9/11 var militärt legitimt, så går det i alla fall att förklara gärningsmannens mål och tankegångar i detta dåd.

Men hans andra dåd påvisar terrorismens logiska ändhållplats. Genom att planerat och kalkylerat attackera Utöya, med målet att mörda så många socialdemokratiska ungdomar som möjligt avslöjas vilka perversa tankegångar som driver terroristen. Enligt honom är politiskt aktiva 13-åringar lika legitima mål som en regeringsbyggnad. Eftersom terroristen valde att ge sig utan motstånd så var de mördade ungdomarna till och med mer legitima mål än de poliser som arresterade honom (poliser som av samhällshatande gärningsmän många gånger får representera samhället).

Det betyder att det egentlig mening inte finns något sätt för samhället och oss medborgare att möta en terrorist (oavsett bevekelsegrund) halvvägs. Bara genom att vara medborgare i en demokratisk stat, omfamna demokratiska val och individens rätt är vi enligt terroristen legitima mål. Genom att ställa oss bakom de mänskliga rättigheter där män och kvinnor har lika rättigheter och där individen själv väljer sin kultur och hudfärgen på de som individen vill umgås med, så blir vi enligt terroristen legitima mål.

Vi skapar nämligen inte terrorister genom att vara för invandring (vilket vissa Sverigedemokrater påstår), genom att låta konstnärer rita av religiösa ledare, för att vi stödjer demokratibyggande i Afghanistan, eller något annat. Det är vår blotta existens, vår frihet och vår demokratiska rättighet att vara sosse, moderat, centerpartister eller vad vi nu vill, som terroristerna är ute efter. Det bör vi komma ihåg, inte bara denna gång, utan även vid andra attacker på fria samhällen.

Ska aftonbladet köpa OnOFF?

2011-07-21T18:16:00.001+02:00

Allt började med att Svenska Dagbladet ställde den relevanta frågan ifall Juholt vill köpa OnOff. Orsaken är naturligtvis att socialdemokraterna gång på gång skyllt SAABs prekära situation på regeringen, och inte på faktumet att bilmärket säljer för få bilar. Juholt själv talar om en mer aktiv näringspolitik, såsom att staten på något sätt skall in och försöka påverka vilka företag som skall lyckas och vilka som skall misslyckas. Det hela verkar vara en kollektiv socialdemokratisk kursändring tillbaks till 70-talet politik, när man ser till hur Peter Hultqvist vill att svensk försvarsindustris existens skall vara viktigare än att svenska militärer får den bästa utrustningen när de riskerar liv och lem i Afghanistan. Därför är frågan relevant.

Katrine Kielos anser inte det. ”Nej, Juholt vill inte köpa Onoff” skriver hon, och trummar dramatiskt vidare med en mängd förlöjligande exempel. Vi får reda på att förstaliga företag inte är förenligt med socialdemokratisk näringspolitik.

Men efter det är klarheten och tydligheten i Katrine Kielos inlägg som bortblåst.

Helt plötsligt får vi veta att förstatliga företag med kroniska lönsamhetsproblem minsann inte är en så dålig idé med hänvisning till SSAB. (Vad Kielos inte nämner är att SSAB var en ganska lätt båt att få på rätt köl. Hela den svensk gruvnäring bestående av otaliga gruvor slogs ihop och tvingades igenom ett stålbad där 50 % av gruvorna och de anställda försvann kunde företaget göras lönsamt. Detta gjorde SSAB till ett extremt undantag bland misslyckade statliga räddningsprojekt världen över. Dessutom var inte SSAB bara en ekonomisk saga utan innehöll även vansinniga statliga sidoprojekt som Stålverk 80, och utbyggnaden av Luleås hamn.)

Vidare får vi reda på SAAB och OnOff inte är ”komplett skilda saker”, vilket givetvis för frågan till att vissa företag trots allt kanske skall räddas av staten så vi inte skall ”förlora industriell kompetens helt i onödan”. (Vilken myndighet och på vilka grunder som skall avgöra ifall en konkurs är i onödan lämnar hon naturligtvis öppen)

Vad skall vi dra för slutsatser av Katrine Kielos schizofrena respons? Egentligen är artikeln symptomatiskt över det hon försöker försvara, nämligen socialdemokratisk näringslivspolitik. Sossarna må kunna förklara vad denna politik inte är, men de klarar aldrig av att berätta vad den egentligen står för. Det är inte Alliansens politik, där företag själva får bära sina vinster och förluster. Det är heller inget tydligt alternativ där staten förstatligar alla dåliga företag. Det är något annat. Något annat ungefär lika mystiskt och oförståeligt som hur socialdemokraterna ”väljer” partiledare. Vad ”industripolitiskt ledarskap” egentligen betyder får religiös mysticism att framstå som extremt lättförståeligt och logiskt.

Min egen tolkning är socialdemokraterna baserar sin näringspolitik på en nostalgitripp. Man vill tillbaks till en tid då socialdemokratiska ledare kunde förhandla med företagsledare och LO-kompisar bakom lykta dörrar och avgöra svenska företags framtid med direkt stöd, statliga investeringar på dubiösa grunder och fackliga eftergifter. Vinnarna var enskilda svenska företag, LO och sossarna som hade monopol på statsmakten. Förlorarna blev konsumenterna och de som ville starta nya svenska företag, och de som hade blivit anställda av dessa nya företag som stängdes ute i kylan. Sverige har väldigt få stora företag som blev stora efter 50-talet.
Men det lär inte bli något annat än en nostalgitripp. Idag har vi offentliga upphandlingar för att sjukhus, försvar och skolor skall köpa billigaste och bästa utrustningen, istället för vad enskilda politiker tycker. Idag kan vi via media, internet och ökat resande få reda på vad som är bra och dåliga, billiga och dyra produkter från världen över, istället för att vara instängda i en bubbla där endast det som produceras i Sverige gäller. Ökad transparens och ökad medborgargenomsyn gör Juholts nationalromantiska näringslivspolitik från 70-talet till en oanvändbar dinosaurie. Det vore mer intressant om Katrine Kielos tog bladet från munnen och försökte försvara denna fossil-politik.

Centerns partiledarval och socialdemokratiska björnkramar

2011-07-21T13:33:00.000+02:00

Det börjar bli dags att utnämna efterträdaren till Maud Olofsson. För min del ter sig Annie Johansson det mest fördelaktiga valet. Jag önskar mig ett centerparti som ånyo tar på sig en stabil liberal färdriktning á la 2006. Även om jag gillade Maud, så tycker jag att den utlagda kompassriktningen har suddats ut av diverse utspel och en del reträtter sedan dess. Det har väljarna bestraffat partiet för. Valet av ny partiledare måste även bli en öppen process till skillnad från det mystiska påvevalet som gav Håkan Juholt partiledarposten inom socialdemokraterna. Ett liknande vatikant rävspel skulle totalt undergräva trovärdigheten för den nya partiledaren som redan har ett hårt arbete framför sig att trygga Centern mot Riksdagsspärren på 4 %.

På tal om socialdemokraterna så verkar Centerns vägval intressera sossar mer än det egna partiets framtid. Det är här är förklaringen:
Socialdemokraterna är ett maktparti. Så länge de kunde ha monopol på regeringsmakten så fungerade partiet någorlunda. Orsaken är att partiet dels har bestått av sin vänsterfalang av gräsrötter, och dels av välutbildade mittenpolitiska karriärrister. Men karriärristerna som varit livsviktiga för att lägga band på sina ideologiska partivänner och locka till sig medelklassväljare, skyr socialdemokraterna när partiet är förpassat till opposition. Det finns ju ingen anledning att göra karriär i ett oppositionsparti, framförallt inte när vänsterfalangen i tid och otid hänger ut högerfalangen som förrädare och nyliberaler. Kvar blir den sorgliga skara som huserar på S-info och som skrämmer bort en medelklass som fått det allt bättre under Alliansens. Det har även fått genomslag i partiledarposten som nu är ockuperad av en nationalromantisk betongsosse som verka tycka att 70-talets varvstöd var höjden av näringspolitik. Ökenvandringen får också ekonomiska konsekvenser då partiets sugardaddy, LO lider när dess politiska bröder är utan makt och därför blöder medlemmar. Det bådar inte gott för socialdemokratins framtid. För att bryta denna nedgång och åter dra till sig mittenpolitiska karriärrister så måste sossarna vinna tillbaks makten. Men för att vinna tillbaks makten så måste Alliansen brytas. Blockpolitik är nämligen det som gör socialdemokratisk makthegemoni omöjligt. Därmed attackeras just Centern med förhoppning om att partiet skall göra om Olof Johanssons misstag. Nämligen överge sina borgerliga vänner och verka lydparti åt Göran Persson, vilket väljarna straffade Centern hårt för.

Alltså, centerpartiet gör bäst i att inte lyssna på råd från vänster. Det beror inte bara på att råd från sossar är ett råd från ett lik såsom Per Ankersjö fyndigt formulerade det. Framförallt beror det på att råd från sossarna främst är till för att laga det egna socialdemokratiska partiets fel och brister. För Centerns väl har sossarna inget övers för.
Frågan för centerpartiet är ifall partiet även i fortsättningen vill se att Sverige utformas efter de ideal och idéer som huserar inom de borgerliga partierna, eller de ideal och den ideologi som huserar inom socialdemokratin och dess rödgröna partners inom miljöpartiet och vänsterpartiet. Det är liberalism (om än utspädd) mot socialdemokratisk statskramande á la 70-talet. Valet borde vara enkelt.

Låt inte slaskjournalism bli politik

2011-07-03T11:28:00.002+02:00

Idag fortsätter Aftonbladet sin repris med drevet mot Sven-Otto Littorin på förstasidan (och sorgligt nog hänger svenska dagbladet på). Det som slår mig är att de verkligen försöker koka soppa på en spik. Har de verkligen inte mer än så att komma med? För ett år sedan anklagade Aftonbladet Littorin för sexköp. Det gick inte och tidningen gjorde bort sig efter att ha förstört en persons liv. Nu trummar de på med revansch i blicken, men med vad? Att Littorin på sin fritid raggade på internet. Är det verkligen allt? Tydligen.

Som ett ljus i mörkret kan vi glädjas åt att så många, på båda sidorna om den politiska mittfåran har sett igenom Aftonbladets tarvliga försök att göra det privataste till politik. Men det finns tyvärr även de som hejar på från läktaren likt skandaltörstiga blodhundar.

Tidningen har en artikel om att detta skulle kunna bli ett KU-ärende med kommentarer från Josefin Brink från vänsterpartiet och Peter Eriksson från miljöpartiet. Jag hoppas verkligen klokare element i dessa partier sansar dessa självutnämnda moralens väktare. Det skulle nämligen ge ett sorgligt prejudikat ifall det lägsta av det lägsta av svensk slaskjournalism skulle upphöjas till debatt i svensk Riksdag. För vill verkligen Peter Eriksson och Josefin Brink att KU skall översköljas med ärenden över vilka hemsidor ministrar besöker på sin fritid, vem som har hånglat med vem på krogen, vem som gillar smisk eller vem som är otrogen med vem?

Om det allra privataste blir politik, vad blir egentligen politikens ställning då? Naturligtvis skulle Aftonbladet vinna på det. Det skulle ge dem en fernissa av seriositet till deras taffliga verksamhet, samt ett carte blanche åt att flytta fram positionerna ytterligare då deras värsta gamar till journalister kan leta igenom statsråds hushållssopor efter något komprometterande.
Men vinner vi som medborgare något på att en nypuritanism skall sätta agendan i politiken och där Aftonbladet tillåts vara inkvisition?

Tidigare inlägg: Med ursäkten ”säkerhetsrisk” gör Aftonbladet det privata till politik

Ps. I drev reagerar många huvudlöst. En av de mer skruvade reaktionerna kommer från Rosemari på den socialdemokratiska Kulturbloggen. Hon menar visserligen att Aftonbladet gått för långt och att sexchattande knappast är något att komma med. Men sedan slår allt slint. Hon menar nämligen att regeringen skall skämmas för att de inte lät Littorin fortsätta som minister för helt lagligt chattande. Men vi vet ju faktiskt inte varför Littorin avgick. Enligt honom själv orkade han inte med drevet. Med tanke på att Rosemari var en av dem som hoppade på och deltog i detta nypuritanska drev mot Littorin för ett år sedan, så borde det kanske vara på plats med liite självrannsakan från bloggerskan innan den reflexmässiga kritiken mot regeringen. Eller?

Med ursäkten ”säkerhetsrisk” gör Aftonbladet det privata till politik.

2011-07-02T13:17:00.003+02:00

Aftonbladet gör allt för att tvätta det egna byket efter att de skapade Littorinskandalen för ett år sedan. Visserligen lyckades då tidningen jaga bort ministern från regering och rampljus. Men Aftonbladet lyckades verkligen inte övertyga opinionen med sina obskyra anklageler utan bevis och där det påstådda vittnet, den anonyme och självutnämnda sexsäljaren ”Anna” knappast övertygade någon mer än socialdemokratiska sensationslystna bloggare som gottade sig i den påstådda skandalen.

Nu kör Aftonbladet på i än mer skakiga associationscykler för att svartmåla honom. Littorin skall tydligen anonymt ha chattat på så kallade sexsidor, vilket inte är olagligt och vilket han själv erkänt. Men för att göra det hela smaskigare så påstår sig aftonbladet vara i kontakt med någon självutnämnd skinnare som menar att han kunde ha utpressat Littorin ifall han vetat att Littorin stod bakom någon av de alias han påstås ha använt sig av, under den fullständigt missvisande rubriken att ”Littorin lurad av utpressare”. Förutom det intressanta faktumet att Aftonbladet uppenbart har gjort det som regel till att använda grovt kriminella (eller personer som påstår sig vara grovt kriminella) till sanningsvittnen, så kommer man inte ifrån att det är en ganska skakig indiciekedja. Många ”kanske” och ”om”. För att försöka krydda denna smaklösa torra och ointressanta skosula till sensationsbiff med något så lägger Aftonbladet in den sedvanliga ”Vad visste regeringen”.

Ja jag hoppas verkligen att regeringen inte visste någonting. Den dagen SÄPO används till för att totalt kartlägga och blottlägga ministrars privatliv inför statsministern, ja då vill jag inte leva kvar i det här landet. Vill Aftonbladet att Reinfeldt skall sitta med en SÄPO-dossier varje måndag med listor över vilka ministrar eller regeringstjänstemän som vågat titta på något naket på Internet, varit otrogna eller kanske onanerat i duschen? Bakom smaskiga ord som ”säkerhetsrisk” skapar Aftonbladet ett drev som för något decennier sedan (med rätta) hade avfärdats som löjlig nypuritanism värdig en frireligiös pastor som bränner porrtidningar och mässar om skärselden. Men som nu tydligen kan användas för att göra det allra privataste till politik. Eller egentligen bara för att ge ett skimmer av seriositet när Aftonbladet vill sälja lösnummer bakom rubriker som innehåller ordet ”sex”.

Och vad för säkerhetsrisk kan egentligen en arbetsmarknadsminister vara? Det är inte som ÖB som sitter på massa hemligheter viktiga för Rikets säkerhet. Han har knappast heller nyckeln till Riksbankens reserver. Enda risken (och även den är avlägsen) är att han privat hade känt sig tvingad att punga ut med lite av sina egna stålar. Det värsta som skulle kunna hända regeringen är ju i paritet med vad som hände för ett år sedan då, ja just det, Aftonbladet utpressade Littorin till avgång…

Det enda de här artiklarna påvisar, är hur lågt Aftonbladet sjunkit i Jan Helins och Lena Mellins regi. Det är hopplösa artiklar där judar utpekas som organhandlare, utpressningar mot ministrar med anonyma vittnen och grova kriminella lyfts fram som sanningsvittnen. Kan Aftonbladet sjunka lägre, utan att börja gräva sig ner i bottenslammet?

Thomas Böhlmark, Kjellberg, Jerlerup, Zac, Mina moderata karameller

PS, förövrigt har ovan nämnda Torbjörn Jerlerup en föredömlig artikel i Newsmill i ämnet, om hur Aftonbladet har tagit upp handsken från 50-talets moralister som jagade bort bögar från ministerposter, just för att homosexuella påstods vara säkerhetsrisker.

Svenskt Näringsliv är något på spåret

2011-06-30T20:36:00.007+02:00

Svenskt Näringsliv vet verkligen hur de mest effektivt retar upp kulturkoftor. ”Sänkt studiestöd för humaniora” är ju en riktig pärla till rubrik om man vill att förmiddagskaffet skall fastna i vrångstrupen på vårt avlånga lands alla kulturredaktioner. Nu har Stefan Fölster visserligen förtydligat att det sänkta studiebidraget (inte lånet) endast skulle gälla vid studerande av direkta hobbykurser såsom Harry Potterkunskap, svampplockning och liknande, men inte seriösa humanistiska ämnen såsom språkkurser. Och det har jag själv svårt att invända mot. Varför skall en hårt arbetande undersköterska subventionera någon annans hobbyintresse?

Däremot anser jag att Svenskt Näringsliv har initierat en debatt som är mycket större än att det finns värdelösa kurser på våra högre utbildningar. Nämligen faktumet att universitetsutbildning allt mer ses som ett sätt förverkliga sig själv istället för att bilda sig till något som man kan leva gott på. Detta är något som många bittert får erfara resten av sitt liv då de betalar tillbaka studielånet på en utbildning de inte har någon nytta av i karriären. Det är ej heller en kritik som bara vända sig till dem som fyller filosofi-, teatervetenskaps- och barnspråkkurser (jo det finns sådana) på universiteten. Det är något som till rätt stor del även kan vändas mot andra, likt de som mig fyllt naturvetenskapliga program på Sveriges universitet. Visserligen har jag själv aldrig varit arbetslös. Men förvånansvärt många av min typ jobbar med något som är ganska långt ifrån utbildningens mål, och även jag har på senare år börjat röra mig bort därifrån i min yrkesroll. Dessutom är det ingen hemlighet att löneutvecklingen är betydligt gynnsammare hos många vänner som valt inriktningar inom ekonomi, juridik, eller blivit ingenjörer.

Vad jag egentligen är ute efter är inte så mycket att det är fel på vad folk väljer för kurser på universiteten (även om det finns många sådana fall också, genusvetenskap någon?). Snarare vilka kurser man INTE väljer. Valfri humaniora eller naturvetenskaplig universitetsutbildning hade blivit så mycket bättre i yrkeslivet om den hade kombinerats med ett års studier i ekonomi, juridik eller IT. För både naturvetenskapliga som humanistiska utbildningar är ju egentligen lämpade som yrkesutbildningar till synnerligen smala segment inom vårt samhälle. För hur många är egentligen professionella lingvister, kulturvetare eller forskare i biologi i Sverige? Med all säkerhet få i jämförelse med hur många som spottas ut nyutexaminerade i dessa ämnen från universiteten. Visserligen kan rätt många tillgodose sig en hel del från dessa utbildningar i sin yrkesroll i alla fall. Fast det kräver oftast att man även kan något annat, exempelvis ekonomi eller juridik. Så varför inte bredda dessa smala utbildningar med något som i princip alla kommer att behöva. Problemet är ju att universiteten inte för fram sådan information. Tex lektorer vid en naturvetenskaplig institution är främst intresserade av att fylla sina egna kurser och utbilda forskare (som senare kan bli billig arbetskraft i form av doktorander). De är mindre intresserade av att förespråka breddning av utbildningen på andra institutioner vilket de stora flertalet som kommer att jobba inom läkemedelsindustrin skulle behöva, att kombinera medicinsk kunskap med ekonomi, juridik eller IT. Liknande kritik kan ges till valfri humanistisk institution.

Så innan valfri kulturvetare sågar Svenskt Näringslivs rapport med hur mycket de själva har nytta av sin utbildning trots att karriären ter sig vara långt ifrån dess mål. Fundera istället på vad som hänt ifall några av alla dessa smala C- eller D-kurser betalda med dyra studielån hade ersatts med lite företagsekonomi. Hade det inte varit lite bra för karriären?

Arga unikum: Svenskt Näringsliv har verkligen lyckats reta upp hela svenska kulturetablissemanget. Däremot är kritiken ett slag i luften efter Fölsters klargörande i Studio Ett som jag nämnde ovan. Dessutom är det avslöjande när den ynka promille av kulturbaroner som lyckats leva gott på sina kulturstudier, likt artisten Bard och kulturprofessor Eric Liedman gör sitt bästa med att förolämpa Sveriges ingenjörer eller misstolka Svenskt Näringsliv. Problemet är ju snarare den stora massan som plöjer ner år av studier och dyra studielån och sedan arbetar med något för utbildningen irrelevant. Inte den handfull som kan leva gott på det. Det här är ett problem med vårt utbildningssystem och unga människors val oavsett om man anser att trixa med studiebidrag är en lösning,

Krisen i Grekland är ett hot mot Håkan Juholts politik

2011-06-24T09:24:00.001+02:00

Från en ganska långvarig blogg-dvala så kan jag inte låta bli att påpeka Greklandskrisen så här på midsommar. Till rätt nyligen har reaktionen i Sverige från media och från politiker både från höger och vänster (förutom vänsterpartiet förstås) varit ganska unisont. Det har säkerligen berott på att de borgerliga partierna (precis som en enig omvärld) ansett att den hårda medicinen mot krisen är den enda vägen, medan socialdemokraterna i god internationell anda velat stödja Papandreous regering.

Men denna enighet verkar nu rämna. Allt fler socialdemokrater verkar vilja hitta alternativa förklaringar till Greklands prekära situation. Den socialdemokratiska X-ministern Lena Sommestad påstår att ”en ekonomisk boom” till följd av Euron orsakat krisen, men klarar inte av att förklarar hur en sådan boom skulle ha tvingat grekiska regeringar att spendera pengar de inte hade. I aftonbladet hävdar ledarredaktionen att grekerna minsann inte jobbar för lite. Nej enligt tidningen ” är det bara sydkoreanerna som har längre arbetsveckor än grekerna”. Vad aftonbladet däremot inte nämner är hur mycket, eller snarare hur lite grekiska statsanställda har jobbat i en sektor där 100.000 anställts de senaste tio åren som rena politiska mutor. På något sätt verkar både Sommestad och aftonbladet vilja sudda ut gränsen mellan greklands ekonomi och grekiska statens ekonomi. Det är ju den senare som orsakat krisen genom horribel misskötsel, och som drar ner hela den grekiska ekonomin i morasen.

Varför försöker sossar blanda bort korten i en kris som så uppenbart beror på att grekiska regeringar har levt över sina tillgångar? Jag menar att detta beror på att socialdemokraterna i opposition slängt Göran Perssons hårda ekonomiska nypor över bord för en allt mer vänsterpopulistisk syn på ekonomi. Den kritiske må hävda att detta inte avspeglade sig i valrörelsen där blocken slogs om att vara ekonomiskt trovärdiga. Men jag vill hävda att det var en fluga från den socialdemokratiska oppositionen. De vaknade upp sent i valrörelsen och insåg att Mona Sahlins sug på att köpa konkurshotade bilfabriker med svag marknadsställning för skattebetalarnas pengar inte gav tillräckligt med röster och Thomas Östros försökte därefter sig på en dålig imitation av Anders Borg. Förövrigt en fluga som Håkan Juholt nu övergivit för att precis som Mona babbla om att staten skall slänga pengar på SAAB.
Alltså vänsterpopulism står på agendan för Juholt & co. I ett sådant läge är det inte opportunt för sossarna att Grekland inför våra ögon påvisar vad sådan vänsterpopulism kan leda till. Då är det bättre att som Sommestad försöka ge skulden på en mystisk ekonomisk bom skapad av en abstrakt marknad, eller än mindre konkret ting såsom ”kapitalflykt”. Sossarna försöker alltså ge sken av att Grekland inte gjort något fel varvid dagens kris skulle vara orättvis. Med andra ord är det därmed kapitalisms och markandsekonomi orättvist och ologiskt. Det här är alltså gammal mossig kritik av kapitalismen som system. Enligt sossarna är det tydligen förnyelse anno 2011… Jag gissar att svenska mittenväljare inte håller med.

USAs kritiker bryr sig mer om Bin Laden än de soldater som oskadliggjorde honom.

2011-05-08T19:25:00.000+02:00

Vilken vecka. Världens mest ökända och farliga terrorist med otaliga liv på sitt samvete är äntligen död. Åtminstone en galning mindre i världen som kan mörda eller lemlästa. Varenda människa som föredrar öppna och fria samhällen borde se detta som en seger (och nej jag tycker inte det är oliberalt eller ociviliserat att fira detta). Men i ankdammen Sverige handlare debatten om att det tydligen var folkrättsligt fel att döda Bin Laden. Går man in på en vänsterhemsida likt AllainsfrittSverige och fluktar på diskussionerna går i trådarna så verkar många på vänsterkanten anse att terroristledarens död är ett större brott än 9/11.

För min del tyder folkrättsdiskussionerna snarare på att det är fel på folkrätten (och att en hel del debattörer har ett synnerligen solkigt demokratiskt kompass). Den är uppenbarligen inte anpassad till hur vi skall handskas med ett diffust militärt nätverk som har förklarat krig mot omvärlden. Som Johan Ingerö nu försökt banka in i allas medvetande var Bin Laden ingen tjuv, ingen mördare eller brottsling som med enkelhet kan ställas inför rätta. Han var befälhavare för en militär rörelse som försökte förinta vår civilisation. I sitt hem i Pakistan var inte Bin Laden civil. Han var där ledare för Al Qaida och planerade sina massmord därifrån. Därmed var han naturligtvis även ett legitimt militärt mål i sitt hem. Nu låg hans hem visserligen i ett suveränt land som USA inte utan godkännande kan stövla in i. Men å andra sidan så hade Obama mycket goda skäl till att inte lita på att Pakistans regim med dess talibanvänliga underrättelsetjänst skulle göra vad som krävdes. Därmed torde USA haft både tillräckliga skäl och rättslig uppbackning för denna militära aktion. Hur alla insnöade folkrättsexperter kan missa en sådan självklarhet är för mig helt oförklarligt

Var det då rätt att döda Bin Laden? Eller skulle han bara ha fångats in? Vänstern och miljöpartiet tycker inte det, med stort medhåll från många sossar och diverse andra debattörer. Att han inte ställdes inför rätta i Haag eller i en Nürnbergrättegång har av olyckskorpar på crack tolkats som att västs demokrati är nedmonterad. För min del ter sig detta resonemang synnerligen naivt inför den verklighet de amerikanska soldater som utförda operationen ställdes inför. Vi kunde knappast förvänta oss Bin Laden utlämnad i bojor på en flygplats likt Milosevich. Pakistan har ju haft sedan 2003 på sig utan att det hänt. Ej heller går han att jämföra med demoraliserade nazistledare som gav upp inför en allierad militär övermakt 1945. Al Qaida är snarare mordiska fatalister som bestämt sig att dra med så många västerlänningar som möjligt till dödsriket. Det innebär att de som fick uppdraget att på ett eller annat sätt oskadliggöra Bin Laden tvingades till en hel del säkerhetsåtgärder ifall de hade tänkt sig komma oskadda tillbaka. Tänk ifall ni själva var en av dem. Tänk att vara i ett främmande land där du inte kan förvänta sig stöd från myndigheter och gå in i en befäst villa där Bin lade med livvakter huserar. Alltså, ledaren för ett terrornätverk som skickat iväg otaliga hejdukar på självmordsuppdrag. Du vet inte vem som är beväpnad i huset förrän de dödat vederbörande och du vet inte om någon eller något i hemmet är en apterad bomb som i ett ovaksamt ögonblick kan detoneras och döda eller lemlästa dig och dina kollegor. Hade inte du då skjutit för att döda?

För min del ter sig de senaste dagarnas diskussion som att många svenska debattörer har betydligt mer omtanke om Bin Ladens påstådda rättigheter, än om livet på de amerikanska soldater som oskadliggjorde detta monster och därmed gjort oss alla en obetalbar tjänst. Vänsterns inneboende självförakt mot den västliga civilisationen gör dem mer omtänksamma mot teokratiska terrorister än mot dem som försvarar vårt sätt att leva.

Risken med ett halvhjärtat ingripande

2011-03-26T19:36:00.000+01:00

Svante Cornell skriver en väldigt bar artikel idag, med liknande farhågor som jag själv försökte förmedla för ett par dagar sedan. Ingripandet i Libyen är halvhjärtat, och det är även mandatet. Resultatet riskerar att bli ett långvarigt krig, kanske ett dödläge eller till och med en Gaddafi-seger. För oppositionens styrkor består till stora delar av ur militär synvinkel minimalt utbildade grabbar med Kalasjnikov i en pickup. Kommer verkligen dessa klara av att störta Gaddafis styrkor som har pansar och artilleri, endast med hjälp från luften? En hjälp som förövrigt är betydligt mindre i antal plan än NATO-ingripandet över Kosovo? Jag hoppas att oppositionen klarar det, och en del hopp ges åt att de intagit Ajdabiya, men det påminner på ett skrämmande sätt om de där no fly-zones som Bush den äldre påtvingade Saddam efter första Gulfkriget. Dessa förhindrade visserligen Saddams massaker av kurder i norr och shia i söder (precis som det pågående Nato-ingripandet förhindrade en massaker i Benghazi), men att omvärlden inte störtade Saddam då förlängde det irakiska folkets lidande med tio år. Risken är att vi får ett liknande utfall i Libyen. För att libyerna verkligen skall slippa förtryck, massaker eller vedermödor av ett långt krig så krävs troligtvis betydligt mer engagemang än vad väst uppbringat än så länge och mer långtgående manöverutrymme än vad FN-mandatet ger. Det behövs med andra ord en plan och en strategi för att avsätta Gaddafi. Dessvärre verkar Obama inte beredd att ta sig ann ett sådant åtagande, och knappats EU heller.

Med utgångspunkt i denna analys så är jag inte helt okritisk till den delen av svensk vänster som nu för en gång skull är positiv till en militär intervention av USA med västliga allierade. De har naturligtvis utvecklat sig från den delen av svensk vänster som är kritisk till ingripandet i Libyen. De sistnämnda är självutnämnda pacifister fast i den gamla antivästliga ståndpunkten att bara de som dör av amerikansk eller västerländsk militär räknas, men när diverse skurkar från tredje världen mördar och slaktar så räknas det tydligen inte. De primära offren i Libyen är ju inte Gaddafis hejdukar i radaranläggningar och stridsvagnar som angrips av Nato-plan, utan fredliga libyska demonstranter som massakreras av Gaddafis artilleri.
Men det verkar som den delen av vänstern som är för ingripandet, är det till stor del för att USA och väst i egentlig mening inte har varit så pigga på att göra något. För Gaddafi är ju i inte värre än varken Milosevic, Saddam eller talibanerna i Afghanistan, som vår vänster inte ansåg att väst skulle ingripa mot. Alltså, om Obama eller EU hade haft en uttalad strategi och plan för att avsätta Gaddafi och visat så med militärt eftertryck så undrar jag om vänsterns USA-hat övervunnit omtanken för libyerna. Exempelvis anser ju Andreas Malm att just faktumet att omvärldens reaktion är en flygförbudszon istället för en militär intervention (vilket kan innebära marktrupper) är en orsak till varför det kan stödjas av honom. Med andra ord är det viktigare att skeptiskt hålla koll på att väst inte sysslar med något som kan uppfattas som ”nykolonialism” än att stoppa Gaddafi. Så talar knappast någon som skulle vara Sveriges svar på Christopher Hitchens.

Kanske inte en fråga om barmhärtighetsmord?

2011-03-24T22:57:00.002+01:00

Fallet med läkaren som misstänkt ha förkortat livet (med några minuter) på en gravt hjärnskadade nyfödda flickan på Astrids Lindgrens sjukhus verkar bli en fråga för rätten. Jag har skrivit en del om saken och jag måste erkänna att det hela har intresserat mig. Bland annat för det irrationella läkarhat som blottats i vårt avlånga land i spåret av detta sorgliga drama, och som förövrigt är blocköverskridande. Det kan exemplifieras av moderaten norah4you och den socialdemokratiska ombudsmannen Krassman. Intressant nog verkar läkarhatet hos dessa två grunda sig i något närmast religiöst och allmän skepsis mot läkekonsten som en vetenskap. Jag debatterade nämligen ämnet med båda två för ca ett år sedan, och båda ifrågasatte det medicinska faktumet att flickan ifråga var så pass hjärnskadad att hon hur som helst hade avlidit inom timmar efter det att respirator stängts av och alltså utan räddning. Båda debattörerna är snarare upphetsade att en läkare kan hamna i fängelse, än någon omsorg om flickan ifråga. Både sorgligt och förvånande att personer som annars verkar vara vid sina sunda sinnen blottar ett sådant irrationellt hat utan att ens blinka eller skämmas.

Men grunden till hela denna hetsiga debatt har haft sin utgångspunkt i att läkaren ifråga skall ha begått någon form av barmhärtighetsmord genom att förkorta de sista plågsamma ögonblicken i denna flickas liv. Men jag undrar om det verkligen är frågan. Det har nämligen läkt en hel del detaljer i fallet som får en att undra. 1. Den anklagade läkaren har aldrig antytt om att det rör sig om ett barmhärtighetsmord, utan att hon själv inte injicerat något i barnet. 2. Det står inget i journalen om tiopental-injektion och barnet dog tidsmässigt ganska lång tid efter det att respiratorn stängts av vilket snarare tyder på en naturlig död. 3. Koncentrationen tiopental som uppmätts vid obduktion har varit absurt höga och även halterna morfin har varit långt högre än förväntat. Så höga att man (a) kan ifrågasätta om någon medicinsk kunnig injicerat barnet eller (b) ifall injektionen kan ha skett efter barnet avlidit (c eller båda). 4. Det har förekommit uppgifter om att” Sprutor med morfin, tiopental och stesolid” skall ha funnits i sjuksalen där barnet låg, men läkaren hävdar att tiopental aldrig användes 5. Lägg där till att ”Föräldrarna vädjade flera gånger att flickan skulle få någonting för att slippa lida”, att rummet där flickan låg i skall ha varit fullt av släktingar till barnet och familjen skall ha varit ganska bitter och hatisk mot personalen.

För min del låter det som att försvaret, utan att säga det rent ut, försöker peka på att någon annan skall ha utfört dessa injektioner. Kanske en förkrossad och förtvivlad familjemedlem fann kramperna i dödsögonblicket olidliga och tog saken i egna händer? Det var möjligen kaotisk och något hotfull stämning under dessa ögonblick och personalen tappade kontrollen eller varvid någon kunde injicera barnet utan att sjukvårdspersonalen kunde göra något, eller ens upptäckte det. Möjligen skedde denna injektion efter det att flickan avlidit. Men det kanske inte ingår i läkarpraxis att skylla på patienters släktingar, varför dessa indirekta antydningar istället kommer ut.

Ett svajigt prejudikat är en björntjänst till västs vänner

2011-03-22T21:28:00.002+01:00

Det har varit en hel del glada tillrop för att FN och väst äntligen har fått nog och försöker stoppa Gaddafis massmord på Libyens folk med militära medel. Även om jag stödjer ingripandet helhjärtat så är jag inte lika positiv till vad det betyder. För min del vill jag nämligen ha ett globalt aktivt väst som gör allt i sin makt för att göra sig av med tyranner likt Gaddafi. Men omständigheterna som har lett fram till Nato-planen över Libyen snarare påvisar en motvilja från väst att spela en sådan roll, och en västlig impotens mot omvärlden.

Låt oss först begrunda impotensen. Både USA och EU ställde som krav för ingripande att arabförbundet och FN skulle ge sitt godkännande. Nu hände det mirakulöst nog. Men vad hade hänt ifall Marockos kung eller despoten av Syrien hade ansett att omvärldens ingripande i libysk inrikespolitik (även om ”politik” i det här fallet handlar om massmord) skulle vara ett olycksbådande prejudikat och ett hot mot den egna absoluta makten? Vad hade hänt ifall Putin ansett att ”korståget” mot Gaddafi måste förhindras och Ryssland använt sitt veto i säkerhetsrådet? Hade då Obama och EU låtit Gaddafis mördarpack obehindrat fortsätta sitt vidriga arbete? Vad innebär detta lama prejudikat nästa gång i nästa land då världens alla ledare inte håller med? Och vad kommer att hända i Libyen om omvärlden trångsynt följer ännu ett halvhjärtat FN-mandat som visserligen ger rätt att hindra regimens mord på egna befolkningen, men inte ger rätt att göra sig av med roten till detta onda som är regimen?

Västs motvillighet oroar även, både i detta specifika fall och i andra närliggande fall. Barack Obamas utrikespolitik har visat sig vara kliniskt fri från visioner. Den kan sammanfattas med ”I am not Bush”. Det räcker inte för världens enda supermakt. I vartenda land där det korrupta ledarskapet utmanats av folket så har Obama stått fullkomligt handfallen. I just Libyen vilket varit en fiende till USA sedan länge, så verkar det inte ha funnits någon form av amerikansk kontakt med oppositionsrörelser eller amerikanska drömmar om ett demokratiskt Libyen post-Gaddafi. Hur är det möjligt? Hårt trängd av de vänsterdemokrater som engagerade sig intensivt i hans presidentkampanj så är nu Obama synnerligen motvillig till att agera i Libyen och verkar vilja avsäga sig ledarskapet för koalitionen så fort som möjligt.

Och EU då? Tja det har ju inte gått snabbt direkt att komma fram till ett militärt ingripande. Istället för att bli den demokratiska supermakt som kan ta vid då USA sviker och vara en garant för frihet, så verkar snarare vår union söla ner hela processen och låter de mest pessimistiska bestämma farten. Bara för att Angela Merkel inte hare varit intresserad så har nu hela EU väntat på tok för länge på ett ingripande och därmed kommer många fler libyska oppositionella betala med sitt liv, än om Cameron och Sarkozy hade fått köra sitt eget race.

Osvikliga FN-entusiaster likt Pierre Schori må gilla denna tvekande lösning där omvärlden får ingripa för att förhindra blodbad, men inte avsätta regimen som utför blodbadet. Men vi andra borde se på det med mer skepsis. Ett halvhjärtat involverande i Libyen riskerar att skapa ett långt krig eller en hopplös förhandlingsfred med den galne diktatorn. Och prejudikatet då? Nja, om jag hade varit oppositionell i exempelvis Iran, så hade jag nu vetat att väst inte kommer att vara mycket till hjälp. Om jag hade varit georgier och oroad av Putins maktambitioner så skulle jag nu veta att väst inte kommer att vara mycket till hjälp. För USA och EU ingriper från och med nu bara när alla håller med.

Ps, intressant att ytterlighetsvänstern internt bråkar om man skall stödja krig mot en mordisk diktator eller vara mot västs militarism som kan stoppa en mördare

Skärskåda kärnkraftsmotståndarnas påståenden

2011-03-20T17:12:00.001+01:00

Den pågående tsunami-orsakade kärnkraftsolyckan i Fukushima är mer än en vecka gammal och läget verkar stabilisera sig något dag för dag. I princip kan man säga att varje dygn som arbetarna håller stånd mot olyckan så minskar risken för radioaktiva utsläpp. Orsaken är att det som vållar problem är någorlunda kortlivade radioaktiva ämnen som bildas under kärnklyvningen. Då reaktorerna varit avstängda nu i en vecka så minskar förekomsten av dessa ämnen. Det avgörande skedet är om ingenjörerna på plats lyckas få igång extern elförsörjning, och om det kan starta reaktorerna egna vattenpumpar. Worst case scenario är en brand då viss radioaktivitet sprids via väder, ganska lokalt (alltså inte i närheten av Tjernobyl).

Vad som däremot inte avklingar är den hetsiga kärnkraftsdebatt som startat här i Sverige. Visserligen anser jag att denna svenska debatt på ett rätt osmakligt sätt har satt den riktiga katastrofen i Japan i skymundan, jordbävningen och tsunami som orsakat över 10000 dödsoffer och gjort 100000-tals hemlösa. Men den har varit avslöjande. Vi har nämligen fått en chans att skärskåda de argument kärnkraftsmotståndarna lägger fram, framförallt Lars-Olov Höglund som jobbat med kärnkraft och Göran Bryntse från Folkrörelsen mot kärnkraft, och se hur de står sig i debatt mot välutbildade åsiktsmotståndare.

Lars-Olov Höglund medverkade i SVT-Debatt i veckan och kom där med sensationella påståenden. Han menade att Fukushima skulle bli värre än Tjernobyl bland annat på grunda av det handlar om ett äldre kraftverk med mer nedsmutsad reaktor och att en sådan olycka är oundviklig. Detta höll inte någon av de närvarande experterna från industri och akademi med om. De menade att reaktorns ålder inte förvärrar en olycka, utan snarare mängden bränsle i reaktorn och vilken effekt reaktorn gick på under olyckstillfället (med mera någorlunda kortlivade radioaktiva ämnen, se ovan). Då Tjernobylreaktorn var större med mer uran, gick på full effekt och exploderade utan inneslutande skal så är logiken att denna olycka inte går att överträffa av de mindre, avstängda och inneslutna reaktorerna i Japan. När Lars-Olov Höglund ställdes mot dessa motargument, kunde han tydligen inte bemöta dessa utan förolämpade sina åsiktsmotståndare och påstod att det var en debatt på första klass-nivå (samt påstod att de var del i en konspiration). Vid varje sådan här debatt som Lars-Olov Höglund medverkar i så blir bilden av honom som en rättshaverist som antingen inte har koll eller är fullständigt oärlig. En annan motståndare som medverkade var den före detta centerpartisten Solveig Tärnström vars minst vansinniga påstående denna afton var att ”kärnkraft är en manlig energiform”.

Göran Bryntse debatterade på Godmorgon Sverige mot Mattias Lantz från Nuclear Power? Yes Please påstod att CLAB där Sverige mellanlagrar använt kärnbränsle kan jämföras med bassängerna ovanpå reaktorerna i Fukushima, som har visat sig vara den svagaste länken i dessa drabbade kraftverk. Men bassängerna på CLAB ligger 50 meter under markytan insprängda i bergrum. Göran Bryntse påstod även Tjernobylkatastrofen ”orsakat en miljon döda” i cancer. Så avslöjande det då blev när toxikologiprofessorn Robert Nilsson skrev, med hänvisning från epidemiologiska studier, att Tjernobyl endast kan tillskrivas 28 dödsfall av akuta strålskador och 3000 cancerfall (varav långt ifrån alla haft dödlig utgång). Alltså har inte heller Göran Bryntse koll på grundläggande fakta i debatten.

Emil Shön redaktör på jordens vänners tidning skriver gillande på Helsingsborgs dagblad om en bok av en viss Paul Zimmerman som påstår att våra bedömningar av strålningens risker bygger på falska grunder och är underskattade, samt att detta är en konspiration. Problemet med Zimmermans påståenden är att han bygger dessa åsikter på anekdoter om missbildningar i Tjernobyl som står i stark kontrast till de epidemiologiska studier som Robert Nilsson (se ovan) citerar. Han använder liknande anekdoter från Basra Och Falluja där utarmat uran använts av USA:s styrkor, fast flera oberoende studier av bla FN, och eniga forskare menar att utarmat uran inte orsakar förhöjda strålrisker och missbildningar (om de skapar något överhuvudtaget så är det njurskador) .

Respekt för åsiktsmotståndare är en naturlig del i de flesta debatter. Men i kärnkraftsfrågan blir det allt svårare när ledande debattörer på nej-sidan antingen är horribelt okunniga, eller oärliga och ständigt hänvisar till mystiska konspirationsteorier. Det sorliga är att Bryntses, Tärnströms, Höglunds och Shöns bristande argument tyvärr har smittat av sig på andra motståndare till kärnkraft som i andra frågor framstår som rätt vettiga. Sossen Johan Westerholm påstod i veckan ” "Att skjuta upp debatten i likhet med vad DN Ledare, ledande folkpartister och en och annan orolig centerpartist vill är att spotta japanerna i ansiktet." och hänvisade sedan i blint tro på rättshaveristen Höglund. På vilket sätt japanerna mitt i sin egen jordbävningskatastrof skulle bry sig om vi i lilla Sverige använder kärnkraft eller ej, ville han naturligtvis inte svara på. Sossen Nina Drakfors är även hon villig att tro på konspirationsteorier. En annan sosse skriver att det är ”gift i vattnet”, men beskriver naturligtvis inte halterna som är otroligt små. Nivån på argument har med all tydlighet nått botten.

Kan inte ni kärnkraftshatande sossar tänka lite länge? Om nu kärnkraft är en konspiration av den politiska eliten, i maskopi med kärnkraftsföretag och med strålforskare inom akademin, då borde ju även kärnkraftspositiva socialdemokrater ha varit inblandade. Exempelvis en viss Olof Palme eller en viss Håkan Juholt.

Uppdatering: jag glömde länka till Per Ankersjö som skriver att Fukushima inte får göra oss mer beroende av olja, och hur vissa socialdemokrater utnyttjar katastrofen för kortsiktiga poäng i debatten.

Skrämselpropagandan är en ologisk följd av Fukushima

2011-03-13T16:25:00.002+01:00

I spåren av jordbävningen och den humanitära katastrofen i Japan så verkar de svenska kärnkraftsmotståndarna på ett minst sagt groteskt vis andas morgonluft. Orsaken är risken att det skett en allvarlig olycka, en så kallad härdsmälta, eller partiell härdsmälta i det drabbade kärnkraftverket Fukushima 1. Det vill tydligen svenska kärnkraftmotståndare utnyttja för sina egna ändamål i Sverige. Men låt oss för en gång skull se på det här med en gnutta eftertänksamhet.

1. Dessa möjliga tillbud har inträffat efter en av de 4 värsta jordbävningar som någonsin uppmätts med en magnitud på 9.0. Något liknande är inte möjligt i Sverige.
2. Även om det skett en härdsmälta i reaktor 1 vid Fukushima 1, trots den massiva jordbävningen och trots en explosion i överbyggnaden på reaktorn så har av allt att döma inte härden brustit. Reaktorn är fortfarande innesluten i sitt skal av betong och stål. Det betyder att även om det värsta möjliga scenariot har inträffat vid Fukushima 1 så är risken för omgivningen, utanför det mer extrema närområdet förhållandevis liten. En upprepning av Tjernobyl där hela reaktorn flög i luften, är inte aktuell just pga att de sovjetiska reaktorerna till skillnad från de japanska saknade (bland annat) ett rejält skal.
3. Det utsläpp som hittills har rapporterats, av små mängder radioaktiv gas, för att minska på trycket inne i reaktorn hade förhindrats exempelvis i de nu nedlagda Barsebäck-reaktorerna. Där hade man installerat en silo av makadam som den radioaktiva ångan hade filtrerats igenom och där de radioaktiva partiklarna hade fastnat.
4. Fukushima 1 må vara japansk, men den är lika gammal som våra svenska reaktorer. Den började byggas 1966 och skulle, även innan helgens tillbud, stängas ner pga av dess ålder snart, och ersättas av andra reaktorer som är under konstruktion. Reaktor 1 (och 3) vid Fukushima 1, är konstruerad med nästan 50 år gammal teknik och har inte mycket med framtidens reaktorer att göra som kan tillverkas för att omöjliggöra härdsmälta och med självcirkulerande kylningssystem.

Alltså, trots de mest extrema förhållanden som kan uppbådas på vår jord med en massiv jordbävning med åtminstone 10 000 dödsoffer så har det som redan kallats den tredje värsta civila kärnkraftsolyckan orsakat 1 dödsoffer, 4 skadade och utsatt 22 till 160 personer för olika nivåer av förhöjd strålning. I jämförelse med det totala antalet jordbävningsoffer så är det otroligt lite. Liknande tillbudsnivå vid ett kolkraftverk eller en kraftverksdamm hade med säkerhet kunnat orsaka betydligt fler offer. Att detta skulle avskräcka oss i Sverige från kärnkraft är ologiskt. Snarare visar det på hur säkerhetsbarriärer fungerar när även det värsta möjliga scenariot utfaller.

Dessutom har detta skett vid ett 45 år gammal kärnkraftverk i ett jordbävningsområde. Att det skulle ge oss en fingervisning varför vi INTE skulle bygga nya reaktorer baserat på betydligt modernare teknik än Fukushimareaktorerna, i Sverige, är oförståeligt. Om det är något vi skulle lära oss, så är det snarare att det är säkrare att ersätta gamla kärnkraftverk med nya, byggd med ny teknik, än som i Sverige uppgradera gamla reaktorer in absurdum. För varken Sverige eller Japan kan idag ersätta kärnteknik med alternativa energikällor. Det är helt enkelt inte ett fungerande alternativ.

Uppdatering: Jag har nu fått både ros och ris för mitt inlägg. Ros från ”Nuclearpower? Yes please” som förövrigt är en väldigt bra och kunnig sida att uppdatera sig om vad som händer i Fukushima timme efter timme bättre än dagstidningarna. Ris från socialisten och vänsterpartisten Erik Berg. Han menar att kärnkraften riskbemötande bygger på att extrema situationer är just extrema, men över tid så menar Erik att det händer hur som helst. Därmed måste vi sluta med kärnkraft (och massbilism och industrisamhälle). Han menar också att min åsikt kan sammanfattas med ”Något liknande är inte möjligt i Sverige”. För min del tycker jag det är synd att Erik inte läste hela mitt inlägg. Jag skrev mycket mer än så. Nämligen att under de mest extrema förhållanden under en jordbävning som troligtvis dödat mer än 10000 personer, med det värsta scenariot tänkbart runt och i 3 reaktorer med åtminstone partiella härdsmältor så har väldigt lite radioaktivitet har släppts ut av tillbuden vid Fukushima och de mänskliga offren varit minimala. Det påvisar snarare att det här inte är någon lek med sannolikheter där länder ”prövas plötsligt på slumpens knivsegg”, utan att kärnkraft står pall vid värsta möjliga utfall. Eriks misstag som han delar med flera kärnkraftsmotståndare är att de gömmer sig bakom Tjernobylkatastrofen och menar att det var den logiska och absoluta följden av varje kärnkraftsolycka. Men det var en helt annan konstruktion med hopplösa sovjetiska brister som det inte finns motstycke av i västerländska reaktorer. Den logiska och absoluta följden av det värsta tänkbara scenariot i en västerländsk reaktor är dock något annat. Det skulle visserligen kunna gå värre än i Fukushima men fortfarande långt, långt ifrån Tjernobyl, med endast lokala strålningsskador.

Med det i bakhuvet så blir Erik Bergs försiktighetsprincip på crack en tvångströja som omöjliggör ett modernt välfärdssamhälle. För tänk om vi skulle ställa samma krav på andra byggnader, verksamheter där utfall kan uppstå vid extrema situationer där liv och natur kan vara i fara. Vi hade inte kunnat bygga dammar för de kan bombas i krig, vi kan inte bygga skyskrapor för extremister i flygplan kan flyga in i dem, vi kan inte utveckla mediciner då någon risk kan försummas som orsakar lidande hos tiotusentals patienter, vi kan inte åka färja för bogvisiret kan trilla av och vi kan ju inte ens ha ett utvecklat samhälle på platser som Japan då naturkatastrofer kan förstöra allt med tusentals människor som offer och möjliga miljökatastrofer som följd. Visserligen är vänsterpartiet öppet emot mycket av det jag räknat upp. Men det är också en anledning att 90 % av svenska folket inte ser dem som ett seriöst politisk alternativ. För om de hade fått styra så hade vi inte haft mycket till välfärd eller teknisk utveckling.

Carl Bildt, en vän av demokrati, men en omodern kommunikatör.

2011-02-27T18:12:00.000+01:00

Under det pågående upproret i Libyen har vår utrikesminister har fått hård kritik för vissa av sina uttalanden, både från höger och vänster. Dessa uttalanden, om de ses isolerade från Bildts övriga och otaliga kommunikéer, debattinlägg, Riksdagsdebatter och blogginlägg, som om han ej tar ställning i folkets kamp mot den galne diktatorn Khaddafi. Om man däremot försöker ta del av vår utrikesministers aldrig sinande åsikter så faller faktiskt den kritiken ganska platt. Bildt har knappast påstått att flyktingar från den libyske diktatorn är ett större problem än samme diktators mördande, att demokrati eller diktatur är lika illa, eller för den delen hållit käften för några optioner i Lundin oil. Men borde inte en sådan hugad politiker vara bättre på att berätta det för väljarna?

Carl Bildt visar just nu prov på hans största styrkor och svagheter samtidigt. Han styrkor är att han inser att Sveriges utrikespolitiska inflytande som en megafon uppe i norr är lika med noll. Det spelar ingen roll för det libyska folket eller den libyske tyrannen vad en utrikesminister i lilla kalla Sverige tycker. Bildt har samtidigt insett att vår enda chans till inflytande är via vårt medlemskap i EU och att försöka påverka EU (ett faktum man naturligtvis kan tycka vad man vill om), och dess större medlemsländer i en speciell riktning, exempelvis Italien vilket han också gjort. EU:s kritik och avståndstagande av Khaddafi är otroligt entydigt, och det har säkerligen Carl Bildt en del i.

Hans svaghet ligger i att han är totalt ointresserad av att förtydliga vad han gör för väljarna. De borde enligt Bildt förstå och låta honom göra sitt jobb. Samma svaghet är en delorsak till varför regeringen Bildt inte hade en vante i 1994 års val, medan Alliansen och Reinfeldt blev omvalda förra året. Sossarna körde 1994 en kampanj som underförstått försökte lägga åsikter i moderaternas och Bildts mun. De var enligt Ingvar Carlsson inte för en skola eller välfärd för alla. Av någon anledning ansåg den dåvarande statsministern att han inte behövde bemöta sådan kritik, eftersom han aldrig påstått något liknande. Men likväl trodde väljarna på anklagelserna. Reinfeldt skulle aldrig sätta sig i en sådan position.

För att förtydliga, Carl Bildt har en väl fungerande demokratikompass. Däremot är han trots twitter och hemsidor en ganska gammaldags politiker. Vi kräver idag transparens. Statsmän som sköter sitt jobb likt en grå eminens bakom lykta dörrar genom för oss väljare osynliga förhandlingar verkar snarare inte göra sitt jobb alls. Så även om ett tidigare fördömande av Khaddafi från Stockholm knappast hade hjälpt de som kämpar mot tyrannens handgångna män, hade det verkligen skadat?

Vänstern har samma demokratisyn som islamister

2011-02-27T10:22:00.002+01:00

Socialdemokraten Daniel Suhonen har tydligen gjort något oacceptabelt. Han har kritiserat vänsterns flört med islamism. Alltså Mattias Gardells, Andreas Malms, Per Wirténs, Åsa Linderborg och socialdemokratiska broderskapsrörelsens romans och ursäktande av allehanda teokratiska avigsteg från mänskliga rättigheter hos islamistiska rörelser. Hur impopulärt detta är märktes (förutom i otaliga blogginlägg) med all tydlighet i en radiodebatt där Suhonen ställdes mot Andreas Malm, vars stöd till Hamas och Hizbollah är ett skrämmande exempel på detta förhållande. Andreas Malm var uppenbart irriterad, och sa rakt ut att han som revolutionär marxistisk inte tänkte låta sig mästras av något så förkastligt som en socialdemokrat.

Orsaken för Suhonens kritik är att han anser att ett samhälle måste vara sekulärt för att vara demokratiskt med det gamla citatet från Marx att religionen är folkets opium. Andreas Malm å sin sida försvarade sitt eget stöd till Hamas med att det endast handlar om min fiendes fiende är min vän. Alltså Israel är värre än Hamas, därmed skall Hamas stödjas (Förövrigt en intressant realpolitisk förklaring av en person som gärna förkastar västs realpolitiska förhållande med diktaturer).

Nu tror jag varken att Andreas Malm berättar hela sanningen, och jag tror heller inte att Daniel Suhonen kommer att kunna förklara detta fenomen då han troligtvis har en allt för rosenskimrande syn på sina åsiktsfränder. Denna flört mellan delar vänstern och islamister bygger på mer än vänsterns ständiga sökande efter ett alternativ till väst, USA och Israel att alliera sig med. Den beror på att Andreas Malm & co, har en liknande syn på demokrati som tex Muslimska brödraskapet. Låt mig förklara:

Dem marxistiska synen på demokrati må handla om att ge massorna rösträtt. Men den saknar helt individens aspekt. Alltså de okränkbara individuella rättigheterna som den västerländska demokratin kombinerar med rösträtt, för att skapa maktdelning och för att inskränka staten och majoritetens inflytande på individens beslut. Denna inskränkning av statens makt är enligt marxister en oacceptabel inskränkning av demokratin, vilket leder till deras återkommande kritik mot att ”marknaden diktatur” fortfarande råder och att vi även borde införa ”ekonomisk demokrati”. Detta är också orsaken till varför så många inom vänstern gillar Chavez, medan liberaler och andra demokrater avskyr denna tyrann. Chavez må vara vald i någorlunda fria val, men han använder sin makt till att ständigt attackera de individuella rättigheterna, och därmed omöjliggöra opposition i Venezuela. För vänstern är det ej något problem, snarare tvärtom. Detta är enligt marxisterna ett bevis på att Chavez försöker införa ”ekonomisk demokrati” också. Alltså en bättre demokrati än den vi har här i Sverige.

Om nu Chavez inskränkningar av individuella rättigheter inte bara är problemfritt, utan enligt vänstern syn på demokrati även är att föredra, varför skulle då islamisters inskränkningar av individuella rättigheter vara ett problem? Visserligen är islamisternas attacker på individuella rättigheter mindre inriktade på ekonomi, och mer på religionsfrihet, kvinnors rättigheter och homosexuella rättigheter. Men i grunden är det samma syn på demokrati som hos våra marxister. Nämligen att majoritetens vilja skall gälla, helt ohämmat och utan inskränkningar av individuella rättigheter. Därmed är det inte konstigt, utan snarare logiskt att vår vänster tycker att Muslimska brödraskapet, Hamas, Hizbollah, med flera är fläckfria demokrater.

Personen som sticker ut och går mot strömmen i denna debatt är alltså Daniel Suhonen. Man kan fråga sig om Suhonen är början på att vi i Sverige skall få en vänster som också försvarar västs demokrati mot dess fiender. Likt Christopher Hitchens och Salman Rushdie, eller den sovjetiska marxisten men tillika försvarare av väst Michael Voslensky? Jag tror inte det. Daniel Suhonens artikel innehåller ordet ”nyliberalism” sex gånger och ”klass” i nästan varannan mening. Om Daniel Suhonen verkligen skulle vara intresserat av ett försvar av västerländsk demokrati så hade han inte skyllt rasism, förtryck i Egypten och Libyen och ett internt vänsterproblem på en påhittad nyliberalism. Vad som kännetecknar Hitchens och Rushdie är en förmåga att se på omvärlden utan bindas av gamla ideologiska dogmer. Daniel Suhonen har däremot fäst sin blick i backspegeln.

Nyliberalism, inget att skrämma medelklassen med längre

2011-02-20T18:43:00.000+01:00

Av allt att döma håller Socialdemokraterna på att ta ett sjumilasteg bort från mittenväljarna ut på vänsterkanten. I alla fall om den socialdemokratiska Kriskommissionen får sin vilja igenom. Det skriver Anders Linder idag. I delen kallad ”Omvärlds- och idéanalys” författad bla av Kajsa Borgnäs (Jag varnade er) avfärdas de senaste 25 årens sosse-politik, vid regeringsmakt eller i opposition, under Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin som nyliberal. Hela denna epok har varit ett avsteg från den rätta sosseläran. Därmed slängs allt ut, inklusive självständig Riksdagsbank, utgiftstak i budget, saneringen av budgeten på 90-talet till förmån för återkommande devalveringar, löntagarfonder och stålverk 90.

Synen på demokrati är även synnerligen skrämmande i rapporten. Tydligen likställs mer demokrati med mer politik. Det är en farlig väg där individuella rättigheter, maktdelning och självständiga domstolar avfärdas framför en verklighet där politiker bestämmer i våra sovrum. Den logiska konsekvensen av en sådan ideologisk riktning är att Chavez regim är höjden av demokrati. Visserligen är denna populistiska clown tillsatt i val, men han använder makten till att avskaffa de individuella rättigheter som gör meningsfull opposition möjlig. Om Kriskommissionen får sin vilja igenom så kan vi åter igen få en verklighet där socialdemokratiska ledare, istället för att diskutera politik med grannar i Bryssel, föredrar att stå bredvid någon skäggig tyrann i ett varmt land som håller tal på en balkong framför ditbeordrade massor. Eller ett återvändande till ett Sverige med ett telefonbolag, ett taxibolag, och med urdålig service för medborgarna som följd. Kriskommission går knappast att ignorera då mer än 50 ledande personer inom Rörelsen varit inblandad i dess slutsatser. Därmed kommer den att lägga liknande vänstertvinnad tvångströja på socialdemokraternas nästa ledare som förstörde möjligheterna för Mona Sahlin att på allvar utmana Alliansen.

Men Kriskommissionen har även skjutit i sank ett helt batteri av socialdemokratisk retorik vis à vis Alliansen. De senaste tjugo åren har sossarna under många år lyckats med konststycket att både äta kakan och ha den kvar. De har kunnat bedriva en allt mer verklighetsanpassad politik bort från Pomperipossaskatt och löntagarfonder, men samtidigt anklagat borgerliga partiet med liknande förslag för att vara kalla nyliberaler som vid makten skulle driva ut fattiga i rännstenen.

Det har inte gått längre, delvis för att Alliansen kunnat syna bluffen genom att ansvarsfullt ha regerat. För att kunna utvecklas har socialdemokraterna försökt ta sig ur denna inkonsekvens. Kriskommissionen har gjort sitt val. Den behöll vänsterkritiken och dissocierade sig från Ingvar Carlssons, Göran Perssons och Mona Sahlins socialdemokratiska regering/oppositionsplattform i landet med världens högsta skattetryck genom att kalla dem nyliberala. Det må ha gillats av partiets ideologiska gräsrötter, men samtidigt gjort samma vänsterretorik värdelös mot medelklassen. Vad finns det för politisk retorik kvarlämnat mot Alliansen? Går det ens att använda ”nyliberal” som kritik i en politisk debatt längre? Kan någon vara för mycket liberal om sossarna är nyliberala?

Om en Allianspolitiker anklagas för att vara nyliberal, så kan vederbörande från och med nu svara ”Som Ingvar Carlsson menar du?”
Nästa gång Leif Pagrotsky kommer med det lögnaktiga påståendet att Persson-regeringen fick sanera ekonomin efter Bildt-regeringen kan motdebattören svara:
”Men ditt eget parti tycker ju att denna sanering var en nyliberal avvikelse.”
Nästa gång en socialdemokratisk ledare lyfter fram något annat Europeiskt land som relativt bättre skött än Sverige så kan den försvarande alliansföreträdaren svara:
”Men enligt dit eget parti är ju detta land ett nyliberalt experiment”

Nu kan alltså Alliansen kavla upp ärmarna och börja genomdriva riktiga liberala reformer, då sossarna numera är utan gaddar och utan för mittenväljarnas gångbara argument. Kriskommissionen gör allt för att cementera socialdemokraterna kring 20 %, ett parti för bidragstagare och utpräglade vänsterväljare fjärran från medelklassen som avgör val i vårt avlånga land.

Ps, sossebloggarnas bemötande av Anders Linders förkrossande argument är ju minst sagt vekt. Tycker Anders Linder inte om det så måste det tydligen vara bra… ??

Egypten, Obama, och röda revolutionsfantasier

2011-02-14T21:48:00.001+01:00

I helgen smet ännu en diktator ut bakvägen till folktes jubel. Förhoppningar eller farhågorna angående Egypten post-Mubarak har debatteras livligt här i Sverige, och militärstyre är ju knappast en garant för demokrati. Men debatten kretsar snarare kring USA:s, västs respons till detta folkliga uppror än till upproret i sig själv. Visserligen är det en intressant aspekt, men också ett klart tecken på att båda vänner och fiender till USA överdriver supermaktens inflytande. Visst, många är beroende av USA, men USA är också beroende av sina vänner och allierade, vilket faktiskt minskar mycket av presidentens manöverutrymme. Men om jag nu skall grotta ner mig i denna debatt så tycker jag Obamas roll är rätt svårbedömd. Situationen, och valet påminner inte så lite om Reagans Filippinska dilemma. Då var tyrannen Marcos och hans sko-galne fruga USA:s trogne allierade och värd till en amerikansk bas. Men folket hade tröttnat efter ännu en oppositionsledare skjutits ihjäl av regimens hejdukar. Reagans administration tvekade länge, men till slut fick den då unge Paul Wolfowitz sin vilja igenom och de valde folket framför diktatorn efter att ha lyssnat på detta argument: ”I said if we supported a dictator to keep hold of a base, we would end up losing the base and also deserve so.”

Obama har gjort något liknande. Han kan möjligen också ha gjort mer. Vissa påstår att det var pga USA:s påtryckningar som militären hållit sig på mattan och undvikit ett scenario liknande Himmelska fridens torg. Men det är naturligtvis bara gissningar. Problemet för Obama är att han har haft en policy som går ut på att USA inte anser sig veta vilken styrelseform som är bäst för andra länder. Med det i bagaget så kommer han alltid att verka reagera istället för att agera, att anpassa sig till folkliga uppror än att hjälpa dem växa fram. Dessutom, om de folkliga upproren misslyckas så framstår han som en kall isolationist. Obamas relativa tystnad när teokratin i Iran slaktade demonstranter är svår att svälja. Få se om han har lärt sig något om vi får se ett dakapo i Teheran nu.

Men det finns ett alternativ till den politiken. Johan Ingerö och Hans Bergström gjorde oss i veckan uppmärksamma på en ledare i the Economist som påvisade att Bush den yngres politik varit betydligt mer demokrati-påstridig, än vad Obama lyckats mana sig till . För om vi för ett ögonblick ser förbi att Georg Busch avsatte Saddam (vilket jag stödde och fortfarande stödjer), samt hans hållning till användande av tortyrliknande metoder (vilket jag inte stödjer) så hade den förra administrationen också en tydlig förhoppning om demokrati över hela mellanöstern. Bush stödde Libanon när folket slängde ut sina Syriska förtryckare, han pressade även Mubarak till ett presidentval ( visserligen korrupt, men trots allt ett val) och något som kan likna ett val i Saudiarabien. Han påstods då vara naiv och okunnig. Men var inte Bushs mer tydliga hållning, mer upplyftande än Obamas officiella velande senaste veckorna? Var inte Bushs tydliga opposition mot Putins hot mot sina grannar bättre än Fru Clintons påstående att det råder samförstånd länderna emellan? Jag tycker det och jag tror att många kämpande oppositionella håller med mig.

Problemet är att i den här debatten så anser USAs kritiker att USA alltid gör fel, oavsett vad USA gör, och oavsett vem som är president. Avsätter väst diktaturer som Bush mot Saddam, och allmänt sätter tryck på diktaturer så är det fel. Bojkottar USA som Clinton mot Saddam efter första Gulfkriget så är det också fel. Till sist, om USA likt Obama påstår att han inte anser sig veta hur andra länder bäst styrs så är det också fel. Kan egentligen USA och väst göra rätt?

Svaret är att USAs kritiker inte vill att USA skall göra rätt. USAs kritiker, är hur otrovärdigt det nu än kan låta, insnöade gamla Marxister som tror att den nuvarande revolutionsvågen i mellanöstern är deras revansch för Berlinmurens fall 1989. I hopplös röd revolutionsnostalgi har Åsa Linderborg, Andreas Malm och Göran Greider hallucinerat att störtandet av den sista faraon i Nildeltat skulle innebära ett nytt antikapitalistisk alternativ på vår jord. Det är ren lyteskomik att läsa deras inlägg fulla med referenser till kommunistiska helgon likt Rosa Luxemburg, och med kritik mot IMF som övriga världen lade av med på 90-talet. Intressant nog är det inte det inte de sekulära element som dominerat demonstrationerna de sätter sin tilltro till som snarare vill ha mer välstånd i västlig anda, utan snarare teokratiska ultrareaktionärer som möjligen är lika ointresserade av demokrati som Mubarak. Nämligen det Muslimska brödraskapet. Varenda skeptisk anmärkan om denna gruppering som varken accepterar kvinnor eller kristna på ledande positioner i samhället, eller för den delen fredsavtalet med Israel, är enligt vänstern (och vissa sossar) typiskt odemokratiskt. Vänstern ger uppenbarligen islamister the benefit of the doubt (vilket de inte ger någon president i USA). Orsaken för denna naivitet är att Muslimska brödraskapet tydligen bedriver viss social välgörenhet. Tja, jag kan nämna en del sjukhusdrivande organisationer genom historien, som jag för den delen anser vara obehagliga ur ett demokratiskt perspektiv och därmed inte passar till att leda ett land.

Det finns flera orsaker till varför vi bör ignorera dessa röda revolutionsromantiker. Förutom att de tror på en ideologi som endast skapat mänskliga katastrofer så har de heller ingen demokratisk trovärdighet. (Och det trots att jag inte ens tar med världen innan Berlinmuren föll). Göran Greider protesterade högljutt när Clinton försökte stoppa Milosevich etniska rensning av Kosovoalbaner. När reportern upplyste honom att Kosovoalbanerna själva verkade föredra en supermakt som faktiskt tar till vapen mot tyranner som mördar och våldtar deras släktingar, avfärdade Greider detta med att de var för känslomässigt engagerade i konflikten för att deras åsikt skulle vara värd att lyssna på. Man kan ju undra om Greider avfärdar vittnesmål från våldtäktsoffer på samma sätt. Linderborg i sin tur har stött de vidrigaste mördargäng och antidemokrater som bekämpat den nybilade Irakiska demokratin. Sedan har vi Andreas Malm, självutnämnd sekulär demokratiförespråkar. Men i Libanon så är det Hizbollahs fascistiska Gudsparti, och i Gaza Hamas som har hans stöd. Detta trots att båda organisationerna vid makten gör allt de kan för att inskränka friheter och förinta opposition.

Varför skall vi lyssna på dessa debattörer nu när deras tidigare snack om demokrati får innebörden av detta ord att fullkomligt urholkas?

Cameron, lost in translation

2011-02-06T23:10:00.000+01:00

Svensk media har trumpetat ut att David Cameron, Storbritanniens konservative premiärminister, har avfärdat mångkulturen . I hans egna termer behövs det ”less of the passive tolerance of recent years and much more active, muscular liberalism," . Reaktionerna har varit åtminstone delvis väntade. Sverigedemokraterna har naturligtvis slagit sig för bröstet (något megalomaniskt minst sagt) och hävdat att nu även utländska regeringen följer ledaren Jimmie Åkessons kamp mot världens muslimer. Däremot väntar jag fortfarande på att vänstern skall utbrista i att liberalismens inneboende rasism åter igen avslöjats åtföljt av löjliga termer såsom ”fascistering”.
Men vad sa egentligen Cameron? En god vän hänvisade mig till engelsk media där en något mer nyanserad bild framträder. Camerons förslag handlar om att organisationer, främst islamistiska som inte omfamnar demokratiska ideal, eller mänskliga rättigheter, inte skall få bidrag. Ej heller skall dessa grupperingar få använda statens företrädare, eller statliga institutioner i sitt propagerande. Med andra ord, de skall inte legitimiseras i och med associering med naiva ministrar i debatter, eller få propagera i tex fängelser.
Det handlar alltså inte om att på laglig väg tysta åsikter, utan snarare inte ge bidrag, stöd eller en plattform. Därmed står det klart att våra Sverigedemokrater som tydligen har grava problem med läsförståelsen knappast har någon allierad i den brittiske premiärministern. I samma tal sade Cameron förresten följande:
"We need to be clear: Islamist extremism and Islam are not the same thing".
Det kan ju knappast en viss herr Åkesson hålla med om.
Men samtidigt kan man tolka Camerons tal som att vidlyftiga bidrag fortfarande skall regna över såväl muslimska som kristna som andra organisationer vilka omfamnar demokrati och mänskliga rättigheter. Det gör ju Storbritanniens massiva budgetunderskott betydligt mer logiskt. Är det verkligen att värna om välfärdens kärna att slumpa ut skattemedel till organisationer till höger och vänster? Med andra ord, Cameron låter knappast som särskilt liberal heller. Han påminner mig snarare om en socialdemokrat som är fast i sin övertygelse om att skattemedel skall användas åt nästan vad som helst. Men trots allt kommit till insikten att det eviga bidragsregnet åtminstone inte skall omfamna det öppna samhällets fiender. Det är en bättring men knappast bra.
För min del tycker jag det är uppenbart att staten skall hålla sina tassar och sina bidrag väldigt långt borta från de flesta sorters organisationer, oavsett om de är islamistiska, rasistiska, demokratiska eller kristet frireligiösa. Det är snarare det civila samhällets roll att stödja sådan verksamhet. Och hur enkelt hade det inte blivit om vi själva kunde bestämma vad våra pengar går till, istället för att knyta näven i fickan över vem som nu har blivit belönad med bidrag från staten denna gång.
Jag hade hoppats att mina partivänner Johan Linander och Staffan Danielsson hade berört denna vinkling av den brittiske premiärministern tal.

Äntligen ett sekulärt, demokratiskt alternativ i muslimska världen

2011-01-30T17:03:00.001+01:00

Revolutionsvågen som kanske, äntligen, ger demokrati värt namnet till den muslimska världen sprider sig från Tunisien. Egyptens städer står i lågor och än så länge verkar militären tveka om vem den skall stödja. Intressant nog borde vi ha kunnat förutse detta. I ett av de få tänkvärda avslöjanden Wikileaks har kommit med var illavarslande depescher från amerikanska diplomater stationerade i Nordafrika. Ledargarnityret i Marocko och Tunisien hade uppträtt likt Nero på sina undersåtars bekostnad, med influgna desserter från St Tropez och vita tigrar som husdjur, medan befolkningen blir allt mer missnöjda. Att det sedan länge varit god tid för byte på toppen i flera muslimska diktaturer råder det alltså ingen tvekan om. Vad som däremot är förvånande är vilka som driver på denna förändring och är dess möjliga efterträdare.

Länge var den enda synbara oppositionen i dessa länder islamistiska rörelser likt muslimska brödraskapet i Egypten eller de monstren som massakrerade allt i sin väg i Algeriet för tio år sedan. Just för att moskén varit den enda semi-fristad i dessa diktaturer där kritik har kunnat framföras utan blodig repression så var det just kring religiösa extremister som en opposition kunde utvecklas. Därmed har också demokratistödet från väst länge varit minst sagt ljummet. Varför stödja demokrati när enda möjliga förändring det kan skapa var ett islamistiskt ledarskap som hur som helst kommer att införa diktatur, och dessutom vara mer fientliga mot väst än dagens härskare i dessa länder? Demokrati innebär en person, en röst, men mer än en gång.

Men med moderna teknik, internets betydelse, Twitter, facebook, sms så har även en mer sekulär opposition kunnat formera sig. Det var dessa krafter som jagade bort Tunisiens president. Av allt att döma är det liknande grupperingar som utmanar Mubarak. I demonstrationerna återfinns ju även kristna kopter, och muslimska brödraskapet beordrade ut sina stödtrupper på gatorna dagar efter allt hade börjat i Egypten.
Denna demokratirörelse är därmed det mest hoppfulla som har hänt i mellanöstern på mycket länge, även om utgången ännu kan blir riktigt, riktigt dålig. Ett bra utfall kräver dock att väst välkomnar och uppmuntrar den sekulära oppositionen och dess kamp. Det kan möjligen hindra maktens män att våga beordra de massakrer på demonstranter som troligtvis krävs för att kväsa upproren och att de möjliga nya (demokratiska) ledarna blickar mot väst. Väst behöver inte stödja skurkar for the greater god, framförallt inte när det verkar finnas alternativ. USA har trevande och försiktigt börjat, vilket är en välkommen förändring från Obamas ord vid hans besök vid Kairos universitet 2009 (*se nedan) vilket då kunde tolkas som om att demokrati minsann inte behöver vara bäst för alla. Det är däremot betydligt bättre än skurken Sarkozys förfrågan till Tunisiens avsatta diktator om han ville ha hjälp från franska kravallpoliser för att hålla folket på mattan bara några dagar innan han störtades. Med ens så fick vi ännu ett bevis för varför gemensam europisk utrikespolitik knappast är något eftersträvansvärt.

* Each nation gives life to this principle in its own way, grounded in the traditions of its own people. America does not presume to know what is best for everyone.

Centern kan existera både i staden och på landet

2011-01-29T16:56:00.002+01:00

Svenskan har något sällsynt på ledarplats idag, nämligen en artikel jag inte håller med om. I likhet med andra femöresanalyserna om varför det gick dåligt för Centerpartiet i Riksdagsvalet så skriver ledarredaktionen att partiet tappat sina rötter på landsbygden för att man blivit mer urbant inriktade. Som argument använder sig tidningen av faktumet att Centern gick framåt i Storstockholm, men bakåt i Norrland och på Gotland. Jag har skrivit om denna slutsats förr och jag ger inte mycket för den. Orsakerna är två. Om nu Centerpartiet skulle vara så storstadsfixerat hur kommer det sig att partiet knappt existerar i Malmö och är väldigt litet i Göteborg? Det är helt enkelt en analys skriven av någon innanför vår huvudstads tullar, utan mycket till tanke på att Sverige har fler städer än den skribenten befinner sig i. För det andra, om det nu var ett landsbygdsparti som de förlorade landsbygdsväljarna ville ha, varför röstade dessa främst på det parti som förknippas mest med Stockholm, nämligen moderaterna?

Ekvationen stämmer helt enkelt inte. Om jag skall ge min egen alternativa åsikt så anser jag att Stockholmscenterns framgång beror på att den gör något rätt som andra Centeravdelningar inte gör. Den diskuterar, debatterar, organiserar möte och har hög profil. Centerpartiet har heller inte övergivit landet för staden. Vad Centern har övergivit är den 70-talssyn på glesbygdspolitik som partiet tyvärr haft gemensamt med Socialdemokratin. Nämligen att enda sättet som landsbygden kan överleva är med allmosor från Stockholm, genom geografiskt fördelat skattesystem, Robin Hood-skatt och tvångskommendering av statliga arbeten ut till småstäder i Norrland. Det är en glesbygdspolitik som bygger på en förklenande syn på landsortens befolkning. Istället har Centern tagit till sig den ingivelse som ligger i tiden. Nämligen att förverkligande av människors drömmar inte längre går via bidrag och allmosor från myndigheterna, utan med mer frihet, självbestämmande och lägre skatt oavsett om personen bor i Ånge eller på Södermalm. Det innebär att Centern faktiskt kan vara ett parti för landet utan att vara mot staden. Det är skillnaden.

Varför har det då gått så dåligt? Denna förändring smärtar naturligtvis. När väljarna är vana vid att höra löften om glesbygdsstöd så saknar de något när löftena försvinner. Vidare så har partiets fiender i form av socialdemokraterna gjort sitt bästa för att kritisera denna förändring. Men centerväljarna verkar faktiskt inte vilja ha tillbaks det gamla. I så fall borde de ju inte ha lagt sin röst på moderaterna som aldrig har varit intresserade av att transferera skattemedel från Stockholm till landet och som alltid varit för kärnkraft (Sug på den K-G Bergström). Snarare verkar de sakna själva debatten om glesbygden oavsett vilka lösningar det leder till. Medan Maud diskuterat Vattenfall och Carlgren om ett tiotal vargar, så verkar de gamla centerväljarna snarare vilja ha en diskussion om hur jobben skall komma till bygden och hur välfärden skall kunna lösas för de som bor där.

Vad som behövs inom centern är debatt och diskussion om att glesbygdspolitik inte behöver vara synonymt med geografisk fördelningspolitik á la 70-talet. Jag tror gamla centerväljare skulle gilla det. De är många gånger hårt arbetande entreprenörer som har mycket att vinna på det nya informations- och tekniksamhället. Och de röstade inte på de bidragskramande socialdemokraterna, utan på Borg, Reinfeldt och jobbskatteavdraget i senaste valet.

Konsumtion för frihetens skull

2011-01-28T19:15:00.001+01:00

I eftervalsdebatterna har ideologi blivit allt viktigare, inte minst i centerpartiet, vilket är roligt. Ett tråkigare inslag är att så få på båda sidorna om blockgränsen verkar ha förstått meningen med vårt nuvarande samhälle med all dess välfärd och välstånd. Oftast nedsättande menat avfärdas det som ett modernt Gomorra med benämningen ”konsumtionssamhället”. Detta samhälle är tydligen ”nyliberalt” trots skattetryck kring 50 %. Att attackera ”rå nyliberalism” är på modet igen, inte minst för att kasta skit på 54 själar inom Stureplanscentern. Denna gång är denna kritik inte isolerat till globaliseringskritiker inom vänsterpartiet och troglodyter inom socialdemokratin. Naturligtvis har miljöpartisterna anslutit sig till sina nyligen övergivna rödgröna vänner, men även inom vissa borgerliga kretsar kan man höra sådana åsikter. Exempelvis tycker Robert Persson från Linköpingscentern att ” Ett utpräglat konsumtionssamhälle är på sikt varken bra för oss som individer eller för klimat och miljö” och att ”meningen med livet” inte handlar om att ”skaffa sig så många prylar som möjligt”.

Men om Robert Persson eller allehanda miljöpartist tror att min egen vurm för konsumtionssamhället bygger på att jag själv skulle ha en enorm längtan att hänga på köpcentra så har de fel. Nej det är snarare en vurm för frihet. Konsumtionssamhället bygger på frihet att konsumera eller att inte konsumera. Vill du köpa kan du göra det, men vill du inte köpa kan du avstå. Vill du inte vara en del i en global ekonomi så kan du slå dig ner med likasinnade i självförsörjande jordbrukskorporativ och leva på egenproducerad vegankost och klä dig i egenproducerad ull. Alltså, gillar man inte konsumtionism i dagens Sverige så kan man själv göra något åt saken utan att dra in andra i det.

Denna valfrihet gör konsumtionssamhället till en samhällsform skild från andra. I andra typer av länder där konsumtion inte accepterat finns inte konsumtion som ett val. De är därmed ofria samhällen. Detta är visserligen en sanning med viss modifikation för ett fåtal. Bekvämligheter och överflöd har alltid varit nära till hans för kungar, grevar eller kommunistisk nomenklatura. Men i alternativen till konsumtionssamhälle har endast dessa eliter har haft den tillgången medan majoriteten av befolkningen varit begränsad till armod. Överlag har också alternativen till konsumtionssamhällena varit väldigt fattiga stater. Det har även fått den intressanta effekten, att konsumtionskritik faktiskt är något som skapats i och med att konsumtionssamhället växte fram. Orsaken är att det breda välstånd som då alstrats, också har gett oss de möjligheter som konsumtionskritikerna gillar. Nämligen kortare arbetstid, pensionssystem, allmän sjukvård, vilket tidigare var en lyx förunnat ett fåtal. Medan det stora flertalet arbetade långa plågsamma skift för låg lön var snarare möjligheten till mer konsumtion något man strejkade och kämpade för.

Politisk konsumtionskritik är därmed en anomali. En ideologi som bygger på att bita den hand som fött den. Det är även politisk riktning mot frihet för individen. Därför borde konsumtionskritik inte vara en politisk fråga för de med frihetspatos, utan en privat livsstilsfråga. Men det är det väldigt sällan. Konsumtionskritiker vill tvinga med alla oss andra också på deras resa, oavsett vad vi vill. Därmed blir det rent ut sagt skrattretande när Gustav Fridolin flörtar med den politiska mitten och utnämner sig till liberal. Han gör det som företrädare för ett parti som vill stoppa inrikesflyg söder om Dalälven, förbjuda köpcentra och reklam som kallas föroreningar. Miljöpartiet är med andra ord ett parti från den sidan om den ideologiska planhalvan där politik, via lagar, förbud och regleringar skall styra vårt privatliv. De vill reglera hur vi reser och konsumerar på en mikronivå som förutsätter ett ofritt samhälle. Det är långt ifrån den politiska mitten, en bit åt vänster förbi socialdemokraterna där sådana åsikter kommer ifrån.

Men jag är inte bara motståndare till de såsom miljöpartiet som ganska tydligt visar upp vad deras alternativ till det Sverige vi har idag där du och jag kan köpa och resa vad vi vill. Jag är också djupt skeptisk mot borgerliga politiker, likt Robert Persson från Linköpingscentern som klär sina politiska ideal mer vaga termer såsom ” konsumtionssamhälle är på sikt varken bra för oss som individer eller för klimat och miljö”. Vad menar Robert, och vilka politiska förslag kommer att utmynna ur denna mening? Vilka förbud som inskränker vanliga människors liv kommer denna mening att leda till? Jag tycker att alla konsumtionskritiska politiker är oss svaret skyldiga.

Ett försvar av djurförsök

2011-01-25T22:56:00.002+01:00

Miljöpartister, tillika veganen och djurförsöksmotståndaren Veronika Ekström vill att jag förtydligar mina argument till varför jag menar att djurförsök inte kan ersättas inom medicinsk forskning. Veronica själv tycker att ”odlade celler, datormodeller, tekniska lösningar och kemiska analysmetoder” skulle kunna ersätta djurförsök. Veronica hänvisar till organisationen ”forska utan djurförsök”. Detta anser jag är en hopplös förhoppning utan någon som helst förankring inom vetenskapen. Jag grundar mitt påstående på att jag själv har forskat inom medicinsk vetenskap under tio år. Men låt mig förklara varför.

Djurförsöksmotståndare brukar hänvisa till en studie som påvisar att djurförsök inte är så bra på att förutse hur ämnen fungerar på människor. Det är visserligen delvis sant, även om djurförsök har varit en essentiell del i den medicinska revolution som gjort att vi lever mer än 20 år längre och är allt friskare. Vad djurförsöksmotståndarna också glömmer att påpeka är att det inte finns några motsvarande studier på eventuella mediciner som uteslutande använt sig av djurfria metoder, då det aldrig skulle tillåtas av världens regeringar för omsorg för patienters säkerhet. Djurförsöksmotståndarna tror väldigt självsäkert, att djurförsökens begränsningar bero på skillnader mellan djur och människor (vilket veganer i andra fall brukar ignorera). Det är fel. Svagheten ligger snarare att det är svårt att skapa tillräckligt bra sjukdomsmodeller. De sjukdomar vi idag är intresserade av är nämligen komplexa, likt schizofreni, depressioner, Alzheimers etc. I många fall vet vi inte vad de beror på. Symptomen på dessa sjukdomar är också många gånger komplicerade, likt Alzheimers minnesrubbningar och personlighetsförändringar. Det är väldigt svårt att hitta motsvarande sjukdomar i djur. Därför måste forskare efterlikna sjukdomar och dess symptom i djur, vilket är invecklat. I och med genteknik har en hel del framsteg gjorts, men också dessa genmodifierade möss är långt ifrån perfekta. Låt oss nu jämföra djurförsök med alternativen.

Odlade celler brukar lyftas fram som framtidens melodi. Djurförsöksmotståndarna hänvisar att de odlade cellerna kan var människoceller och menar då att de skall bli bättre än djurförsök. Problemet är bara att de medicinska frågor vi kan lösa genom att titta på enskilda celler är starkt begränsade. Våra kroppar består av otaliga organ vilka i sin tur består av en otrolig massa celltyper som är specialiserade. Dessa celler reagerar på ett visst sätt på grund av sin omgivning, sina grannceller och otaliga andra stimuli som idag är okända. Därmed är möjligheterna till att exakt efterlikna cellens miljö i en petriskål omöjligt. Och hur skall vi kunna studera symptom i en cell? Låt oss ta ett exempel. Jag har själv forskat i Parkinsons sjukdom. Det är en sjukdom som beror på att en speciell population celler i hjärnan av en okänd anledning kontinuerligt dör. Detta orsakar en mängd symptom som ibland börjar med förlorat luktsinne, senare minskad rörelseförmåga, skakningar och till slut mer komplicerade yttringar såsom depression och nedsatt mental förmåga. Idag forskar man på råttor och möss där dessa celler antingen dödats kemiskt, eller via genetiska mutationer. Men hur skall vi kunna forska på Parkinson med enbart odlade celler? Dopamincellerna som dör reagerar på ett speciellt sätt beroende på sin omgivning, samt vilka andra celler över hela hjärnan som dessa celler (via långa axon eller kortare dendriter) har kontakt med, och vilka molekyler som dessa celler använder för kommunikation. Vi kan inte till fullo simulera denna miljö eller dessa dopaminceller i en konstgjord miljö. Dessutom ger påverkan på dessa celler ett symptomutfall som är beroende på av andra annorlunda celler på helt andra platser i hjärnan. Hur skall vi kunna mäta symtombortfall i försök med odlade celler? (Ps, kemiska analysmetoder är en än mer förenkling av verkligheten i en männsikokropp och har än mindre möjligheter att ersätta djurförsök).

Hur står det till med datormodeller då? Jo de kan vara användbara på otaliga sätt inom forskning. Men kan det ersätta djurförsök? En datorsimulering är ju bara ett försök att efterlikna verkligheten, en avancerad gissning. Ju fler okända parametrar vi har desto sämre blir gissningen. Tyvärr är forskning just att utforska det okända. Och vi har vi idag väldigt många okända parametrar. Receptorer utan kända signalämne, signalämnen utan receptorer, och cellulära förändringar och celldöd som sker av okända anledningar. Så länge stora delar av vår molekylära fysiologi och våra sjukdomars fysiologi förblir okända för oss så förblir datormodeller synnerligen veka. Jag har även ett exempel här. I ett grannlabb till där jag var verksam studerade några kollegor signalering och nervnätverk i ryggraden på nejonöga. Genom att studera detta primitiva ryggradsdjurs simteknik hoppades dessa forskare kunna förstå vår ryggrads signalering vid gång som skulle vara till hjälp vid ryggradsskador. När man trodde sig veta tillräckligt så tog man sig i kontakt med några kollegor vid KTH som byggde ett simuleringsdataprogram över detta djurs simteknik. Det hela användes flitigt i undervisning. Men sedan satte sig en av forskarna ned och försökte finna varenda litet neuron i nätverket. Det gick inte något vidare, utan det neuronala nätverket visade sig vara betydligt mer komplicerat. Hela simuleringen fick stryka på foten när den inte stämde överens med verkligheten. Det är just därför vi använder djurmodeller då det är en fungerande modell lik oss, som fungerar trots att vi inte vet allt om dem. Varje råtta eller mus är en någorlunda fungerande svart låda som fungerar trots att vi inte vet allt dess innehåll.

Alltså, djurförsök är långt ifrån perfekta. Men dess svagheter kan inte fyllas av vare sig odlade celler eller datormodeller (förutom i enskilda fall). Dessa alternativ faller för exakt samma svagheter (fats djupare) som djurförsök, vilket är det komplicerade med att skapa en konstgjord sjukdomsmodell utanför en patient när vi inte har alla kända parametrar. Däremot är både odlade celler och datormodeller värdefulla komplement som kan göra djurförsök betydligt mer effektiva. Odlade celler kan svara på frågor som bäst undersöks i väldigt förenklade modeller, där man slipper ta hänsyn till många parametrar som kan störa. Datormodeller är otroligt värdefulla när många olika möjligheter skall simuleras på kort tid, tex bindningstudier mellan molekyler. Men vill vi ha nya mediciner så måste vi även använda oss av djurförsök. Det handlar om råttor eller patienter. Jag har en bestämd mening om vilka jag tycker är viktigast. Det har miljöpartiet också, men det är inte patienterna.

Snarlik ideologisk debatt inom S och C

2011-01-19T22:38:00.001+01:00

Jag efterlyste en djupare ideologisk debatt inom C och fp som svar på förhoppningarna att slå ihop de båda partierna till ett liberalt block. Orsaken till detta är att jag anser att liberalismen inte är ohotad inom något av dessa partier. Magnus Andersson hade tydligen liknande åsikter som mig i vad som behövde göras. Han har verkligen lyft den ideologiska debatten inom centern. Frihet för den enskilde anser Magnus borde bli partiets ledstjärna in i framtiden. Men han är inte oemotsagd. Centernestorn Håkan Larsson är otroligt kritisk mot Magnus och Stockholmscentern som har mage till att vara positiva till att Stockholm växer. Enligt Håkan kan nämligen inte centerpartister gilla städer, utan skall snarare använda politik till att landsbygden skall leva på storstadsbornas bekostnad. Håkan anser självklart att hans politik i jämförelse med Magnus är en kamp mellan stad och land där centerpartiet borde stå på landsbygdens sida. Men det är det inte. Det är en kamp mellan Magnus Anderssons frihetliga liberalism, och Håkan Larssons kommandoekonomi där individen skall styras av regleringar och lagar. Medan Magnus vill skapa ett samhälle där vi individer själva skall kunna leva där vi vill, så är Håkans alternativ att politiken skall reglera var vi skall bo. Håkan tycker att statliga jobb skall tvångskommenderas ut på landet, medan arbetsgivaravgiften skall ”differentieras” så jobben i Stockholm betalar jobben i Pajala. På så sätt skall Stockholms tillväxt minimeras, trots att den beror på att vanliga människors vilja att flytta dit. Det här är utom tvekan en generationsfråga. Magnus frihetliga patos är framtidens centerparti som skall kunna föra frihetliga väljares talan oavsett om de bor på landet eller i staden. Håkans politiska ingenjörskonst är en zombie från 70-talet där politiker på hybris trodde sig kunna skapa den värld de själva ville ha över huvudena på befolkningen, med stålverk 90 och den socialdemokratiska drömmen att skapa en storstad i Norrland.

Intressant nog pågår en snarlig debatt inom socialdemokratin. Erik Laakso skriver tillsammans med en representant från timbro att vi alla borde få mer makt över vår egen inkomst så att vi slipper stå med mössan i handen inför ”välfärdens patroner” (med andra ord, politiker). Det är minsann uppseendeväckande åsikter från en sosse. Partiet byggde ju länge sin makthegemoni på att väldigt stora delar av Sveriges befolkning (alltså inkluderat medelklassen) just var i välfärdens klor och därmed var köpt röstboskap. Drakoniska skatter i kombination med höga bidrag åt fullt friska medborgare med jobb innebar att nästan alla i detta land var beroende av politiker för att få månadsbudgeten att gå ihop och därmed tenderade att belöna de som gav högts bidrag med en röst. Att det finns sossar som ser förbi denna gamla taktik skapar förhoppningar att det någon gång kan komma något gott ur den soppa av inre stridigheter och fatalistisk internkritik som partiet är idag. Men inte heller Laakso står utan kritiker. Likt en vålnad från 70-talet vill den före detta ministern Lena Sommestad att sossarna skall överge alla de markandsreformer som partiet faktiskt genomförde från mitten av 80-talet då de tog sig ur det träsk som 70-talets fondsocialism var med ineffektivt och kundfrånvänt televerk, varvsstöd och devalveringar vilket fick investerare att fly landet.

Det är rätt intressant att dessa åsikter från förr förs fram i två partier som minskade betänkligt i senaste valet. Men väljarna gick ju inte till något parti som står för 70-talets socialism och kommandopolitik. Väljarna har ju gått till moderaterna. Frihet är med all säkerhet en betydligt bättre väg att gå för båda partierna, även om vissa gräsrötter lär sparka bakut.

Likhet inför lagen, även för de vulgära som bryter?

2011-01-10T22:06:00.001+01:00

När jag fick reda på att Magnus Hedman blivit dömd i domstol så trodde jag att hade blivit fälld för att vara kriminellt dålig på att vara fotbollskommentator eller för att ha tagit plats från dunderegot Björn Ranelid i vår pinsamma tabloidpress med sina gräl med X-frun. Fullt så tarvligt är nu inte detta rättsfall, men nästan. Magnus Hedman har blivit dömd för sexköp. Han har alltså blivit dömd för att haft sex trots att båda valt detta umgänge frivilligt. Men låt oss frångå den ideologiska diskussionen till något mer jordnära.

Jag gissar att vi flesta vill ha lagar som när de implementeras innebär likhet inför lagen. Men följer sexköpslagen denna grundläggande princip? Magnus Hedmans fall är ett intressant exempel. Att Hedman har pippat med någon böna är tydligen utan tvivel. Men det borde ju krävas mer för en fällande dom i sexköp, nämligen en koppling till en transaktion. Men så är ej fallet. För det verkar inte finnas tillstymmelse till bevis för att Magnus skall ha betalat för sex. Magnus Hedman fälls snarare för att domstolen anser att det är självklart att kvinnorna är prostituerade för deras ”utmanande sminkning och klädsel och den omständigheten att de talade engelska med kraftig brytning” och de anser att Magnus Hedman borde ha dragit samma slutsats också. Därmed döms han. Oavsett om det hela nu var ett sexköp, oavsett om kvinnorna var proffs, oavsett om Magnus Hedman visat brist på omdöme så får formuleringen en hel del konsekvenser som knappast kan vara önskvärda.

Dels innebär det att före detta prostituerade riskerar en hel när vederbörande skaffar sig en partner då denna person kan misstänkliggöras och dömas i domstol utan mer bevis än kvinnans rykte. Likaså är tydligen vulgär klädsmak och utländsk härkomst i kombination med dåliga språkkunskaper hos kvinnor tillräckligt för att en flört leder till att en intresserad kille hamnar bakom lås och bom. Det är illa nog då det tydligt frångår principen lika inför lagen. Men att tillåta sådana vaga tolkningar i domslut öppnar även dörrar för ett samhälle där myndigheter och andra medborgare kan trakassera och utpressa både kvinnor och män vilket undergräver rättsäkerheten. Ja jag skriver även kvinnor, även om lagstiftningen är inriktad mot män. För hur kul skulle det vara för en kvinna om vänner eller pojkvänner ständigt skulle anklagas för att vara torskar?

Lagar borde finnas till för att minska möjligeter till brott, inte möjliggöra nya sorters brott.

Sammanslagning av vaddå?

2011-01-09T20:42:00.000+01:00

De senaste dagarnas diskussion om att slå ihop centern och folkpartiet till ett liberalt parti har varit synnerligen intressant. Det är en god förhoppning om framtiden som skvallrar om att i ungdomsförbundens skarpa hjärnor tillhör individer med större tankar om svensk politik än sina egna karriärer i respektive parti. Det finns även gott om liberala eldsjälar inom båda partierna. Men det finns andra åsikter representerade också. Det stora problemet som jag ser är att det inte är avgjort att en sådan fusion skulle skapa något liberalt alls, utan risken finns att det blir en socialliberal statskramande röra. Och det behöver man inte se i backspegeln likt Per T Ohlsson för att upptäcka. Inom båda partierna är nämligen klassisk liberalism långt ifrån självklar som bärande ideologi.

Det var ganska så avslöjande i Adam Cwejmans debatt i fredagens studio ett, där reaktionen från en centerpartistisk riksdagsledamot var negativ till fusion, men han ville gärna ha ”ett mittenblock i svensk politik”. Om jag får gissa, troligtvis med en statskramande paternalistisk statsvurmande socialliberalism som ledstjärna som ser fria marknadskrafter och vänsterns planekonomi som lika illa. Dessa politiska åsiktsyttringar finns det gott om inom både C och Fp. Exempelvis Stefan Hannas exposé i hur samhället skall tackla fetma må ha varit dråpligt och visst kom karlen med en efterlängtad pudel. Men i detta, och många andra inlägg på Hannas blogg kunde skönjas en vilja till att politik skall in i våra privataste vrår och lösa alla våra problem, oavsett om vi själva vill det. Han fick även medhåll från andra centerpartister som tex Karin Ericsson och Johan Örjes som båda verkar vara riktigt folkhälsokramare med nya skatter, regleringar och andra politiska styrmedel för vår egen skull på önskelistan. Det samma kan man säga om denna vilja inom delar av folkpartiet att använda staten till att tvinga oss medborgare till att utnyttja föräldraledighet exakt fifty-fifty eller kvotera legobitar. Staten, eller snarare våra politiker, påstår att de vet vad som är bäst för oss och vill använda statens maktmedel för att tvinga in oss i fållan.

Hur grasserande dessa åsikter är inom Fp och C, kan man lätt kolla, även om det är en smula plågsamt. Jag har själv deltagit på ett landstingsmöte i Skåne för centerpartiet, vilket är långt ifrån det roligaste jag gjort. Det är visserligen mer jordnära politiskt möten än de rikstäckande där ideologi har en större plats. Men det fanns inte tillstymmelse till debatt över hur medborgarna skulle få mer makt över sina egna liv och hur politiken skall retirera från våra sängkammare. Nej den politiska dagordningen dominerades av hur mycket det borde kosta att åka buss från Oxie till Jägersro. Att använda politik som lösning på alla våra problem är en ryggradsreflex hos allt för många politiska aktiva oavsett partifärg.

Nu kommer det knappast som någon överraskning att undertecknad inte har så mycket till övers för politiskt statsvurmande, oavsett om avsändare är en feministisk folkpartist, en fettskattsförespråkande centerpartist, eller en vänsterpartistisk planekonom. Statsvurm är statsvurm, och därmed ett hot mot individens frihet. Men det är även ett taktiskt svårförklarligt politisk positionering för C och FP. Orsaken är att de nya moderaterna redan invaderat den politiska mitten och lockat över horder av socialdemokratiska väljare till sig som aldrig Olof Johansson eller Bengt Westerberg var i närheten av. Den positionen är alltså upptagen av någon som gör det mycket bättre än Centern och folkpartiet och har lyckats bättre än vad dessa partier gjort åtminstone de senaste 30 åren. Orsaken tror jag är att klassisk socialliberalism i Bengt Westerbergs anda inte är särskilt populärt. Vad moderaterna lyckats med är att kombinera det med skattesänkningar för vanligt folk och avregleringar som vanligt folk drar nytta av.

Jag tycker ungdomsförbundens förslag är bra. Däremot krävs det först en redig ideologisk interndebatt i båda partierna. Är liberalism verkligen vad partierna vill ha, och om så är fallet, vad betyder det i reell politik när någon svarar ”Ja”? Det behöver inte betyda orimliga krav som omfamnande av en nattväktarstat. Däremot ganska självklara frågor såsom om vi skall ha mer eller mindre individuell bestämmanderätt i samhället, om politik skall ges mer eller mindre utrymme i väljarnas liv. Här behövs mycket diskussion och att de liberala verkligen står upp för sina åsikter och vågar kritisera partikamrater som de inte håller med.

Att sabotera ett politiskt varumärke

2011-01-02T18:35:00.000+01:00

Dagens pinsamma snackis har tyvärr en centerpartistisk avsändare. Det är Uppsalacenterns Stefan Hanna som vill ha en extraskatt på tjocka människor. Nu har visserligen vissa centerpartister reagerat och tagit avstånd från detta befängda och oliberala förslag. Men skadan är redan skedd. Det är också ganska typiskt att detta briserade samtidigt då eftervalsdiskussionen började ta fart bland framstående och kloka partimedlemmar. För det har skrivits mycket bra den senaste veckan varför och hur centern måste gå vidare i liberal riktning. Och vips så kommer ett förslag som är så långt ifrån liberala värderingar man kan komma och som förutsätter att staten stövlar in med måttband och våg in i vårt allra heligaste privata.

Detta är tyvärr ganska symptomatiskt för partiets ideologiska vandring de senaste fem åren. Det har stadigt gått åt rätt håll. Men så har det kommit små utspel här och där, oftast från den från perifera partimedlemmar men även någon gång ifrån partiet i stort, som pekar åt ett annat håll. Det har varit att män kollektivt har ansvar för att vissa män våldtar, att EUs jordbrukssubventioner skalla vara kvar, Solveig Ternströms förvirrade uttalanden om kärnkraft och nu tjockisskatt, men även debaclet vid FRA. De må vara enstaka avvikelser i en ström som går i rätt riktning. Men de förvirrar. Därmed undergräver de centerpartiets varumärke som liberalt parti. Ett varumärke som dessutom fick utså en hel del stryk från desperata sossar under den senaste valrörelsen. Jag har tidigare skrivit hur svårt det är att ta sig in i nya jaktmarker efter väljare, vilket alltså centern har gjort de senaste åren. Men det blir inte lättare om det finns små sprickor i den nya imagen som får dessa potentiella nya väljare att tveka.

Att skydda det egna varumärket är något som partiet måste bli bättre på i framtiden. Det handlar delvis om att putsa de egna förslagen så att de åtminstone går i någorlunda samma ideologiska riktning. Inga fler FRA, tack. Men det krävs också ett skydd mot enskilda medlemmars dåliga förslag. Jag menar då inte att centern skall bli en centralstyrd koloss med munkavel på medlemmarna. Men däremot skulle jag vilja att en mediatränad empatisk partisekreterare i sådana här fall skall kunna rycka ut likt en brandkår och snabbt avfärda Stefan Hannas förslag som inget annat än Stefan Hannas förslag vilket partiet är motståndare till. Även här kan vi lära en del av de nya moderaterna, där Per Schlingmann har haft denna brandkårsroll och bland annat skademinimerat när enskilda moderaterna ställt till det (exempelvis damen som ville ha mer blonda barn i TV). Detta är något som krävs i det nya medialandskap som alla partier verkar och där en enskild politisk aktivs förvirrade ord i förbifarten eller på bloggen skapar löpsedlar. Denna typ av småskandaler lär alla partier råka ut för. Det avgörande är snarare hur partierna reagerar på det.

Lättare att förlora väljare än att vinna nya

2010-12-28T10:37:00.000+01:00

Opinionsläget är fortsatt bistert för Centern. Därmed växer frestelsen att se i backspegeln med färgade glasögon och drömma sig tillbaks till det Centerparti som samarbetade med sossarna. Jag anser att det skulle vara ett stort misstag. Visserligen är jag synnerligen partisk i frågan. Jag anser mig vara liberal, jag är för kärnkraft och jag skulle aldrig någonsin kunna rösta på ett parti som övergav Alliansen för det röda laget. Därmed är dagens mer liberala Center som inte endast talar om glesbygden, ett parti för mig.

Men även om jag lägger mina egna politiska preferenser åt sidan så anser jag att Centern går åt rätt håll. Det finns nämligen inga alternativ. För det första får vi inte glömma att Centern faktiskt har fått fler röster i val, än under 90-talet. För det andra, den samlade vänstern i form av S, VP och MP är mindre än någonsin. Att gå vänsterut är att slåss om allt färre röster. För det tredje, de traditionella Centerpartistiska väljargrupperna på landsbygden minskar. Det krävs hur som helst att partiet breddar sig om det långsiktigt skall finnas kvar. För det fjärde, väljarna har också ändrat sig i flera nyckelfrågor sedan 80-talet. Överlag är vi tex betydligt mer kärnkraftspositiva nu, vilket kanske inte är så konstigt med vargavinter och höga elpriser som troligtvis inte hade varit de samma ifall inte Barsebäcksreaktorerna hade stängts. Centerns förändring är snarare en nödvändig förnyelse. Dessutom har moderaterna placerat sig som det borgerliga mittpartiet, och det är riktigt svårt att slåss med Borg och Reinfeldt om det utrymmet. Att bege sig mer åt det liberala hållet ter sig det mest logiska då det borde finnas borgerliga väljare som ogillar de nya moderaternas vurm för svensk arbetsmarknadslagstiftning, deras mystiska flörtar med den socialdemokratiska jämställdhetsdefinitionen och förespråkar överlag lägre skattetryck än bara jobbskatteavdrag.

Med vad är problemet då? Det främsta är att liberala väljare inte har övergett moderaterna. För man överger inte ett framgångsrikt skepp som inte sjunker. De nya moderaterna har en vinnar-aura. Vinnare håller man fast vid, in i det längsta. Sådana är vi människor, även i politik. Dessutom har moderata väljare sedan decennier varit svältfödda på borgerlig politik. De nöjer sig därmed med det lilla regeringen hittills gett dem, åtminstone ett tag till. Med andra ord för Centren det går snabbt att förlora väljare, men tar lång tid att vinna väljare.
Det krävs ett visst mått av uthållighet men även stadig kurs för att få de nya väljarna. Exempelvis tror jag inte Federleys försiktiga hållning mot EU när det kommer till jordbruksstöd är en väg framåt. Centern behöver även bredda sin repertoar något. Liberaler är överlag ganska engagerade människor, i stort och smått. Men Centern brukar inte säga mycket i tex utrikesfrågor. Det borde vi kunna ändra på. Sedan krävs det mer engagemang, mer för att dra till sig de nya. Vi kan ju lära av de avdelningar som växer (istället för att klanka ner på dem). Varför inte mer verksamhet likt den Stureplancentern håller i med föredrag, träffar och diskussioner?